kinatjej

Okej folks. Nu är det slut på resan och därmed också på den här bloggen. Tack för den här tiden. Kanske ses vi nån gång igen på annan plats. Ni vet var ni hittar mig.

imorgon är schemat tight. kemtvätt, skräddare, frukost, sticka till flygis innan 12.

vi ses där hemma.

xxx mandy

ps. störig grej: folk som köper "designer"jeans. läste nån modebloggare som köpt ett par, typ prada eller nåt. man ba: asså dom gör bara jeansen för att fylla ut inkomstkvoten!! att gå in i en sån butik och köpa jeans är sååå utan stil och klass. lika sorgligt som dom som lägger sina hårt förvärvade slantar på en "lyxig" present åt sin partner typ en nyckelring för 1000 spänn bara för att den har en logga. ba *lite närmare brandet* fast man är så långt därifrån man kan komma. jaja. bara nåt jag tänkte på.

ett visdomsord på vägen (från måndagsmattan i min hiss. olika varje dag)

Trots de dramatiska händelserna under eftermiddagen i fredags bestämde jag mig ändå för att gå ut. Man måste ju ta vara på sina sista da’r i stan. Och Sn lockade med ”ghost rock”  och ”post post-punk” på en venue nära mig, så jag drog på mig ormskinnsbyxorna och tog en taxi dit. Tre band spelade, varav ett dåligt. Pallar EJ med bandkillar uppe i sig själva, hur klyschigt det än är att rikta alla sina feministiska aggressioner mot dem. Men serri. Man ba ta dig själv på kuken LITE mer.

Hur som helst. Vi drack öl på gatan från kiosken bredvid medan vi väntade på nästa band som skulle vara höjdpunkten. Och visst! Det var bra, det var roligt; vi skrattade, drack och dansade. Sn drack mest. Jag har lagt mig till med ovanan att försöka keepa up med honom och det funkar bara EJ. Jag höll mig således till en alkoläsk med rosésmak. Hehe. Smakade typ kemi-fabrik.

Tjejen i bandet var snygg och cool och jag älskade det. Hade upplevt det SÅ annorlunda om jag sett samma grej i Sverige, typ suckat och muttrat om mediokra hipsters. Men nu ba *don’t mind* hehe.  *Svältfödd på kulturliv*

Av en händelse stötte vi på några bekanta från Sverige som vi drog till Sanlitun med. 10krs-drinkar. Mm-mm-mm. Efter lite motstånd lyckades jag övertala dem alla till att följa med på KTV. några av dem ba obs vi har nått en respektabel ålder, kan följa med av intresse men knappast sjunga. Stayin out of it! Men likväl låg de där på golvet och skrek Twist and Shout några timmar senare.

Jag säger då det! Ktv förenar människor. Tar fram de mest primitiva sidor i en. Man inser att vi alla egentligen är rätt så lika. Och som Sn säger: ktv fördärvar även den bäste.

Sen sprang jag hela vägen hem till Chun Xiu lu i natten. Så lycklig.

spökpunk



nån slags "rocknroll"



den här snäckan underhöll mig denna kväll



nån slags "kreatör"



en svensk-kines



glada miner på ktv!



im never gonna dance again, guilty feet have got no rythm...



eeh... kan nån den här låten?



obz

Jag hade äran att sällskapas av Sn vid mitt besök hos skräddaren i Gulou. Jag har hittat den minsta lilla butiken med tyger staplade i högar längs väggarna. Där jobbar en söt liten man som bara vill göra sitt bästa för en. Han ler hela tiden och skojar med mig fast vi inte talar samma språk. Av den anledningen hade jag turen att Sn ställde upp som tolk, annars hade jag varit KÖRD. Förstår inte hur jag tänkte när jag tänkte gå dit ensam med en ordlista liksom. Besöket tog ändå över två timmar.

Kappan jag sytt upp blev jättefin, men gjorde några ändringar. Det är en Helmut Lang-rip och jag visualiserar mig själv i London med denna. Kommer utstråla så mycket subtil power. En sofistikerad kvinna med självrespekt.

