NIHAU, WAR ON WANT!
Framme i Beijing. Den staden svidande av neon om natten, är molntyngd men pigg om dagen. Hämtades upp med bil på flygplatsen av Kitty, kvinnan jag ska assistera. En workaholic och fokuserad affärskvinna, men omsluten av en tolvårings kropp och en där till hörande besatthet av små rosa hängsmycken från mobilen, bilratten, allt. Hon körde mig till min lägenhet bekvämt belägen i ambassaddistriktet: en västerländsk butik runt hörnet förser områdets västerlänningar med Oreos och europeriska ostar och på den ”italienska” restaurangen ”O sol mio” en bit bort skrålar amerikaner ikapp över makaroner med ost. Behändigt med alla faciliteter man ändå vill åt (europeiska ostar), men jag önskar att jag snart kan treva mig bortom detta lill-europa och finna ett mer genuint Beijing.
Jag har börjat läsa en bok om Kinas historia. Har plöjt igenom antikens dynastier och är nu på år 0, och herre vad dom har hunnit med. Nedtecknade och kategoriserade arkeologiska fynd medan vi bar höftskynken och krossade korn med sten till torra mjölbröd. Kineser idag vill inte tillkännage sig sin historia, eller åtminstone inte den moderna perioden. Kanske är detta bara ett av många burna ansikten inför västerlänningarna? När jag frågade Kitty om Kina alltid haft ett gott klimat för affärer och öppenhet svarade hon oh ja. Ska försöka att inte ge mig in i politiken med dem, även om detta är något av det som intresserar mig mest. Himmel och frid, under min vistelse här. Dessutom tycker jag att mycket av kritiken från väst känns så barnslig. Jag hängert.ex. ej läpp för att blogger-verktyget är censurerat. ”Alltså JAG får säga vad JAG vill!!!!!!” är allt så amerikanskt, individualiserat… man måste kunna ta av sig sina stora safari-stövlar och se det logiska i saker och ting. Sen kan såklart grundläggande rättigheter diskuteras. Men ömsint. Kitty säger jag kommer tala kinesiska innan denna perioden är till ända. Vi får väl se…
På den första dagen gjorde jag av med en större del av min reskassa. Nej, inte riktigt, men mycket pengar spenderas lätt när ”allt är så billigt”. Så kommer man hem efter timmars prutande och skrikande kineser överallt… ”i give you good price! Beautiful girl! Where you from?”.Och där står man och släpper ned kassarna på sitt lilla vardagsrumsgolv och inser att två av kjolarna man köpt fick man inte ens prova, man kanske inte ens gillar dom överhuvudtaget? Men de var ju så billiga. Och 100 kronor för dyra. Jag har totalt gått på denna västerländska yra och fångats upp i någon slags kolonial konsumeringstyfon och vips! Nu står jag här med ”BVLGARI”-ring och välmanikerade naglar. Funderar på att köpa LV-luggage lagom till hemresan… De är ju så billiga. Men 500 kronor för dyra upptäcker man vid bagageupphämtningen på Arlanda.
Köpte cigg, 10 kr. Åkte taxi 10 kr. Fick klänning fixad hos skräddaren, 7 kr.
Alla dessa skitdrömmar.
Har gått på två affärsmiddagar hittills, båda på fina, kinesiska restauranger. De frågar mig varje gång vad jag föredrar, västerländskt eller kinesiskt och jag svarar såklart av artighet kinesiskt, absolut! Och där får jag sitta och skämmas när de går igenom menyn och jag kan äta ingenting. Det slutar med att jag får peta i mig lite nudlar och ägg och svampar som jag inte gillar alls. Önskar verkligen jag bara ville lägga manken till och klämma i mig lite kött, men nä… alltså det går ej. ICKE! Kitty säger jag kommer äta kött innan denna perioden är till ända. Vi får väl se…
Väl hemma på – hotellet tänkte jag säga, för det är så, med reception och allt och stora glasdörrar och guldhiss och röd matta i foajén – fick jag ett sjukligt sug efter manikyr. Ville inte spendera med pengar men snodde åt mig en hundring till ur kassan jag har i nattduksbordet och kilade ned på gatan. Och trots att klockan var närmare 22 kan man såklart få vadhelst man vill i staden som aldrig sover, och tvärsöver gatan hittade jag en gullig liten kinesiska som putsade och filade och masserade mina naglar i över en timme. Detta blev lite utav en droppe för mig och jag lovade mig själv att aldrig göra om denna modebloggaktivitet. Det brände i ansiktet på mig när jag halvlåg i divanen. Dessutom gjorde jag misstaget att låta henne, som inte talade engelska, att göra jobbett. Jag ser nu ut som en porrstjärna och ni skulle inte tro era ögon om ni såg min hand. Jag ser ut som en nyrik ryska! Alltså OBS sk. fransk liksom…
Och på marknaden öste de Louboutin över mig och förstod ingenting när jag frågade efter Air Max 90. De kunde inte förstå att dessa var till mig utan upprepade gång på gång att dessa var till min bror. Jag sa nej, jag kommer tillbaka för bäbi-skor till min bror. Och ger ni mig två extra par ger jag 300, tack så mycket och adjö. Ha en bra fortsatt 12-timmarsdag.
Kvällen har jag rundat av med att i bästa Carrie-anda röka cigarett efter cigarett på min balkong. (seriöst måste sluta detta äckel. Sex and the city-”glam”-konsumtion menar jag, ej cigaretter. jag kunde lika gärna vara besatt av cupcakes. Men kan liksom inte låta bli att hänföras över klädkammare kallade walk in closets och en lägenhet med fler rum än ett?) Bruset från en stor fläkt sabbar den dämpade känslan av att liksom Carrie stirra ut över stad livlös och dödstyst på avstånd, livlig endast genom sin ljusbeklädda, svidande stadssiluett i neon. Och tur är väl det.
