kinatjej

Tecknen. Jag börjar mer och mer vänja mig vid dem. De varken skrämmer mig eller verkar obegripliga. Bara några streck att lära sig, sen tecken för tecken. Kanske omöjligt för mig, men inte för den lille som drillats sedan barnsben. Och talet flyter inte längre ihop till en enda massa; konturerna av en struktur börjar sakta träda fram. På samma sätt som jag nu urskiljer hus från hus i kvarteren som sipprar fram likt en grå, fet vätska. Tex! talar kinesiska med taxichauffören.

Idag promenerade jag på egen hand till marknaden bredvid vilken ett gigantiskt modernt komplex smällts upp; väggarna skjuter fram ur fasaderna som blanka fönsterluckor öppnade åt olika håll. Påminner om ett halvt parti ”Vem där?”. Ett hus vrider på sig. Ett annat myser i sin runda, stadiga kropp.

Mitt ärende var inte mer betydelsefull än så, att jag bestämt mig för att NU. Är det dags. Nu skulle jag hitta den där helt vanliga vita t-shirten jag sökt i stånd efter stånd, men endast kommit över insvängda saker med puffärm. Kinesernas klädstil är hemsk. De är besatta av rosetter, mammasiluetter, spets, volanger och glitterstenar som pryder minsta lilla linne man tror sig passa när man plötsligt inser att ett felstavat ”Deeva” står broderat över ryggen. De fnittrar och viskar och tittar under lugg som vore de 12 år gamla. Detta verkar vara något slags ideal som går igen: en pornografiskt doftande dröm om den lilla flickan som stannade kvar och aldrig tog vägen någonstan. Och där går jag, i mina mansskjortor och cykelbyxor och gud vet vad. Varje butiksbiträde försöker tvinga på mig ett midjebälte. Hur som helst gick jag från ”The Village” (…) tomhänt. Men med fönat Gucci-hår. Klippte mig på T&G. Det kostade 250. Unna’ mä.

Nu verkar det som att jag inte gör annat än att konsumera, putsa, klippa och smörja in mig. Faktum är att det ligger någon slags sanning i det. Jag tillbringar kvällarna vandrandes ned gata efter gata, betraktandes det andra folket som nu är det enda. Jag passerar egendomliga byggnader, vinande taxibilar och tusen olika färger som ropar in folk från gatan; liksom kallar på dem. Där är trasiga persienner i flottiga fönster och kineser sittandes på rad, på huk; överallt på varje kvadratmeter står någon och vilar lite, väntar. Vad gör de där, undrar man. Umgås kanske, tänker man. Ingen närmar sig på ett obekvämt sätt; de förundras, pekar, skrattar ibland. De tittar på mig. En jättekonstig jättevarelse som helt lugnt går förbi och verkar vara på väg någonstans.

Jag är inte på väg någonstans. Sakta börjar jag förstå alla kvinnor jag mötte i Chelsea, de som spenderar dagarna i ända med att lägga håret, köpa kläder, rensa porer. Varför går de inte bara till nån bar och underhåller sig själva? Tänkte jag. Men nu börjar jag förstå att det är kanske inte så lätt ändå. Vad får man väl ut av att sitta i en bar? Ingen livskamrat kommer fram, ingen vän. Bara kött, kött, kött. Inte är det väl konstigt då, att man sysselsätter sig med att ”unna sig”. Man vill ha mänsklig kontakt, om än bara ett kallprat; någon som ömmar, vårdar en.

Och med Gucci-lockarna studsandes över ryggen gick jag sakta hem igen. Gick in genom glasportarna, hälsade artigt på receptionisten och njöt av den fattiga mänskliga responsen hon gav mig. Sen klädde jag av mig naken, satte upp håret i en knut och lagade tofu, nudlar och stekta grönsaker i soja som jag sedan åt framför TVn.