På tal om power, har nu sett hela säsong 5 av L-word och tar tillbaka allt det jag sa om Bette. HUR irri?? Hatar valpögona. Nej, Helena är min favorit serien igenom och det är väl en mix av henne och Alice man vill vara. Fast kappan jag gjort är mer Marina.

Gjorde en del andra grejer också, några blev fina men en grej blev ful. Jaja, smällar man får ta antar jag. Beställde fler grejer som dom lovade ska vara klara måndag kväll, åker liksom imorgon eftermiddag!! Förstår ni folks? Snart är jag hemma igen. Lagom till Pride dessutom.

I vanlig ordning gick vi sen till Nanluoguxiang där vi satt på ett tak med ministolar och drack varsin cola. Där var en trasig julgran, en gammal kyl på taket bredvid och en lina torkande tvätt.

ÄLSKA

Varför ej i Sverige sånt här?

julis



observera inhägnade takterrassen uppe till höger under trädet



lilla gatan nedanför



min fetisch: gulliga stolar

O M G

är allt jag har att säga om ikväll. Kit-kat och jag gick på klassisk pekingopera i det nybyggda centret för performing arts. känner för katten som är helt kulturlös, hon tycker hello kitty är mer fantastiskt än den fantastiska byggnaden. smsar under föreställningen och himlar med ögonen på konstutställning.

jag ba: är inte operan fantastisk?? hon ba: det här är för gamlingar. jag skulle aldrig gå på själva teatern. alla föreställningar finns som film.

anyway. dom hade fantastiska kostymer och fantastisk scenografi. musiken var onekligen intressant och inte alls jobbig som folk har beskrivit det för mig! men såklart, efter två timmars ylande (för ja, det är ylande. alltså falsett all the way tänk er mariah careys högsta wailingar fast gällt liksom. det behöver dock inte betyda att det inte är bra!) förlorar man lätt koncentrationen.

men allt sammantaget: en helt underbar upplevelse. något man måste göra om man någonsin är i beijing.

Igår kväll tog VDn ut mig på middag tillsammans med sin fru och son. Det hela var mycket trevligt och han tog mig såklart till ett mycket respektabelt ställe, restaurangen i Opposite House, ett nybyggt hotell i ambassaddistriktet. Minimalistiskt men med en ”twist” (haha hatar det uttrycket) och oväntade lösningar. Precis min smak! Stället beskrevs som ”unfailingly romantic” men passade såklart lika bra för andra typer av sällskap. Där fanns en genomtänkt upplyst innergård med bambuträd och dämpade bar i anslutning.

Jag älskar detta livet! Alltså lyx och flärd. Att äta med besticken utifrån och in, vita linnedukar, halvlitersvinglas och dov belysning. Ett lugn men samtidigt sorl. Glada människor, men behärskade. Vin som flödar, men måttfullt. Välklädd personal som diskret fyller på ditt glas så fort du vänder bort blicken. Fem personer som bär in huvudrätterna. Jag samtalade artigt med VDns fru och frågade saker som rör hennes sons skolgång eller hur det går med hennes redecoration av huset hemma.

Jag beställde in ett svindyrt vin och fick ångest.

Men asså kollade inte direkt på priset! Jag har börjat fatta hur jag ska beställa in vin. Kan absolut ingenting om vin, men jag vet vad jag gillar och ser till att lägga märke till ursprung, druva osv. Så är det bara att ta nåt liknande nästa gång och komma undan med att verka världsvan! Att prova vinet är desto svårare dock. Särskilt med så stora glas att man måste tilta huvudet bakåt för att kunna dricka ur det. Jag gjorde mitt bästa med rynkad panna och tror jag kom undan.

Sen åkte jag hem och somnade på en minut.

"lobbyn" som inte var en lobby utan man fick helt enkelt vandra omkring och hoppas på att bli upplockad av en tjej i uniform.



lite jack-skulpturer utspridda



i mitten



en av restaurangerna. lite yngre och hippare än den klassiska vi var påå.

 

Jag och Alex åkte till muren. Obs ej mitt initiativ, dom propsade men det är jag väldigt glad över. Naturen var fantastisk, omgiven av lummiga (om man nu kan använda det ordet om något så gigantiskt) dalar och berg, alldeles alldeles tyst förutom syrsorna och diverse andra smådjur.