Jag har börjat läsa en bok om Kinas historia. Har plöjt igenom antikens dynastier och är nu på år 0, och herre vad dom har hunnit med. Nedtecknade och kategoriserade arkeologiska fynd medan vi bar höftskynken och krossade korn med sten till torra mjölbröd. Kineser idag vill inte tillkännage sig sin historia, eller åtminstone inte den moderna perioden. Kanske är detta bara ett av många burna ansikten inför västerlänningarna? När jag frågade Kitty om Kina alltid haft ett gott klimat för affärer och öppenhet svarade hon oh ja. Ska försöka att inte ge mig in i politiken med dem, även om detta är något av det som intresserar mig mest. Himmel och frid, under min vistelse här. Dessutom tycker jag att mycket av kritiken från väst känns så barnslig. Jag hängert.ex. ej läpp för att blogger-verktyget är censurerat. ”Alltså JAG får säga vad JAG vill!!!!!!” är allt så amerikanskt, individualiserat… man måste kunna ta av sig sina stora safari-stövlar och se det logiska i saker och ting. Sen kan såklart grundläggande rättigheter diskuteras. Men ömsint. Kitty säger jag kommer tala kinesiska innan denna perioden är till ända. Vi får väl se…
På den första dagen gjorde jag av med en större del av min reskassa. Nej, inte riktigt, men mycket pengar spenderas lätt när ”allt är så billigt”. Så kommer man hem efter timmars prutande och skrikande kineser överallt… ”i give you good price! Beautiful girl! Where you from?”.Och där står man och släpper ned kassarna på sitt lilla vardagsrumsgolv och inser att två av kjolarna man köpt fick man inte ens prova, man kanske inte ens gillar dom överhuvudtaget? Men de var ju så billiga. Och 100 kronor för dyra. Jag har totalt gått på denna västerländska yra och fångats upp i någon slags kolonial konsumeringstyfon och vips! Nu står jag här med ”BVLGARI”-ring och välmanikerade naglar. Funderar på att köpa LV-luggage lagom till hemresan… De är ju så billiga. Men 500 kronor för dyra upptäcker man vid bagageupphämtningen på Arlanda.
Köpte cigg, 10 kr. Åkte taxi 10 kr. Fick klänning fixad hos skräddaren, 7 kr.
Alla dessa skitdrömmar.
Har gått på två affärsmiddagar hittills, båda på fina, kinesiska restauranger. De frågar mig varje gång vad jag föredrar, västerländskt eller kinesiskt och jag svarar såklart av artighet kinesiskt, absolut! Och där får jag sitta och skämmas när de går igenom menyn och jag kan äta ingenting. Det slutar med att jag får peta i mig lite nudlar och ägg och svampar som jag inte gillar alls. Önskar verkligen jag bara ville lägga manken till och klämma i mig lite kött, men nä… alltså det går ej. ICKE! Kitty säger jag kommer äta kött innan denna perioden är till ända. Vi får väl se…
Väl hemma på – hotellet tänkte jag säga, för det är så, med reception och allt och stora glasdörrar och guldhiss och röd matta i foajén – fick jag ett sjukligt sug efter manikyr. Ville inte spendera med pengar men snodde åt mig en hundring till ur kassan jag har i nattduksbordet och kilade ned på gatan. Och trots att klockan var närmare 22 kan man såklart få vadhelst man vill i staden som aldrig sover, och tvärsöver gatan hittade jag en gullig liten kinesiska som putsade och filade och masserade mina naglar i över en timme. Detta blev lite utav en droppe för mig och jag lovade mig själv att aldrig göra om denna modebloggaktivitet. Det brände i ansiktet på mig när jag halvlåg i divanen. Dessutom gjorde jag misstaget att låta henne, som inte talade engelska, att göra jobbett. Jag ser nu ut som en porrstjärna och ni skulle inte tro era ögon om ni såg min hand. Jag ser ut som en nyrik ryska! Alltså OBS sk. fransk liksom…
Och på marknaden öste de Louboutin över mig och förstod ingenting när jag frågade efter Air Max 90. De kunde inte förstå att dessa var till mig utan upprepade gång på gång att dessa var till min bror. Jag sa nej, jag kommer tillbaka för bäbi-skor till min bror. Och ger ni mig två extra par ger jag 300, tack så mycket och adjö. Ha en bra fortsatt 12-timmarsdag.
Kvällen har jag rundat av med att i bästa Carrie-anda röka cigarett efter cigarett på min balkong. (seriöst måste sluta detta äckel. Sex and the city-”glam”-konsumtion menar jag, ej cigaretter. jag kunde lika gärna vara besatt av cupcakes. Men kan liksom inte låta bli att hänföras över klädkammare kallade walk in closets och en lägenhet med fler rum än ett?) Bruset från en stor fläkt sabbar den dämpade känslan av att liksom Carrie stirra ut över stad livlös och dödstyst på avstånd, livlig endast genom sin ljusbeklädda, svidande stadssiluett i neon. Och tur är väl det.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Hej kinatjejen! Skönt att läsa att du kommit fram ordentligt och att du har det bra. Är bara liiite avundsjuk men extremt glad för din skull. Unna dig allt du kan när du är där och njut, för det är du värd! Puss Fridis
Trackback
