black thunder
har haft en underbar kväll. berättar mer imorn. uteservering i kinesiskt område med 30cmsstolar. är så glad. har blivit given ett kinesiskt namn. alltså ej i bemärkelsen kinesiskt, utan kinesiskt-västerländskt. ni vet alla kineser antar ett "häftigt" västerländskt namn, typ jason, kitty (hello??). ni kan numera kalla mig Black. det ska bli mitt namn, sa S, som gav mig att välja på Black eller Black Thunde.r ok sa jag ge mig Black. nu heter jag det här
nagel
det äckligaste jag vet är klippljud från när någon klipper naglarna
SÅ ÄCKLIGT!
självklart råkar jag ut för detta i tid och otid, tex när jag åker buss (har hänt mig kanske 10 ggr)
vem klipper naglarna på bussen??
anyway. här i kina har alla en extremt lång lillfingernagel. resten korta.
varför?
min vän google:
tydligen ett gammalt arv för att visa att man inte är kroppsarbetare, liksom faiblessen för grön-vit hy. men även! "praktiskt att peta näsan eller klia sig med".
... say no more. som B sa, vissa saker är inte kulturkrockar utan bara ren galenskap
SÅ ÄCKLIGT!
självklart råkar jag ut för detta i tid och otid, tex när jag åker buss (har hänt mig kanske 10 ggr)
vem klipper naglarna på bussen??
anyway. här i kina har alla en extremt lång lillfingernagel. resten korta.
varför?
min vän google:
tydligen ett gammalt arv för att visa att man inte är kroppsarbetare, liksom faiblessen för grön-vit hy. men även! "praktiskt att peta näsan eller klia sig med".
... say no more. som B sa, vissa saker är inte kulturkrockar utan bara ren galenskap
Wangfujing
Jäla göllig. Den sk. italienska restaurangen nedan har blivit mitt stamställe. Åt både lunch och middag här igår, trots överpriser och undermåligt käk. Nu sitter jag här på kvällskvisten och skriver. Den unga killen som serverar mig säger ”bless you” varje gång han ger mig colaburk, askkopp etc. *bless him *
Har precis vart och gjort manikyr här bredvid. JA jag vet jag skulle aldrig göra det igen, men det senaste missödet åtgärdade jag genom att köpa nagellack på supermarknaden och måla över porrnaglarna själv. Det började såklart flaga efter en dag så jag var TVUNGEN. Återigen ställdes jag inför denna olustiga känsla; jag i divanen med utsträckte ben, bredvid mig en *gölli* liten (ca 150) kinesiska fallen på knä, putsandes, fixandes, rynkandes sin panna i de förmodligen rätt giftiga ångorna.
Obs parentes: (alltså själva behandlingen är SÅ härlig. Det bästa är att dom rycker bort alla hudflagor ni vet runt nageln som alltid liksom dras upp och svider ihjäl en). Men allt till ett helt orimligt pris.
Undrar då bara: hittills har jag betalat dubbelt för alla typer av tjänster; servering, taxifärder och ja, manikyren. Känner mig liksom kolonial. Men å andra sidan, är det fräckt av mig att komma här och agera välgörare? Ej mitt land. Ständigt dessa dilemman. Och sen tjänarkultur ovanpå.
Igår tog jag mig efter påtryckningar till Wangfujing, en gata som närmast kan jämföras med Oxford Street som Kitty menade att jag "skulle älska". * not * Det var hemskt! Bröstande departement stores radade upp sig efter varann, klädda i de brukliga digitala reklambilderna från Gucci och Armani; svarta exteriörer och bländande futurism. Turistvana kineser som slitandes i en på de smutsigare bakgatorna skriker ”looka looka!” och viftade nån skräpig nyckelring framför ens ansikte.
Jag såg en vit liten kattunge springa bland rykande kycklingspett och röda bollampetter. Kanske den minsta jag någonsin sett. Som en liten colaburk. Fast med ben. Det gjorde hela besöket naturligtvis genast mer nöjsamt.
Denna dag var kanske den varmaste av dom alla. Och just denna skulle jag ut och promenera. Den här hettan, jag står inte ut! Det är ständigt 40 grader varmt fastän solen döljs av moln. Den korta promenaden från tunnelbanan till kontoret ca 4 min är näst intill outhärdliga. Men inomhus ligger temperaturen på typ 20 grader tack vare aircon. Fatta svårt att klä sig! Byxa? Kjol. Eller byxa???? Byxa i organza?
Förresten. Asså kläder. Ständigt dessa tjat, men detta är kanske mitt enda problem här borta. Allt är för varmt! Allt är så fult! Jag är så ful. Ser litterärt ut som ett skräp.
Vad man ser är vad man får, kanske S skulle säga nu och inte tvärtom.
Måste skaffa nåt litet silkesnummer, tänkte jag. Men så idag.
På supermarknaden hittade jag äntligen två HELT VANLIGA vita tunna bomullslinnen! Slog till på studs och alla mina problem var lösta! Kosta typ 13 kr styck. Känner mig ok igen. Som jag kanske skulle sett ut i Sverige. Är väldigt sugen på nån Jil Sander- liknande, sval klänning (eller kanske till och med ett stycke silkes-Lanvin? Fullkomligt ÄLSKAR denna ärm!) Ska dock vänta med att sy upp tills jag kommer till Shanghai klädklimatet tydligen är bättre. (Där the real deal för övrigt ÄNNU varmare eftersom det ligger i söder, maten ÄNNU starkare eftersom det ligger i söder). Är uppspelt över detta. Min Shanghaitripp alltså.
Förutom mässa och business meetings ska jag nämligen möta upp min vän E som av en händelse råkar vara där samtidigt. Hur ofta på andra sidan jorden? Jag beslutade mig därför att förlänga min vistelse och min sekreterare (!!!) ordnar med att boka om hotell och flyg i denna stund. Detta liv. Nu ska jag betala och gå, natten börjar segra här men likväl står min favoritservitör kvar härute med menyerna i handen. Bless’im.
Wangfujings bakgator. Bemödade mig inte ens att dokumentera huvudgatan.
Gick därifrån. På en annan gata lagades det mat. Det luktade skit men var säkert gott.
Lide mat. obs favoritmotiv
...sen kom helt plötsligt en kyrka! från 1909. Jag är ju den som fullkomligt älskar kyrkor, men detta kändes en smula olustigt.
Sen kom jag hit! klassiker.
det var marsch
basketkorgen?? alltså obs mitt inne i "ytterskalet" av Förbjudna staden
Sen gick jag hem i skymningen! <3
Har precis vart och gjort manikyr här bredvid. JA jag vet jag skulle aldrig göra det igen, men det senaste missödet åtgärdade jag genom att köpa nagellack på supermarknaden och måla över porrnaglarna själv. Det började såklart flaga efter en dag så jag var TVUNGEN. Återigen ställdes jag inför denna olustiga känsla; jag i divanen med utsträckte ben, bredvid mig en *gölli* liten (ca 150) kinesiska fallen på knä, putsandes, fixandes, rynkandes sin panna i de förmodligen rätt giftiga ångorna.
Obs parentes: (alltså själva behandlingen är SÅ härlig. Det bästa är att dom rycker bort alla hudflagor ni vet runt nageln som alltid liksom dras upp och svider ihjäl en). Men allt till ett helt orimligt pris.
Undrar då bara: hittills har jag betalat dubbelt för alla typer av tjänster; servering, taxifärder och ja, manikyren. Känner mig liksom kolonial. Men å andra sidan, är det fräckt av mig att komma här och agera välgörare? Ej mitt land. Ständigt dessa dilemman. Och sen tjänarkultur ovanpå.
Igår tog jag mig efter påtryckningar till Wangfujing, en gata som närmast kan jämföras med Oxford Street som Kitty menade att jag "skulle älska". * not * Det var hemskt! Bröstande departement stores radade upp sig efter varann, klädda i de brukliga digitala reklambilderna från Gucci och Armani; svarta exteriörer och bländande futurism. Turistvana kineser som slitandes i en på de smutsigare bakgatorna skriker ”looka looka!” och viftade nån skräpig nyckelring framför ens ansikte.
Jag såg en vit liten kattunge springa bland rykande kycklingspett och röda bollampetter. Kanske den minsta jag någonsin sett. Som en liten colaburk. Fast med ben. Det gjorde hela besöket naturligtvis genast mer nöjsamt.