Eftersom jag varit på vild KTV kvällen innan och kommit i säng först vid 4, så var mina 5 timmars sömn inte mycket att stödja sig emot i den där 40-gradiga hettan och uppförsbacke.

Alex – alltså jag mår så dåligt över hur han verkligen MISSHANDLAR sin kropp! Röker typ 2 pkt cigg om dagen och äter bara biff, pommes frites och sås. 3 biffar vid varje tillfälle. Man ba: lilla kolesterolet då! – blev helt andfådd och genomblöt av svett efter ca 2 minuter då kan stannade upp för att tända en cigg. Själv köpte jag en härlig ”great wall”-keps för att få någon slags skydd.

Jag svettades alkohol och annat.

Vi klättrade lite på muren och till sist kom det bästa: en glide ned! Alltså en rutschbana nedför hela jävla berget där man åker på en pytteliten plastskiva med spak. Inga säkerhetsbälten, ingen ordentlig sits utan bara en planka. Rutschbanan hade inte heller den någon slags skyddsväggar, utan det var rätt ut i jungeln bara. Så jävla kul! Värt allt svettande i världen.

På vägen hem åkte vi på min request till en liten by. Kineserna förstår inte varför jag är så intresserad av det lokala, de vill helst inte kännas vid att där finns byar bestående av skräp, plåtskjul och ”obildade” bönder. Jag vet att det här kommer framstå som exotiserande, men alltså: vad fint!

Där var vägen av sand, där var skjulen ihoprasade på vissa ställen, där var åsnor som kom gåendes över vägen. Där var solbrända män i stråhatt och blå arbetsskjortor med lien över axeln, där var gummor och gubbar hängandes på trappor, där var majsfält som ramade in scenariot.

När jag kommer över saker som bara är för vackra vill jag helst inte ta några bilder alls. Det framstår liksom aldrig lika bra på bild. Här är i alla fall några snuttar från dagen.

en åsna vaktar majsodlingen



hej lilla gull



här bor nån



och här träffade vi en liten vit hund. man ser honom som liten vit prick



glad farmer



på motorvägen till muren



Moder Jord *hippie*



vi gick lite. lite *dimhöljda bergen*-känsla på den. vem gjorde den låten på 90-talet? ken ring? blue eller nåt hette han va?




den livsfarliga kanan ned

Herre min je.

Det hela började igår vid Sommarpalatset. Jason och Adah hämtade upp mig och vi körde en dryg timme utanför stan till den kejsarens anrika tillflyktsort om somrarna. Det hela var mycket vackert, men som allt här i Kina segrade det plottriga… förstår mig fortfarande inte på kinesisk estetik hur mycket jag än försöker. Ba greppar EJ. Allt ser likadant ut.

Det var alltså naturen som var det vackraste, så majestätisk och tyst och vilande. Ett oändligt område med pilträd vajandes i vinden från små uddar där vi kunde lägga till och landstiga från den lilla paddelbåt vi hyrt.

Detta var vår ursprungliga tanke, men det var då det hände.

Mitt ute på sjön är vi uppehållna i en diskussion om marxism och guppar således planlöst omkring långt från land. Män med stråhattar passerar och skyfflar ogräs från botten upp i sina båtar. Allt för perfektionen i detta land. Och då, från ingenstans öppnar sig himlen och ett skyfall vräker ner. Vinden piskar och vi försöker förgäves paddla in till land.

Men vi kan inte styra någonstans.

Båten vajar oroväckande från sida till sida, håret slickar sig längs våra pannor och kinder när vi krampaktigt håller i oss i den lilla båten utan väggar och i panik nollställt stirrar på varann utan att ha nån aning om vad vi borde göra.

Vi inser snart att det inte finns något vi kan göra. vi kan inte ta oss någonstans, således måste vi helt enkelt vänta på att vi blåser in till land. Efter typ 20 min närmar vi oss en ensam udde och kastas slutligen mot klippväggen i full storm.