Denna dag var kanske den varmaste av dom alla. Och just denna skulle jag ut och promenera. Den här hettan, jag står inte ut! Det är ständigt 40 grader varmt fastän solen döljs av moln. Den korta promenaden från tunnelbanan till kontoret ca 4 min är näst intill outhärdliga. Men inomhus ligger temperaturen på typ 20 grader tack vare aircon. Fatta svårt att klä sig! Byxa? Kjol. Eller byxa???? Byxa i organza?
Förresten. Asså kläder. Ständigt dessa tjat, men detta är kanske mitt enda problem här borta. Allt är för varmt! Allt är så fult! Jag är så ful. Ser litterärt ut som ett skräp.
Vad man ser är vad man får, kanske S skulle säga nu och inte tvärtom.
Måste skaffa nåt litet silkesnummer, tänkte jag. Men så idag.
På supermarknaden hittade jag äntligen två HELT VANLIGA vita tunna bomullslinnen! Slog till på studs och alla mina problem var lösta! Kosta typ 13 kr styck. Känner mig ok igen. Som jag kanske skulle sett ut i Sverige. Är väldigt sugen på nån Jil Sander- liknande, sval klänning (eller kanske till och med ett stycke silkes-Lanvin? Fullkomligt ÄLSKAR denna ärm!) Ska dock vänta med att sy upp tills jag kommer till Shanghai klädklimatet tydligen är bättre. (Där the real deal för övrigt ÄNNU varmare eftersom det ligger i söder, maten ÄNNU starkare eftersom det ligger i söder). Är uppspelt över detta. Min Shanghaitripp alltså.
Förutom mässa och business meetings ska jag nämligen möta upp min vän E som av en händelse råkar vara där samtidigt. Hur ofta på andra sidan jorden? Jag beslutade mig därför att förlänga min vistelse och min sekreterare (!!!) ordnar med att boka om hotell och flyg i denna stund. Detta liv. Nu ska jag betala och gå, natten börjar segra här men likväl står min favoritservitör kvar härute med menyerna i handen. Bless’im.
Wangfujings bakgator. Bemödade mig inte ens att dokumentera huvudgatan.
Gick därifrån. På en annan gata lagades det mat. Det luktade skit men var säkert gott.
Lide mat. obs favoritmotiv
...sen kom helt plötsligt en kyrka! från 1909. Jag är ju den som fullkomligt älskar kyrkor, men detta kändes en smula olustigt.
Sen kom jag hit! klassiker.
det var marsch
basketkorgen?? alltså obs mitt inne i "ytterskalet" av Förbjudna staden
Sen gick jag hem i skymningen! <3
VAD JAG EGENTLIGEN GÖR HÄR
Ni kanske undrar vad jag gör här? Har inte förklarat så noga, ärligt talat för att jag inte riktigt fattade själv vad det hela handlade om.
Ok så här
På kontoret är jag engelsklärare åt kineserna, några som inte kan någon engelska alls, och några som är ganska bra. Har så att säga två nivåer att hålla reda på. *tar mitt arbete på allvar*. Förmiddagarna spenderar jag med att googla fram material och skriva ihop planeringar, individuella studieplaner, utforma examinationer och sätta ihop övningar. Alltså vännen. Vad skulle jag gjort utan google? Kom naturligtvis hit helt oförberedd. *tar mitt arbete på allvar*
Efter lunchen (äter tillsammans, ute eller hemma. Jag med pinnar och jättebra. Inte ens nötter är utmaning längre) håller jag lektionerna och är en mycket hård lärarinna. Älskar kinesernas disciplin. Alla har liksom sparat och tagit med sig varenda papper jag någonsin gett dom, med prydliga små anteckningar i marginalen! Och anteckningsblock! Och överstrykningspennor! Och vanliga pennor! Sudd! You name it. Själv tappar jag bort både papper och penna halvvägs in i lektionen. Och dom tar allt på sånt allvar! *älskar’t* = jag blir en hårdare lärarinna. Men god. Jag tror en är lite kär i mig: det enda han skriver i övningsbladen är ”My English teacher is a beautiful girl” eller ”Swedish girls are wonderful.” Heh. Och på karaoken i fredags överöste han mig med de få komplimanger han kan på engelska och jag låtsades helt sonika om att jag inte förstod när han tjatade om min civilstatus. Orka. Han sa att jag var den vackraste svenska tjej han någonsin mött. Jag är alltså också den enda svenska tjejen han mött.
Efter detta är avklarat hjälper jag Kitty med allt rörande de internationella relationerna. Skriver mail, kollar rapporter, ringer samtal ”overseas” så att säga. Osv osv. alltså hon pratar väldigt bra engelska, men det är typ status för ett kinesiskt företag att ha en västerlänning där. Nu när jag inte smittas av ett svenskt sammanhang längre har jag lagt mig till med en riktigt skarp brittiska igen = överklass = status för dem. Jag har hört att man som västerlänning kunde få betalt för att bara sitta bakom en glasskiva och skriva på en dator för bara några år sen, innan den här stan invaderades. Då kunde man få jobb enbart på sina etniska meriter så att säga (obs! lägger ingen värdering i det!). Nu jobbar alla som engelsklärare *ej unik* och jag börjar redan skämmas över att göra det. På samma sätt som jag skämdes över att jobba på Prada, trots att folk typ tyckte det var glamouröst
Eeh *not *
Hur som helst. Kitty. Hon gillar mig mer och mer tror jag. Innan jag går rynkar jag alltid pannan och vädjar: ta nu hand om dig Kitty och jobba inte för länge. Lova det! Jag kan vara så omhändertagande om jag vill. obs menar’t! Hon jobbar typ 12 h/dag utan paus. Ej tvång alltså!!! Hon är sjukt dedikerad. Varför kan man ju diskutera vidare... Jag och Kitty åker i alla fall på business trip snart. Det känns som att jag delvis ska åka med som kuttersmycke…*packar väl ned några pennkjolar då*
Detta är inte mitt land. Kan inte komma här och styra och ställa. Vill tex inte ha bh på mig, HATAR. Det skaver och svider och guds straff till kvinnorna *Feven*. Men likväl tar jag väl på mig en varje dag. Vill inte.. men skulle vara oförskämt att vägra och liksom "gå lös" så att säga. Det är inte Edenb direkt. Det jag gör hemma, får jag lämna hemma ; det jag gör här är det här.
Ok så här
På kontoret är jag engelsklärare åt kineserna, några som inte kan någon engelska alls, och några som är ganska bra. Har så att säga två nivåer att hålla reda på. *tar mitt arbete på allvar*. Förmiddagarna spenderar jag med att googla fram material och skriva ihop planeringar, individuella studieplaner, utforma examinationer och sätta ihop övningar. Alltså vännen. Vad skulle jag gjort utan google? Kom naturligtvis hit helt oförberedd. *tar mitt arbete på allvar*
Efter lunchen (äter tillsammans, ute eller hemma. Jag med pinnar och jättebra. Inte ens nötter är utmaning längre) håller jag lektionerna och är en mycket hård lärarinna. Älskar kinesernas disciplin. Alla har liksom sparat och tagit med sig varenda papper jag någonsin gett dom, med prydliga små anteckningar i marginalen! Och anteckningsblock! Och överstrykningspennor! Och vanliga pennor! Sudd! You name it. Själv tappar jag bort både papper och penna halvvägs in i lektionen. Och dom tar allt på sånt allvar! *älskar’t* = jag blir en hårdare lärarinna. Men god. Jag tror en är lite kär i mig: det enda han skriver i övningsbladen är ”My English teacher is a beautiful girl” eller ”Swedish girls are wonderful.” Heh. Och på karaoken i fredags överöste han mig med de få komplimanger han kan på engelska och jag låtsades helt sonika om att jag inte förstod när han tjatade om min civilstatus. Orka. Han sa att jag var den vackraste svenska tjej han någonsin mött. Jag är alltså också den enda svenska tjejen han mött.