När vi inser att vi kanske skulle behöva simma i land bestämmer vi oss för att överge skeppet. Vi får grepp om ett pilträds långa och ack så sköra grenar, och lyckas mirakulöst dra båten närmre den ojämna rad av klippor som möter oss. Vi hjälps åt att hoppa i land och klättra på hala stenar tills vi slutligen är i säkerhet!

Vi andas ut men börjar snart springa mot närmsta skyddade plats. Fem minuter därifrån hittar vi en paviljong där ca 40 andra människor står och huttrar, ihopträngda som sillar.

Alla dyngsura. Alla oroliga. Barn som skriker och mammor som tröstar. Titanicstämning och domedag.

Vi visste ännu inte hur vi skulle ta oss härifrån, vi befann ju oss på andra sidan sjön. Jag och Jason rökte varsin cigg och lugnade ned oss trots att jag höll på att huttra bort av köld.

Till slut syns där i fjärran ett stort motordrivet skepp som kommer för att rädda oss. Alla förbereder sig genast på att tränga sig fram fortast möjligt till detta. vi avvaktar och kommer till slut ända fram till rätt sida av sjön!

Det första vi gör är att köpa varsin turist-tshirt att byta om till. Sen åker vi till Carrefour där de har världens bästa utbud av basic kläder. Vi köper skor, underkläder, byxor. Vid det laget har det skärrade övergått i skrattattack och häpnad. Då fanns inget annat att göra än att gå till italienarn med den vita trädgården!

Lugnet före stormen.

det ser inte så varmt ut, men solen är sjukt stark denna dag. alla går omkring med parasoll eller paraplyer för att skydda sig, även jag.





jason säger kina är marxister



omgivningarna och palatset för långt leverne



en liten brovi åkte igenom



och kom hit



vi steg i land och gick på toaletten, dvs i detta hus. kommer sakna flakcyklarna!



lide näckrosor



en man städar sjön



i kaoset på paviljongen

ojojoj. här händer det grejer. jag har:

*klättrat på muren BAKFULL och stuckit ut huvudet ur en glugg och insupit världens mäktigaste natur. människan kan göra mycket, men inte det.
*hamnat mitt i en storm när jag själv var mitt ute på en sjö med trampbåt. vi paddlade förgäves men slets till slut mot land av vinden. vi lämnade båten vind för våg och hoppade en meter till en hal sten på vinst och förlust. vi vann och stod på en paviljong i 45 min.
*blivit RESCUED bland kvinnor, män, gamla, sjuka och gråtande barn *titanic*
*gått på post-post-punkspelning och dansat till en tjej i fartdräkt
*träffat på bekanta från sverige
*druckit gt för 10 kr
*spenderat natten på karaoke igen!!!
*gått hem i natten 15 min prom hem till mig och vetat PRECIS var jag är hela tiden

älskar att jag känner varje liten sten inom 30 minuters gångradie från mig. ÄLSKA vill ej åka. fast jo fast nä. nu ligger jag i säng och ska upp om 4 timmar till skräddarn som aldrig var klar. ska ba kolla lword först

mer om allt senare.
puss

jag är ett sånt jävla cepe!!!!!!!!!

jag ligger risigt till asså.. när jag kommer hem. förstår INTE varför jag gör så här mot mig själv ba *jenny*. livet är INTE en lek. livet är INTE ett ställe där man får extraliv och typ kan avbryta spelet med ganska dåliga poäng och börja om igen.

allt har konsekvenser. ååh jag önskar jag kunde sluta tänja på gränserna, se hur långt jag kan gå och typ leka med döden hela ti'n!!! alltså visst, underhållande i typ 10 min och ba "vad har jag gjort" *hehe*. och typ skratta lömskt men ojdå! jajaja. jag har en sak jag inte riktigt vet hur jag ska ta mig ur i alla fall...

nu måste jag duscha eftersom jason hämtar upp mig här m 15! vi ska till sommarpalatset. ikväll ska jag berätta mer om gårdagens majsodlingar, stråhattar och åsnor.

fifan. har spenderat de senaste 25 minuterna i sängen med gråt nerför kinderna och klumpen i magen. lyssna på det här reportaget! oerhört välgjort och sjukt gripande.

vad ska man göra liksom,
gör man inget reduceras det här ju till underhållning

det handlar om en fd politisk vitrysk aktivist som efter våldtäkt av polisen flytt till sverige med sitt barn. han är 8 år och letar mat tillsammans med mamma i iicas sopor efter stängning. de går upp 6 på morgonen för att promenera 1,5 h till skolan med honom. de går längs motorvägen och på vägen kramar han sina mjukiskatter.

han säger han vill bli en katt för dom har så bra liv. de har mat och ett hus och en husse som tar väl hand om dem. man tar inte så bra hand om människorna, säger han. han vill bli en katt och en dag var han så förtvivlad över detta att han kastade sig ut för ett berg eftersom han inte kan det här livet som människa längre.

barn med smärta. barn så kloka. det är inte bara spontana pall-serveringar som den orubbliga byråkratin försvårar för, det läskiga är att detta genomsyrar hela systemet och även resulterar i sånt här. viktiga saker.

det är ett sjukt land i självförnekelse.

Det börjar lida mot sitt slut och jag gör samma sak som innan jag åkte hit: går lös på livet. In i euforin bara, kasta ankar i rännstenen. Fast denna gång utan olösta draman som väntar på en där hemma... Obzzz.

Bakdörren som stod vidöppen gick i baklås och nu är jag instängd på innergården kan man säga! Hehe.

Eftersom jag bara varit på "alternativa" venues när jag varit här, med få undantag, tjatade jag igår till mig att vara på min sida av stan. Jag bor i ambassaddistriktet och får således dras med högljudda amerikaner i flipflops, pikéskjortor och solglasögon med tråd i. Dom säger "hey duude" och slår varandra i händerna när nån passerar den andre som sitter på mitt kafé. *kräks*

Här ligger också Sanlitun och Worker's stadium, som är "the place to be" om man är ung och "hungrig på livet". Sanlitun är en bargata med restauranger och barer. Runt Worker's stadium ligger alla stora klubbar och det var alltså här vi inledde kvällen efter att ha suttit på min terrass och druckit iskall öl.

Jag hade köpt nya ormskinnsbyxor med fiskfjäll på som jag tog på mig i protest mot hela området. Dom i affären hade glömt att ta av det feta larmet, men det sket jag i. Jag köpte dem på en smutsig liten bakgata i Gulou och jag tvivlar på att dom ens hade en avlarmningsmaskin i "butiken", särskilt med tanke på att dom var märkta med en stor kedja i tvättlappen *stöldgods*.

När jag är med lebbor vill jag vara elegant. När jag är här vill jag bara smutsa ner hela skiten. man ba: väx upp tjejen!!

hur som helst. därav följande: lite på snusen beslöt jag mig således för att testa om min gamla näspiercing fortfarande var kvar. och jo-orå, still going strong! böjde till en hästsko av en säkerhetsnål som jag sen hade på mig hela kvällen.

idag gör min näsa jätteont =( har jag skaffat mig nån slags infektion nu också?? det dunkar i näsväggen..

Uppenbarligen tyckte jag att det var värt det igår. Och så började vi.

Väl kring Worker's stadium var det svårt att hitta ett karaokeställe eftersom de flesta är för fina för sånt här. De bästa ligger runt studentområdet, men till slut hittade vi en fancy som kostade därefter. Har jag berättat om karaoken här?

Det är alltså inte som hemma där karaoke innebär nån lantis med popstjärnedrömmar som ylar framför ett gäng alkisar på Etage en onsdag, utan privata små rum där man trycker på en knapp för roomservice. Man beställer in hur mycket dricka som helst iom att det oftast är rätt billigt, och sen börjar man dricka. Oftast går det rätt snabbt eftersom alla är eager att döva eventuell nervositet = fylleslag. Karaoken innebär ingen prestige utan man börjar sjunga direkt när man kommer in i rummet!