Efter detta är avklarat hjälper jag Kitty med allt rörande de internationella relationerna. Skriver mail, kollar rapporter, ringer samtal ”overseas” så att säga. Osv osv. alltså hon pratar väldigt bra engelska, men det är typ status för ett kinesiskt företag att ha en västerlänning där. Nu när jag inte smittas av ett svenskt sammanhang längre har jag lagt mig till med en riktigt skarp brittiska igen = överklass = status för dem. Jag har hört att man som västerlänning kunde få betalt för att bara sitta bakom en glasskiva och skriva på en dator för bara några år sen, innan den här stan invaderades. Då kunde man få jobb enbart på sina etniska meriter så att säga (obs! lägger ingen värdering i det!). Nu jobbar alla som engelsklärare *ej unik* och jag börjar redan skämmas över att göra det. På samma sätt som jag skämdes över att jobba på Prada, trots att folk typ tyckte det var glamouröst
Eeh *not *
Hur som helst. Kitty. Hon gillar mig mer och mer tror jag. Innan jag går rynkar jag alltid pannan och vädjar: ta nu hand om dig Kitty och jobba inte för länge. Lova det! Jag kan vara så omhändertagande om jag vill. obs menar’t! Hon jobbar typ 12 h/dag utan paus. Ej tvång alltså!!! Hon är sjukt dedikerad. Varför kan man ju diskutera vidare... Jag och Kitty åker i alla fall på business trip snart. Det känns som att jag delvis ska åka med som kuttersmycke…*packar väl ned några pennkjolar då*
Detta är inte mitt land. Kan inte komma här och styra och ställa. Vill tex inte ha bh på mig, HATAR. Det skaver och svider och guds straff till kvinnorna *Feven*. Men likväl tar jag väl på mig en varje dag. Vill inte.. men skulle vara oförskämt att vägra och liksom "gå lös" så att säga. Det är inte Edenb direkt. Det jag gör hemma, får jag lämna hemma ; det jag gör här är det här.
KOPIA
I detta kopiornas förlovade land låg vattnen lugna igår. Än hade jag inte hämtat mig från min KTV-debut under fredagen, om vilken en tämligen ofokuserad beskrivning ges nedan… För att förtydliga. Vi började alltså kvällen vid Houhai-sjön, en stor sjö i mitten av Beijing med slokande träd, rosagrå himmel i kvällningen, halvtrasiga cykeltaxis för turister som inte orkar gå längre, överprisat krimskrams samt en station med trampbåtar. Vi promenerade utmed vattnet och passerade tex små gummor som sålde knypplade gulröda nyckelringar och ett gäng badande unga kinesiska män.
Sen började det skymma. Vi hyrde en trampbåt och gav oss ut. Säga vad man vill om denna nu något exploaterade plats men den skönheten kan man inte bråka med. En mjuk bomullshimmel i rosa och grått, hängande trädgrenar över glittrande vatten och långt där borta en glimmande rand av ljus (som på närmare håll är det något mindre attraktiva barstråket).
Sen ringde Erick och killarna från kontoret som satt på en takterass på andra sidan. Väl framme stod tomma flaskor uppradade på bordet och genast fick jag en iskall öl i handen. Sen var det ingen nåd. Inom två minuter var denna halvliter uppdrucken, hetsad av de skålande kineserna som efter varje tomt glas genast hällde upp ett nytt och utbringade en skål till. Alla var så glada, stämningen så festlig, utsikten så underbar. Ingen kan förstå min vegetarianism, men är noggranna med att alltid beställa in extra mycket oköttiga rätter. Hela bordet fullt med kinesiska specialiter och jag undrar när jag ska tröttna på tofu egentligen. Har seriöst ätit det varje dag sen jag kom hit…
Plötsligt sitter vi i två taxibilar på väg till en för mig okänd destination. Som sagt, vi anlände till ett gigantiskt lyxhotell som inte var ett hotell utan Beijings mest exklusiva karaoke-ställe. Resten av kvällen spenderades med dignande fruktfat utskurna och sammansatta som drakar, nötter, sprit, ännu mer glittersvodka drucken ren med is, öltunnor och mer än vi behövde. Alla sjöng. Det spelar ingen roll hur dålig man är, alla sjöng. Nån kunde sitta och helt oengagerad sjunga My heart will go on utan att någon brydde sig. Vi åt frukt. Nöjda och glada. Efter några glas vågade till och med jag sjunga. Alla klappade händerna. Sa jag brås på pappa som älskar karaoke på Cashbox. Fattar. Precis hans smak; sofistikerat, cleant och uppstyrt men med musik och glädje.
Vaknade rätt sent igår och hade tänkt åka till en marknad långt långt utanför stan för att titta på riktiga kinesiska grejer och köpa tyg. Där säljer dom fina läder superbilligt, knappar, siden och bomull per kilo. Jag har inget val än att sy upp några klänningar. Jag har serri ingenting att ha på mig, och jag kan inte gå omkring i samma gamla avklippta cykelbyxor varje dag.
Orkade inte.
Istället tog jag en promenad runt kvarteret och hamnade på 3.3, en exklusivare variant av de stökigare turistmarknaderna. Här var små svala butiker med väldigt bra kopior av de senaste ”it-plaggen”. Asså: materialen! Snitten! !!!!! Skor och väskor man känner igen från Prada s/s 09, Marnis förrförra och högst upp en rad skräddare. Blev frestat att köpa den första skjorta jag faktiskt gillar (en kopia på en klassisk Prada men’s skjorta i nån slags väldigt tunt tech-tyg), men slutligen bestämde jag mig för att vänta till i slutet av veckan då jag åker till Shanghai på business trip.
HA HA HA.
Azzå obs. får en snapshot av hur mitt liv kanske blir. *nöjd över att inte läsa idéhistoria i tretusen år*. Visste ni att här finns en rad restauranger drivna av munkar (=veggi’s) där dom erbjuder avancerade KOPIOR av kötträtter som tydligen smakar jättebra, även för en köttis? Vegetarisk peking-anka, revbensspjäll, biff… Hade tänkt gå på en sån igår kväll, men somnade istället till en kopia av ”Milk” jag köpt i pirat-dvd-affären på hörnet. Alltså Kina. Kopiornas förlovade land.
Sen började det skymma. Vi hyrde en trampbåt och gav oss ut. Säga vad man vill om denna nu något exploaterade plats men den skönheten kan man inte bråka med. En mjuk bomullshimmel i rosa och grått, hängande trädgrenar över glittrande vatten och långt där borta en glimmande rand av ljus (som på närmare håll är det något mindre attraktiva barstråket).
Sen ringde Erick och killarna från kontoret som satt på en takterass på andra sidan. Väl framme stod tomma flaskor uppradade på bordet och genast fick jag en iskall öl i handen. Sen var det ingen nåd. Inom två minuter var denna halvliter uppdrucken, hetsad av de skålande kineserna som efter varje tomt glas genast hällde upp ett nytt och utbringade en skål till. Alla var så glada, stämningen så festlig, utsikten så underbar. Ingen kan förstå min vegetarianism, men är noggranna med att alltid beställa in extra mycket oköttiga rätter. Hela bordet fullt med kinesiska specialiter och jag undrar när jag ska tröttna på tofu egentligen. Har seriöst ätit det varje dag sen jag kom hit…
Plötsligt sitter vi i två taxibilar på väg till en för mig okänd destination. Som sagt, vi anlände till ett gigantiskt lyxhotell som inte var ett hotell utan Beijings mest exklusiva karaoke-ställe. Resten av kvällen spenderades med dignande fruktfat utskurna och sammansatta som drakar, nötter, sprit, ännu mer glittersvodka drucken ren med is, öltunnor och mer än vi behövde. Alla sjöng. Det spelar ingen roll hur dålig man är, alla sjöng. Nån kunde sitta och helt oengagerad sjunga My heart will go on utan att någon brydde sig. Vi åt frukt. Nöjda och glada. Efter några glas vågade till och med jag sjunga. Alla klappade händerna. Sa jag brås på pappa som älskar karaoke på Cashbox. Fattar. Precis hans smak; sofistikerat, cleant och uppstyrt men med musik och glädje.
Vaknade rätt sent igår och hade tänkt åka till en marknad långt långt utanför stan för att titta på riktiga kinesiska grejer och köpa tyg. Där säljer dom fina läder superbilligt, knappar, siden och bomull per kilo. Jag har inget val än att sy upp några klänningar. Jag har serri ingenting att ha på mig, och jag kan inte gå omkring i samma gamla avklippta cykelbyxor varje dag.
Orkade inte.
Istället tog jag en promenad runt kvarteret och hamnade på 3.3, en exklusivare variant av de stökigare turistmarknaderna. Här var små svala butiker med väldigt bra kopior av de senaste ”it-plaggen”. Asså: materialen! Snitten! !!!!! Skor och väskor man känner igen från Prada s/s 09, Marnis förrförra och högst upp en rad skräddare. Blev frestat att köpa den första skjorta jag faktiskt gillar (en kopia på en klassisk Prada men’s skjorta i nån slags väldigt tunt tech-tyg), men slutligen bestämde jag mig för att vänta till i slutet av veckan då jag åker till Shanghai på business trip.