Dessutom: de bra ställena har all den senaste musiken från "the charts" så att säga. man lär sig snabbt vilka låtar som är roliga att sjunga och vilka låtar som sabbar stämningen. igår "sjöng" jag lollipop med lil'wayne och min gamla heartbreak-låt från såret-tiden som heter just "heartbroken" med t2 och då var etta på englandslistan (obs minner om en tid inget annat). om man hört dessa låtar vet man att de kanske inte lämpar sig direkt för karaoke, men det är exakt det dom gör! ingen bryr sig man bara festar och dansar. andra klassiker är tex allsång waterfalls med tlc, andnöd med womanizer och ingen som kan versen i gangsta's paradise.

och man får välja hur dåliga låtar man vill! igår hade de dock inte så mycket roliga låtar, så när de sinade började vi istället sjunga allt vi kände igen. det blev rätt mycket abba och beatles.. det är sjukt att man faktiskt kan typ alla texter?? why liksom??

Sen skrek jag HIPHOPKLUBB HIPHOPPKLUBB!!! och Sn vägrade först. sen tjatade jag och tjatade på att jag ville se kinesiska thugs: CHIGGERS och till slut gav han med sig. vi gick således till en helt sjuuuk venue, alltså rent interiörsmässigt och det är synd att en sån investering skall kastas åt såna svin. ja, alltså vi hade ju sjukt kul och ba shakade asset för dig, jag i ormskinnsbyxorna och han med lilla indie-hjärtat. det är typ som att man skulle ta med anja e på en a-teenskonsert. hiphopklubb var det ju def inte men jäävligt kul hade vi. några thugs såg jag allt men som ej lät sig fångas på bild. men asså.. FOLKET. det går ej att beskriva. vi kunde inte bry oss mindre utan köpte drinkar under ett tak med meterstora liljor till lampor, blinkande väggar, tak, upplysta gångar i golvet. Allt var rött, spegelkross och svart blank. upphöjt, nedsänkt, vipavdelning där vi INTE betalade 1000 spänn för att sitta. vi horade inte heller för några västerlänningar som ville betala åt oss.

sen blev vi lite hungriga på lebbor men hittade inte gaybaren. då blev vi hungriga på mat och drog för att äta, jag åt två nötter med pinnar sen somnade jag där och då. servitrisen kollade snett på oss och då kände vi att det var dags att åka hem. kom i säng vid fyra, smsar min kollega vid 7 och skjuter upp dagens möte. mer om detta senare. somnar om med en dunkande näsa, svullna hjärnan och lilla leendet på läpparna!

hakuna matata för affärsmän



foajén på rymdskeppskaraoken med flygplatssäkerhet och uniformsbeklädda kineser med walkie talkie




nöjda och glada!





en av miljontals miniserveringar på gatan. ser ni gulliga pallarna eller? OBS dom kan va mindre!

vill fixa nåt sånt här i stockholm. snickra ihop några pallar kan väl inte va så svårt och så köper man ölen ba! som parkhäng fast liite mer civiliserat och bekvämt. men jo det är skitsvårt med dryck på offentlig plats, serveringstillstånd, uteserveringstillstånd som man måste söka 6 mån innan osv..

men vafan kan det inte gå under allmansrätten eller nåt? asså hata byråkratisverige!!




"inne på klubben"




"inne på klubben 2". sorry för usla bilder men mina batterier tog slut så dessa var de sista

Ååh älskar alla på kontoret dom är så *gölliga*! Och dom älskar mig tror jag. även om de kanske inte förstår vad jag gör för nytta här. Grubblar över detta en del själv också faktiskt.

Älskar mitt jobb! Den här veckan har jag haft tre presentationer på temat ”Sverige” eftersom tanken är att det är nån slags kulturutbyte här mellan nationerna. Jag har talat om:

1 politisk bakgrund och lite historia

jag ba ältade folkhemsidén till oändlighet och knöt sen ihop det med svensk design och mentalitet.

2 seder, traditioner och högtider

bordsskick i Europa *Ribbing*, svenska högtider och historia.

Och här hände det.

Jag satt där och skrev mitt lilla manus och ba: julen firar man ju för att fira Jesu födelse. Och påsken för att.. ??