HA HA HA.
Azzå obs. får en snapshot av hur mitt liv kanske blir. *nöjd över att inte läsa idéhistoria i tretusen år*. Visste ni att här finns en rad restauranger drivna av munkar (=veggi’s) där dom erbjuder avancerade KOPIOR av kötträtter som tydligen smakar jättebra, även för en köttis? Vegetarisk peking-anka, revbensspjäll, biff… Hade tänkt gå på en sån igår kväll, men somnade istället till en kopia av ”Milk” jag köpt i pirat-dvd-affären på hörnet. Alltså Kina. Kopiornas förlovade land.
KTV!!!!!!!!!!
säger bara en sak: ktv!
trodde aldrig
men ok
var först vid liljesjön, paddlade en båt etc genom venitianska broöppningar osv. gickpå restaurant, alla kom dit, dom drack 3 öl var på 5 jag drack en. dom är HELT galna. efter många timmars tuggande o härjande o jag fick smaka på tofu som smakade SKIT, alltså litterärt alltså, begav vi oss till cashbox party world (OBS! hur bra kan det blir på en skala?) men det som väntade var ej ett skabbigt gammalt hak utan lyxigare än lyxhotell, med butlar och fontäner och bäckar porlandes vart man än vände sig.
dom tog tempen på mig när jag gick in. jag hade inte svininfluensan *puh*
erick hade bokat ett privat karaokerum dvs. som en minsvit där man sitter ner i loungiga soffor (kanske skinn) med mjuk belysning och en portal på väggen där man med ett knapptryck kan justera ljus, voly eller kalla på mer drinkar. man har en egen butler. det beställdes in rödglittrig vodka, tysklandsöl och iste. fruktfat dignade och popcornen vällde över guldkanten: ja typ så faktiskt
min första låt blev i believe i can fly med r kelly. *tar seden dit jag kommer*
Ä L SKA KTV! så jävla kul. ingen prestige, inget spexande. bara äta dricka ta det lugnt tillsammans, någon kanske sjunger en liten låt. så ja
trodde aldrig
men ok
var först vid liljesjön, paddlade en båt etc genom venitianska broöppningar osv. gickpå restaurant, alla kom dit, dom drack 3 öl var på 5 jag drack en. dom är HELT galna. efter många timmars tuggande o härjande o jag fick smaka på tofu som smakade SKIT, alltså litterärt alltså, begav vi oss till cashbox party world (OBS! hur bra kan det blir på en skala?) men det som väntade var ej ett skabbigt gammalt hak utan lyxigare än lyxhotell, med butlar och fontäner och bäckar porlandes vart man än vände sig.
dom tog tempen på mig när jag gick in. jag hade inte svininfluensan *puh*
erick hade bokat ett privat karaokerum dvs. som en minsvit där man sitter ner i loungiga soffor (kanske skinn) med mjuk belysning och en portal på väggen där man med ett knapptryck kan justera ljus, voly eller kalla på mer drinkar. man har en egen butler. det beställdes in rödglittrig vodka, tysklandsöl och iste. fruktfat dignade och popcornen vällde över guldkanten: ja typ så faktiskt
min första låt blev i believe i can fly med r kelly. *tar seden dit jag kommer*
Ä L SKA KTV! så jävla kul. ingen prestige, inget spexande. bara äta dricka ta det lugnt tillsammans, någon kanske sjunger en liten låt. så ja
where the cash at (mindre än 5k)
90 sqm, west facing, larce living room, large bedroom, western kitchen and bathroom, fully furnished 24hr security. Rent 4700BRM. If you're interested please contact me...
pappa får jag flytta hit
pappa får jag flytta hit
KTV
Jag kanske var lite väl negativ i mitt inlägg om 798. Allt var naturligtvis jättecoolt men jag hade nog bara förväntat mig något annat tror jag, något mindre uppstyrt och mer bohemiskt. Maten var också god där. Men dyr. Lika mycket som taxiresan fram och tillbaka, (som t/r Arlanda). 40 kr. Ganska bra IOFS. Nu sitter jag på kontoret och hetsas av alla välvilliga kineser att bestämma aktiviteter för ikväll. Vilken restaurang jag vill gå på, vilken bar vi ska till sen…
De vill ta med mig på KTV, dvs. karaoke som tydligen är jättevanligt här. Kinesiska ungdomar varierar att dricka wu lòng-te och spela Mah Jong med att dricka 2 öl (dvs. getting wasted för dom) och sjunga karaoke tillsammans. Vit i ansiktet förklarade jag att jag nog kanske inte skulle sjunga men gärna följer med i alla fall. Kommer nog bli så illa tvungen. Man tar väl seden dit man kommer!
En vän som bott i Beijing i tre år berättade för mig att man kan bjuda in ”värdinnor” i sina privata rum om man vill, där det bjuds på gratis sprit tills man stupar. Eller snarare, tills man blir kåt nog att köpa vad som helst för pengar…
Idag mötte jag en kollega jag inte träffat förut, Alex heter han och älskar ”the American style”, som han kallar det. Han kritiserade regeringen hårt och öppen och menade att Kina borde vara mer ”American style”. Mänskliga rättigheter nämndes i samma andetag som en lång utläggning om amerikansk film och hans enorma kärlek till CSI. Ibland tänker jag att det kanske inte är så dumt ändå, att regeringen pro-amerikansk propaganda…
Men konstigt ändå, att man är totalt inkonsekvent. Man öppnar upp för allt det dåliga, men struntar i det vettiga. Det finns 10 sorters cola att välja mellan på supermarknaden men man får fortfarande inte säga sin mening. Varför DENNA typ av västifiering?
Alex fortsatte berätta, och favoritfilmen är tydligen Gudfadern eftersom han finner italienska män ”so beautiful and so sexy”. Är det en liten bög vi har här, månne??
Vi får väl se ikväll, om det blir KTV, huruvida detta stämmer eller ej…
De vill ta med mig på KTV, dvs. karaoke som tydligen är jättevanligt här. Kinesiska ungdomar varierar att dricka wu lòng-te och spela Mah Jong med att dricka 2 öl (dvs. getting wasted för dom) och sjunga karaoke tillsammans. Vit i ansiktet förklarade jag att jag nog kanske inte skulle sjunga men gärna följer med i alla fall. Kommer nog bli så illa tvungen. Man tar väl seden dit man kommer!
En vän som bott i Beijing i tre år berättade för mig att man kan bjuda in ”värdinnor” i sina privata rum om man vill, där det bjuds på gratis sprit tills man stupar. Eller snarare, tills man blir kåt nog att köpa vad som helst för pengar…
Idag mötte jag en kollega jag inte träffat förut, Alex heter han och älskar ”the American style”, som han kallar det. Han kritiserade regeringen hårt och öppen och menade att Kina borde vara mer ”American style”. Mänskliga rättigheter nämndes i samma andetag som en lång utläggning om amerikansk film och hans enorma kärlek till CSI. Ibland tänker jag att det kanske inte är så dumt ändå, att regeringen pro-amerikansk propaganda…
Men konstigt ändå, att man är totalt inkonsekvent. Man öppnar upp för allt det dåliga, men struntar i det vettiga. Det finns 10 sorters cola att välja mellan på supermarknaden men man får fortfarande inte säga sin mening. Varför DENNA typ av västifiering?
Alex fortsatte berätta, och favoritfilmen är tydligen Gudfadern eftersom han finner italienska män ”so beautiful and so sexy”. Är det en liten bög vi har här, månne??
Vi får väl se ikväll, om det blir KTV, huruvida detta stämmer eller ej…
wino
imorn ska jag göra stan med kitty och adah. jag vill bli så jävla full. måste behärska mig. drack ett glas rött på uteserveringen en trappa ned häromdagen och blev typ salongsberusad. undrar om jag ska ha the versace-esque dress jag fick av elaine...
Små saker
utsikt från mitt kontor
bakom detta hus bor jag
varför????
*hänger lite*
obs 11 kr
798 district: review
798 art district/Dashanzi är antaget att husera det mest radikala inom Beijings konstscen. Namnet kommer ursprungligen från den fabrik som faktiskt bara är ett av huset i komplexet, döpt i enlighet med militärfabrikerna som alla började på siffran 7. Under Kinas första femårsplan byggdes 156 fabriker som del av samarbetet med Sovjet, och Kina expanderade snabbt verksamheten då man var i stort behov av elektronisk utrusning. Detta samarbete skedde dock med Öst-Tyskland då ryssarna hade fullt upp med egna och andra projekt.
De arkitektoniska lösningarna överläts åt tyskarna som under tiden influerades av funktionell Bauhaus-design snarare än den ornamentala Sovjetiska stilen (detta skapade naturligtvis debatt och vid ett tillfälle avbröts byggandet i 6 månader pga. oenigheter mellan de två…) Planen där form följer funktion resulterade i enorma rum med uträckta ytor menade att släppa in maximalt med dagsljus för arbetarnas välbefinnande.
Fabrik #157 påbörjades 1954 och innehöll en rad sociala förmåner för dess 10 000-20 000 arbetare. Möblerade rum för hela familjer för 1/30 av inkomsten, aktiviteter så som dans, simning och annan sport. Lag i fotboll, basket och volleyboll för både män och kvinnor, orkestrar som underhöll med revolutionära hymner såväl som klassisk musik från väst. Där fanns också bibliotek, sjukhus och Kinas bästa tandvård. Med tanke på att Kina var extremt fattigt under perioder som ”Stora steg framåt” måste väl detta anses tämligen generöst.
Under kulturrevolutionen målades betongväggarna röda av propaganda, vilka finns kvar än idag på hyresgästernas begäran. Verksamheten lades ned under 80- och 90-talet, då lokalerna började hyras ut.
Avantgardekonsten som mer och mer trängts ut från innerstaden sökte sig då till det avlägsna Dashanzi då lokalerna var extremt billiga och ljusförhållandena som sagt optimala. Nedgångna och slitna, men erbjöd idealisk funktion. Den gamla icke-estetiska Bauhas-looken upplevdes nu som uppfriskande och postmodernt chic.
Resten är historia fylld av ord-till-ordbaserad popularitet, en rad framgångsrika utställningar och kreatörer samt slutligen en egen Biennal. Under senare år har Dashanzi tyvärr parasiterats av turister (läs: tex jag) och innehåller numer fashionabla barer, inglasade cafén och konst för provokationens skull. Trots dispyter över huruvida bevara område eller ej, har man nu beslutat att bevara det pga. dess kulturella värde (även om moderna kineser ogärna associerar sig med kommunisttiden. Har på tal om det hört ett rykte om att allt från Mao-tiden raderats ur historieböckerna de senaste åren och kinesiska elever istället lär sig om typ Nixon och gänget. Kan detta verkligen stämma??).
Förväntningarna var alltså höga när jag kom dit, men arkitekturen var långt mer fantastisk än konsten. Konsten behandlade såklart gamla Kina vs. nya och innehöll både framtidsvision samt positionerade nostalgitrippar. Även typiska postmoderna teman tog plats med t.ex. parablar av popkonsten och bruk av nya medier. En av mina favoriter var en konstnär som spänt upp djurhudar på ramar och projicerat 3d-animationer med modernitetens baksidor illustrerade som tex sprutande blod ur halvöppna huvuden. Svårt att förklara men väldigt väldigt snyggt och även tänkvärt.
Sammantaget tycker jag området kändes olustigt med alla försök att vrida en peng ur varje tegelsten. Dock klart värt ett besök för arkitekturens skulle trots konstens alla klichéer. Det måste varit fantastiskt när det begav sig! Alltså på 90-talet. Fortfarande kunde man se ateljéer ovanpå gallerirummen; mörka skräpiga prång där färg låg stänkt och fläckad. Och alltid ett surrande i bakgrunden, en industrimaskin som kanske sågar till en bit metall. Det, ger i alla fall vind åt historiens vindslag.
gamla instrument fanns kvar
!!! alltså FÖRSTÅ utställningsmöjligheterna! jävla vackert..
en uppvikt flik ur fasaden
smygfotar kulturrevolutionens slagord. OBS! ljuset!
gammalt möter nytt
kolla vad jag hitta. *softar lite i 40 graders värme*
lelle!
De arkitektoniska lösningarna överläts åt tyskarna som under tiden influerades av funktionell Bauhaus-design snarare än den ornamentala Sovjetiska stilen (detta skapade naturligtvis debatt och vid ett tillfälle avbröts byggandet i 6 månader pga. oenigheter mellan de två…) Planen där form följer funktion resulterade i enorma rum med uträckta ytor menade att släppa in maximalt med dagsljus för arbetarnas välbefinnande.
Fabrik #157 påbörjades 1954 och innehöll en rad sociala förmåner för dess 10 000-20 000 arbetare. Möblerade rum för hela familjer för 1/30 av inkomsten, aktiviteter så som dans, simning och annan sport. Lag i fotboll, basket och volleyboll för både män och kvinnor, orkestrar som underhöll med revolutionära hymner såväl som klassisk musik från väst. Där fanns också bibliotek, sjukhus och Kinas bästa tandvård. Med tanke på att Kina var extremt fattigt under perioder som ”Stora steg framåt” måste väl detta anses tämligen generöst.
Under kulturrevolutionen målades betongväggarna röda av propaganda, vilka finns kvar än idag på hyresgästernas begäran. Verksamheten lades ned under 80- och 90-talet, då lokalerna började hyras ut.
Avantgardekonsten som mer och mer trängts ut från innerstaden sökte sig då till det avlägsna Dashanzi då lokalerna var extremt billiga och ljusförhållandena som sagt optimala. Nedgångna och slitna, men erbjöd idealisk funktion. Den gamla icke-estetiska Bauhas-looken upplevdes nu som uppfriskande och postmodernt chic.
Resten är historia fylld av ord-till-ordbaserad popularitet, en rad framgångsrika utställningar och kreatörer samt slutligen en egen Biennal. Under senare år har Dashanzi tyvärr parasiterats av turister (läs: tex jag) och innehåller numer fashionabla barer, inglasade cafén och konst för provokationens skull. Trots dispyter över huruvida bevara område eller ej, har man nu beslutat att bevara det pga. dess kulturella värde (även om moderna kineser ogärna associerar sig med kommunisttiden. Har på tal om det hört ett rykte om att allt från Mao-tiden raderats ur historieböckerna de senaste åren och kinesiska elever istället lär sig om typ Nixon och gänget. Kan detta verkligen stämma??).
Förväntningarna var alltså höga när jag kom dit, men arkitekturen var långt mer fantastisk än konsten. Konsten behandlade såklart gamla Kina vs. nya och innehöll både framtidsvision samt positionerade nostalgitrippar. Även typiska postmoderna teman tog plats med t.ex. parablar av popkonsten och bruk av nya medier. En av mina favoriter var en konstnär som spänt upp djurhudar på ramar och projicerat 3d-animationer med modernitetens baksidor illustrerade som tex sprutande blod ur halvöppna huvuden. Svårt att förklara men väldigt väldigt snyggt och även tänkvärt.
Sammantaget tycker jag området kändes olustigt med alla försök att vrida en peng ur varje tegelsten. Dock klart värt ett besök för arkitekturens skulle trots konstens alla klichéer. Det måste varit fantastiskt när det begav sig! Alltså på 90-talet. Fortfarande kunde man se ateljéer ovanpå gallerirummen; mörka skräpiga prång där färg låg stänkt och fläckad. Och alltid ett surrande i bakgrunden, en industrimaskin som kanske sågar till en bit metall. Det, ger i alla fall vind åt historiens vindslag.
gamla instrument fanns kvar
!!! alltså FÖRSTÅ utställningsmöjligheterna! jävla vackert..
en uppvikt flik ur fasaden
smygfotar kulturrevolutionens slagord. OBS! ljuset!
gammalt möter nytt
kolla vad jag hitta. *softar lite i 40 graders värme*
lelle!
ett meddelande
jag äter nu både nudlar, nötter och ris med pinnar utan några problem!
tar halvdag på jobbet och går nu efter lunch. ska till 798 art district.
tar halvdag på jobbet och går nu efter lunch. ska till 798 art district.
långsamt
Tecknen. Jag börjar mer och mer vänja mig vid dem. De varken skrämmer mig eller verkar obegripliga. Bara några streck att lära sig, sen tecken för tecken. Kanske omöjligt för mig, men inte för den lille som drillats sedan barnsben. Och talet flyter inte längre ihop till en enda massa; konturerna av en struktur börjar sakta träda fram. På samma sätt som jag nu urskiljer hus från hus i kvarteren som sipprar fram likt en grå, fet vätska. Tex! talar kinesiska med taxichauffören.
Idag promenerade jag på egen hand till marknaden bredvid vilken ett gigantiskt modernt komplex smällts upp; väggarna skjuter fram ur fasaderna som blanka fönsterluckor öppnade åt olika håll. Påminner om ett halvt parti ”Vem där?”. Ett hus vrider på sig. Ett annat myser i sin runda, stadiga kropp.
Mitt ärende var inte mer betydelsefull än så, att jag bestämt mig för att NU. Är det dags. Nu skulle jag hitta den där helt vanliga vita t-shirten jag sökt i stånd efter stånd, men endast kommit över insvängda saker med puffärm. Kinesernas klädstil är hemsk. De är besatta av rosetter, mammasiluetter, spets, volanger och glitterstenar som pryder minsta lilla linne man tror sig passa när man plötsligt inser att ett felstavat ”Deeva” står broderat över ryggen. De fnittrar och viskar och tittar under lugg som vore de 12 år gamla. Detta verkar vara något slags ideal som går igen: en pornografiskt doftande dröm om den lilla flickan som stannade kvar och aldrig tog vägen någonstan. Och där går jag, i mina mansskjortor och cykelbyxor och gud vet vad. Varje butiksbiträde försöker tvinga på mig ett midjebälte. Hur som helst gick jag från ”The Village” (…) tomhänt. Men med fönat Gucci-hår. Klippte mig på T&G. Det kostade 250. Unna’ mä.
Nu verkar det som att jag inte gör annat än att konsumera, putsa, klippa och smörja in mig. Faktum är att det ligger någon slags sanning i det. Jag tillbringar kvällarna vandrandes ned gata efter gata, betraktandes det andra folket som nu är det enda. Jag passerar egendomliga byggnader, vinande taxibilar och tusen olika färger som ropar in folk från gatan; liksom kallar på dem. Där är trasiga persienner i flottiga fönster och kineser sittandes på rad, på huk; överallt på varje kvadratmeter står någon och vilar lite, väntar. Vad gör de där, undrar man. Umgås kanske, tänker man. Ingen närmar sig på ett obekvämt sätt; de förundras, pekar, skrattar ibland. De tittar på mig. En jättekonstig jättevarelse som helt lugnt går förbi och verkar vara på väg någonstans.
Jag är inte på väg någonstans. Sakta börjar jag förstå alla kvinnor jag mötte i Chelsea, de som spenderar dagarna i ända med att lägga håret, köpa kläder, rensa porer. Varför går de inte bara till nån bar och underhåller sig själva? Tänkte jag. Men nu börjar jag förstå att det är kanske inte så lätt ändå. Vad får man väl ut av att sitta i en bar? Ingen livskamrat kommer fram, ingen vän. Bara kött, kött, kött. Inte är det väl konstigt då, att man sysselsätter sig med att ”unna sig”. Man vill ha mänsklig kontakt, om än bara ett kallprat; någon som ömmar, vårdar en.
Och med Gucci-lockarna studsandes över ryggen gick jag sakta hem igen. Gick in genom glasportarna, hälsade artigt på receptionisten och njöt av den fattiga mänskliga responsen hon gav mig. Sen klädde jag av mig naken, satte upp håret i en knut och lagade tofu, nudlar och stekta grönsaker i soja som jag sedan åt framför TVn.
Idag promenerade jag på egen hand till marknaden bredvid vilken ett gigantiskt modernt komplex smällts upp; väggarna skjuter fram ur fasaderna som blanka fönsterluckor öppnade åt olika håll. Påminner om ett halvt parti ”Vem där?”. Ett hus vrider på sig. Ett annat myser i sin runda, stadiga kropp.
Mitt ärende var inte mer betydelsefull än så, att jag bestämt mig för att NU. Är det dags. Nu skulle jag hitta den där helt vanliga vita t-shirten jag sökt i stånd efter stånd, men endast kommit över insvängda saker med puffärm. Kinesernas klädstil är hemsk. De är besatta av rosetter, mammasiluetter, spets, volanger och glitterstenar som pryder minsta lilla linne man tror sig passa när man plötsligt inser att ett felstavat ”Deeva” står broderat över ryggen. De fnittrar och viskar och tittar under lugg som vore de 12 år gamla. Detta verkar vara något slags ideal som går igen: en pornografiskt doftande dröm om den lilla flickan som stannade kvar och aldrig tog vägen någonstan. Och där går jag, i mina mansskjortor och cykelbyxor och gud vet vad. Varje butiksbiträde försöker tvinga på mig ett midjebälte. Hur som helst gick jag från ”The Village” (…) tomhänt. Men med fönat Gucci-hår. Klippte mig på T&G. Det kostade 250. Unna’ mä.
Nu verkar det som att jag inte gör annat än att konsumera, putsa, klippa och smörja in mig. Faktum är att det ligger någon slags sanning i det. Jag tillbringar kvällarna vandrandes ned gata efter gata, betraktandes det andra folket som nu är det enda. Jag passerar egendomliga byggnader, vinande taxibilar och tusen olika färger som ropar in folk från gatan; liksom kallar på dem. Där är trasiga persienner i flottiga fönster och kineser sittandes på rad, på huk; överallt på varje kvadratmeter står någon och vilar lite, väntar. Vad gör de där, undrar man. Umgås kanske, tänker man. Ingen närmar sig på ett obekvämt sätt; de förundras, pekar, skrattar ibland. De tittar på mig. En jättekonstig jättevarelse som helt lugnt går förbi och verkar vara på väg någonstans.
Jag är inte på väg någonstans. Sakta börjar jag förstå alla kvinnor jag mötte i Chelsea, de som spenderar dagarna i ända med att lägga håret, köpa kläder, rensa porer. Varför går de inte bara till nån bar och underhåller sig själva? Tänkte jag. Men nu börjar jag förstå att det är kanske inte så lätt ändå. Vad får man väl ut av att sitta i en bar? Ingen livskamrat kommer fram, ingen vän. Bara kött, kött, kött. Inte är det väl konstigt då, att man sysselsätter sig med att ”unna sig”. Man vill ha mänsklig kontakt, om än bara ett kallprat; någon som ömmar, vårdar en.
Och med Gucci-lockarna studsandes över ryggen gick jag sakta hem igen. Gick in genom glasportarna, hälsade artigt på receptionisten och njöt av den fattiga mänskliga responsen hon gav mig. Sen klädde jag av mig naken, satte upp håret i en knut och lagade tofu, nudlar och stekta grönsaker i soja som jag sedan åt framför TVn.
livet
kvällsutsikt från min balkong
modern wuding
tempo
det moderna shopping/nöjeskomplexet vid yashow market. OBS! fasaden!!
min middag varje dag. ett stort paket tofu kostar 1 kr. *gör en wok*
har lärt mig hemligheten med att få den sådär gummi-aktig..
but you gotta pay the price! eldsflammor från gasen och olja som smäller i pannan
obs gör ej detta naken
modern wuding
tempo
det moderna shopping/nöjeskomplexet vid yashow market. OBS! fasaden!!
min middag varje dag. ett stort paket tofu kostar 1 kr. *gör en wok*
har lärt mig hemligheten med att få den sådär gummi-aktig..
but you gotta pay the price! eldsflammor från gasen och olja som smäller i pannan
obs gör ej detta naken
livet som working girl
Varje dag dressed for success i pennkjol och Ralph Lauren-skjorta samt lågklackade jobbskor i lack från gamla Pradatiden. Känner mig rik. Tar laptopen och LV-väskan, ut på gatan, köpa snickers till frukost, vinka in en taxi; åka till jobbet, 20 kr (obs lång väg? tar 40 min i rusningstrafik). Känner mig rik. Är på jobbet några timmar, jobbar ashårt! Blir peppad av min look tror jag. Åker tunnelbana hem.
Den märkligaste upplevelsen är tunnelbanan. Alltså det finns INGEN västerlänning som tar tunnelbanan. Jag är den enda vita tjejen där. Alla stirrar på mig helt ogenerat. ALLA! ok nästan alla. vissa försöker låtsas oberörda men sneglar i smyg. Ibland händer det att dom ställer sig jättenära framför mig när jag sitter ner och stirrar ut mig. Alltså då snackar vi typ 20 cms avstånd. Men bara män såklart. Känner mig som en working girl.
Ibland försöker jag att gå hem från ställen, tex om jag vart på Yashow-marknaden eller the local supermarket. Det ser ju så nära ut på kartan. Dessa promenader slutar alltid med att jag går runt, runt i cirklar medan solen går ned bakom mig. Varför inte bara ta en taxi när det kostar 10 spänn undrar man? Jo, för jag har nån konstig obsession med att vilja höra hemma. Vill ej vara "the foreigner" som föraktas så mycket av kineserna. Vill vara en cool tjej som hittar runt och kan prata kinesiska. Idag lärde min kollega Adah mig några kinesiska ord och fraser. Jag ska lära mig säga "till tunnelbanan, tack" jättebra så jag kan säga det på mornarna till taxichauffören. Jag kommer få så mycket respekt!!!!
Och ja, jag åker taxi till tunnelbanan. Seriöst, vet ni hur långt det är! Som mellan Slussen och Hornstull. Det är alltså ett normalt avstånd. Varför inte bara ta en taxi undrar man som kostar 10 spänn? ok jag gör väl det from nu. Försökte bestämt promenera igår med tre tunga väskor i 40 graders värme och stekande sol. Gick fel. Tog 45 min. Obs vill ej göra om detta. Men varför ta tunnelbana till jobbet om taxi kostar 25 spänn undrar man? jo för dom har VÄRLDENS bästa tunnelbana. asbekvämt. stora vagnar, (relativt) lite folk, luftkonditionering. bekvämt helt enkelt. och jag känner mig som en local. Så jag tar tunnelbana till jobbet ändå. Jag är jättebra på det nu. Känner mig lite löjlig. Men rik.
Yashow market
Den märkligaste upplevelsen är tunnelbanan. Alltså det finns INGEN västerlänning som tar tunnelbanan. Jag är den enda vita tjejen där. Alla stirrar på mig helt ogenerat. ALLA! ok nästan alla. vissa försöker låtsas oberörda men sneglar i smyg. Ibland händer det att dom ställer sig jättenära framför mig när jag sitter ner och stirrar ut mig. Alltså då snackar vi typ 20 cms avstånd. Men bara män såklart. Känner mig som en working girl.
Ibland försöker jag att gå hem från ställen, tex om jag vart på Yashow-marknaden eller the local supermarket. Det ser ju så nära ut på kartan. Dessa promenader slutar alltid med att jag går runt, runt i cirklar medan solen går ned bakom mig. Varför inte bara ta en taxi när det kostar 10 spänn undrar man? Jo, för jag har nån konstig obsession med att vilja höra hemma. Vill ej vara "the foreigner" som föraktas så mycket av kineserna. Vill vara en cool tjej som hittar runt och kan prata kinesiska. Idag lärde min kollega Adah mig några kinesiska ord och fraser. Jag ska lära mig säga "till tunnelbanan, tack" jättebra så jag kan säga det på mornarna till taxichauffören. Jag kommer få så mycket respekt!!!!
Och ja, jag åker taxi till tunnelbanan. Seriöst, vet ni hur långt det är! Som mellan Slussen och Hornstull. Det är alltså ett normalt avstånd. Varför inte bara ta en taxi undrar man som kostar 10 spänn? ok jag gör väl det from nu. Försökte bestämt promenera igår med tre tunga väskor i 40 graders värme och stekande sol. Gick fel. Tog 45 min. Obs vill ej göra om detta. Men varför ta tunnelbana till jobbet om taxi kostar 25 spänn undrar man? jo för dom har VÄRLDENS bästa tunnelbana. asbekvämt. stora vagnar, (relativt) lite folk, luftkonditionering. bekvämt helt enkelt. och jag känner mig som en local. Så jag tar tunnelbana till jobbet ändå. Jag är jättebra på det nu. Känner mig lite löjlig. Men rik.
Yashow market
LIDE PICS
här är mitt rum! obs jättestort. vid fotänden finns ett skrivbord mm. vet ej hur skildra det hela med kamera, men jag ville få med det viktigaste; dvs. välorganiserad klädkammare bakom skjutdörrarna. bakom mig finns en stor inglasad balkong. varför inglasad undrar man? vad är poängen med att ha en balkong om den är inglasad? varför har dom inte bara ett rum där?
från balkongen ser man husets trädgård. där finns en uteplats och en liten stenlagd stig man kan vandra omkring på under träden. huset är som ett hotell med separata lägenheter. 24hrs receptionen hjälper dig med ALLT. förstod ej detta när jag försökte använda gasspisen. receptionskillen följde snällt med upp till lägenheten och drog i en spak som öppnade gasledningen. jag lagade tofu.
utanför hissarna finns en allmän balkong med fin utsikt. jag ville ta en cigg där men var osäker på om det var tillåtet eller ej. såg sen att någon hade fimpat i det jag trodde var prydnader, men tydligen är det gigantiska askfat i guld! såklart! hur kunde jag va så dum!
HAHA. OBS publicerar denna trots graden av skämmighet. min hand efter mitt första frenzy på marknaden. alltså jag drogs bara med i det hela. översköljd av den nya känslan av rikedom. finn tre fel. OBS! ej sneakers eller giraffcykelbyxor
från balkongen ser man husets trädgård. där finns en uteplats och en liten stenlagd stig man kan vandra omkring på under träden. huset är som ett hotell med separata lägenheter. 24hrs receptionen hjälper dig med ALLT. förstod ej detta när jag försökte använda gasspisen. receptionskillen följde snällt med upp till lägenheten och drog i en spak som öppnade gasledningen. jag lagade tofu.
utanför hissarna finns en allmän balkong med fin utsikt. jag ville ta en cigg där men var osäker på om det var tillåtet eller ej. såg sen att någon hade fimpat i det jag trodde var prydnader, men tydligen är det gigantiska askfat i guld! såklart! hur kunde jag va så dum!
HAHA. OBS publicerar denna trots graden av skämmighet. min hand efter mitt första frenzy på marknaden. alltså jag drogs bara med i det hela. översköljd av den nya känslan av rikedom. finn tre fel. OBS! ej sneakers eller giraffcykelbyxor
NIHAU, WAR ON WANT!
Framme i Beijing. Den staden svidande av neon om natten, är molntyngd men pigg om dagen. Hämtades upp med bil på flygplatsen av Kitty, kvinnan jag ska assistera. En workaholic och fokuserad affärskvinna, men omsluten av en tolvårings kropp och en där till hörande besatthet av små rosa hängsmycken från mobilen, bilratten, allt. Hon körde mig till min lägenhet bekvämt belägen i ambassaddistriktet: en västerländsk butik runt hörnet förser områdets västerlänningar med Oreos och europeriska ostar och på den ”italienska” restaurangen ”O sol mio” en bit bort skrålar amerikaner ikapp över makaroner med ost. Behändigt med alla faciliteter man ändå vill åt (europeiska ostar), men jag önskar att jag snart kan treva mig bortom detta lill-europa och finna ett mer genuint Beijing.
Jag har börjat läsa en bok om Kinas historia. Har plöjt igenom antikens dynastier och är nu på år 0, och herre vad dom har hunnit med. Nedtecknade och kategoriserade arkeologiska fynd medan vi bar höftskynken och krossade korn med sten till torra mjölbröd. Kineser idag vill inte tillkännage sig sin historia, eller åtminstone inte den moderna perioden. Kanske är detta bara ett av många burna ansikten inför västerlänningarna? När jag frågade Kitty om Kina alltid haft ett gott klimat för affärer och öppenhet svarade hon oh ja. Ska försöka att inte ge mig in i politiken med dem, även om detta är något av det som intresserar mig mest. Himmel och frid, under min vistelse här. Dessutom tycker jag att mycket av kritiken från väst känns så barnslig. Jag hängert.ex. ej läpp för att blogger-verktyget är censurerat. ”Alltså JAG får säga vad JAG vill!!!!!!” är allt så amerikanskt, individualiserat… man måste kunna ta av sig sina stora safari-stövlar och se det logiska i saker och ting. Sen kan såklart grundläggande rättigheter diskuteras. Men ömsint. Kitty säger jag kommer tala kinesiska innan denna perioden är till ända. Vi får väl se…
På den första dagen gjorde jag av med en större del av min reskassa. Nej, inte riktigt, men mycket pengar spenderas lätt när ”allt är så billigt”. Så kommer man hem efter timmars prutande och skrikande kineser överallt… ”i give you good price! Beautiful girl! Where you from?”.Och där står man och släpper ned kassarna på sitt lilla vardagsrumsgolv och inser att två av kjolarna man köpt fick man inte ens prova, man kanske inte ens gillar dom överhuvudtaget? Men de var ju så billiga. Och 100 kronor för dyra. Jag har totalt gått på denna västerländska yra och fångats upp i någon slags kolonial konsumeringstyfon och vips! Nu står jag här med ”BVLGARI”-ring och välmanikerade naglar. Funderar på att köpa LV-luggage lagom till hemresan… De är ju så billiga. Men 500 kronor för dyra upptäcker man vid bagageupphämtningen på Arlanda.
Köpte cigg, 10 kr. Åkte taxi 10 kr. Fick klänning fixad hos skräddaren, 7 kr.
Alla dessa skitdrömmar.
Har gått på två affärsmiddagar hittills, båda på fina, kinesiska restauranger. De frågar mig varje gång vad jag föredrar, västerländskt eller kinesiskt och jag svarar såklart av artighet kinesiskt, absolut! Och där får jag sitta och skämmas när de går igenom menyn och jag kan äta ingenting. Det slutar med att jag får peta i mig lite nudlar och ägg och svampar som jag inte gillar alls. Önskar verkligen jag bara ville lägga manken till och klämma i mig lite kött, men nä… alltså det går ej. ICKE! Kitty säger jag kommer äta kött innan denna perioden är till ända. Vi får väl se…
Väl hemma på – hotellet tänkte jag säga, för det är så, med reception och allt och stora glasdörrar och guldhiss och röd matta i foajén – fick jag ett sjukligt sug efter manikyr. Ville inte spendera med pengar men snodde åt mig en hundring till ur kassan jag har i nattduksbordet och kilade ned på gatan. Och trots att klockan var närmare 22 kan man såklart få vadhelst man vill i staden som aldrig sover, och tvärsöver gatan hittade jag en gullig liten kinesiska som putsade och filade och masserade mina naglar i över en timme. Detta blev lite utav en droppe för mig och jag lovade mig själv att aldrig göra om denna modebloggaktivitet. Det brände i ansiktet på mig när jag halvlåg i divanen. Dessutom gjorde jag misstaget att låta henne, som inte talade engelska, att göra jobbett. Jag ser nu ut som en porrstjärna och ni skulle inte tro era ögon om ni såg min hand. Jag ser ut som en nyrik ryska! Alltså OBS sk. fransk liksom…
Och på marknaden öste de Louboutin över mig och förstod ingenting när jag frågade efter Air Max 90. De kunde inte förstå att dessa var till mig utan upprepade gång på gång att dessa var till min bror. Jag sa nej, jag kommer tillbaka för bäbi-skor till min bror. Och ger ni mig två extra par ger jag 300, tack så mycket och adjö. Ha en bra fortsatt 12-timmarsdag.
Kvällen har jag rundat av med att i bästa Carrie-anda röka cigarett efter cigarett på min balkong. (seriöst måste sluta detta äckel. Sex and the city-”glam”-konsumtion menar jag, ej cigaretter. jag kunde lika gärna vara besatt av cupcakes. Men kan liksom inte låta bli att hänföras över klädkammare kallade walk in closets och en lägenhet med fler rum än ett?) Bruset från en stor fläkt sabbar den dämpade känslan av att liksom Carrie stirra ut över stad livlös och dödstyst på avstånd, livlig endast genom sin ljusbeklädda, svidande stadssiluett i neon. Och tur är väl det.
Jag har börjat läsa en bok om Kinas historia. Har plöjt igenom antikens dynastier och är nu på år 0, och herre vad dom har hunnit med. Nedtecknade och kategoriserade arkeologiska fynd medan vi bar höftskynken och krossade korn med sten till torra mjölbröd. Kineser idag vill inte tillkännage sig sin historia, eller åtminstone inte den moderna perioden. Kanske är detta bara ett av många burna ansikten inför västerlänningarna? När jag frågade Kitty om Kina alltid haft ett gott klimat för affärer och öppenhet svarade hon oh ja. Ska försöka att inte ge mig in i politiken med dem, även om detta är något av det som intresserar mig mest. Himmel och frid, under min vistelse här. Dessutom tycker jag att mycket av kritiken från väst känns så barnslig. Jag hängert.ex. ej läpp för att blogger-verktyget är censurerat. ”Alltså JAG får säga vad JAG vill!!!!!!” är allt så amerikanskt, individualiserat… man måste kunna ta av sig sina stora safari-stövlar och se det logiska i saker och ting. Sen kan såklart grundläggande rättigheter diskuteras. Men ömsint. Kitty säger jag kommer tala kinesiska innan denna perioden är till ända. Vi får väl se…
På den första dagen gjorde jag av med en större del av min reskassa. Nej, inte riktigt, men mycket pengar spenderas lätt när ”allt är så billigt”. Så kommer man hem efter timmars prutande och skrikande kineser överallt… ”i give you good price! Beautiful girl! Where you from?”.Och där står man och släpper ned kassarna på sitt lilla vardagsrumsgolv och inser att två av kjolarna man köpt fick man inte ens prova, man kanske inte ens gillar dom överhuvudtaget? Men de var ju så billiga. Och 100 kronor för dyra. Jag har totalt gått på denna västerländska yra och fångats upp i någon slags kolonial konsumeringstyfon och vips! Nu står jag här med ”BVLGARI”-ring och välmanikerade naglar. Funderar på att köpa LV-luggage lagom till hemresan… De är ju så billiga. Men 500 kronor för dyra upptäcker man vid bagageupphämtningen på Arlanda.
Köpte cigg, 10 kr. Åkte taxi 10 kr. Fick klänning fixad hos skräddaren, 7 kr.
Alla dessa skitdrömmar.
Har gått på två affärsmiddagar hittills, båda på fina, kinesiska restauranger. De frågar mig varje gång vad jag föredrar, västerländskt eller kinesiskt och jag svarar såklart av artighet kinesiskt, absolut! Och där får jag sitta och skämmas när de går igenom menyn och jag kan äta ingenting. Det slutar med att jag får peta i mig lite nudlar och ägg och svampar som jag inte gillar alls. Önskar verkligen jag bara ville lägga manken till och klämma i mig lite kött, men nä… alltså det går ej. ICKE! Kitty säger jag kommer äta kött innan denna perioden är till ända. Vi får väl se…
Väl hemma på – hotellet tänkte jag säga, för det är så, med reception och allt och stora glasdörrar och guldhiss och röd matta i foajén – fick jag ett sjukligt sug efter manikyr. Ville inte spendera med pengar men snodde åt mig en hundring till ur kassan jag har i nattduksbordet och kilade ned på gatan. Och trots att klockan var närmare 22 kan man såklart få vadhelst man vill i staden som aldrig sover, och tvärsöver gatan hittade jag en gullig liten kinesiska som putsade och filade och masserade mina naglar i över en timme. Detta blev lite utav en droppe för mig och jag lovade mig själv att aldrig göra om denna modebloggaktivitet. Det brände i ansiktet på mig när jag halvlåg i divanen. Dessutom gjorde jag misstaget att låta henne, som inte talade engelska, att göra jobbett. Jag ser nu ut som en porrstjärna och ni skulle inte tro era ögon om ni såg min hand. Jag ser ut som en nyrik ryska! Alltså OBS sk. fransk liksom…
Och på marknaden öste de Louboutin över mig och förstod ingenting när jag frågade efter Air Max 90. De kunde inte förstå att dessa var till mig utan upprepade gång på gång att dessa var till min bror. Jag sa nej, jag kommer tillbaka för bäbi-skor till min bror. Och ger ni mig två extra par ger jag 300, tack så mycket och adjö. Ha en bra fortsatt 12-timmarsdag.
Kvällen har jag rundat av med att i bästa Carrie-anda röka cigarett efter cigarett på min balkong. (seriöst måste sluta detta äckel. Sex and the city-”glam”-konsumtion menar jag, ej cigaretter. jag kunde lika gärna vara besatt av cupcakes. Men kan liksom inte låta bli att hänföras över klädkammare kallade walk in closets och en lägenhet med fler rum än ett?) Bruset från en stor fläkt sabbar den dämpade känslan av att liksom Carrie stirra ut över stad livlös och dödstyst på avstånd, livlig endast genom sin ljusbeklädda, svidande stadssiluett i neon. Och tur är väl det.