Nu har jag spenderat de senaste dagarna med att läsa på om KRISTENDOMEN och annat. Tex tomtar. Varför har vi tomtar? Vad ÄR en tomte? Särskilt intressant var att fräscha upp sina religionskunskaper. Älskar Jesus. Vill typ bli kristen. Tänk om samhället hela tiden var tvunget att referera till de sju dödssynderna! Tex om riksdagen ska fatta ett beslut och då behöva gå igenom punkt för punkt så att man inte begår en synd.

Lättja liksom Girighet. Lust. Att vilja ha mer än nödvändigt. Att vända sig från det eviga mot det temporära. Att inte göra ett skit. Att låta sin kärlek för annat göra Gud sekundär.

Men inte Gud då, utan applicerat på den egna ideologin. Tex frestande skattefusk fast man är socialdemokrat osv. ni fattar grejen.

Snart håller jag min sista presentation om Europas historia. Dom vet ingenting, såklart. Jag vet ju ingenting om deras? Men det är så sjukt att tänka sig ett medvetande utan liksom allt det jag har eller tvärtom. Att man har helt olika referenser från början måste ju påverka en så genomgående.

Nej svär, men asså.

Fascinerande i alla fall. Ni vet när en klyscha bara helt plötsligt makes sense? Lite den insikten.

Nu sitter jag således och läser om antikens Rom, digerdöden och kolonisering. Älskar historia! Älskar antiken! Vill åka till Grekland här och nu!

Ej Italien. Vackert land men asså. Inte värt det. Upplevelsen måste ju förstöras. Eller?

Sn gick med mig till skräddaren igår. Jag ändrade mig i sista sekund. Således inga äggskal. Hoppas hoppas han lyckas göra det jag vill, verkade som han förstod.

Sen gick vi omrking lite i Gulou och fikade på djurfiket. Vi satt på takterassen där dom hade växter och en liten guldfiskdamm som i själva verket var taket till nedervåningen. Man kunde kliva över staketet och grilla på platsen där två olika hustak mötte varann.

Jag fick problem med att hitta en toalett med dörr. Alla i området var såna med halvmetersbås mellan groparna i golven. Jag är inte den som är den, men ibland får jag nog.

Efter det gick vi till världens finaste italienska restaurang där allt var perfekt. Det var vitmålat med en träfdgård i mitten och öppet tak däröver. Stora svarta cyklar stod uppställda lite här och där som dekoration, och jag bara njöt av minimalismen som jag inte sett sen den dag jag kom hit till plottrighetens hemland. Jag uppskattade till och med de banala popkonst-affischerna!

Vi beställde ravioli och fick 9 var.

Med all denna elegans upp i halsen var vi tvungna att ta oss vidare. Vi gick till en miniservering på en sidogata där vi satt på gulliga 20 cm-pallar. Vi drack öl. Sen mer öl. Engagerade oss efter ett tag i existentiella diskussioner som inte ledde nånstans, som sig bör. Drabbades av plötslig extrem lust KTV, men hejdade mig i sista sekund då jag insåg att jag faktiskt skulle upp tidigt.

Jag gick hem i rättan tid. Men inte så rätt, eftersom jag missade sista tunnelbanan med 30 sekunder. Det fick bli taxi hem till Dongsi Shitiao. Det kosta 18.

Nu väntar historiska muséet, mat, öl, kanske klubb och KTV. *njuter av livet*

imorn ska jag till skräddaren för att se om han kan göra nåt av det jag vill göra trots att tiden är knapp och det mesta går förlorat i översättningen. Sn ska följa med mig och tolka. sen står jag för fikat. kanske tar jag med honom till djur-kafét.

jag har ju redan formlösa mansrockar. jag tänker mig något mer åt g valli/old balenciaga-hållet. den där ärmen som jag älskar. vi får se hur det går. var och tittade på tygerna och de har mest väldigt tunna silkestyger. han lovade ta fram styvare och tjockare material åt mig. kanske blir det ingenting alls.

se denna film! så vacker. kostymdrama från tang-dynastin.

Okej. Här är vi igen. Naglarna fixade. Inte av lilla tjejen, utan en annan. Lilla tjejen som är så söt. Sitter på uteserveringen med ett glas rött som sig bör. Klockan närmar sig tio, men jag är inte trött som vanligt.

Dessa vanor, att stiga upp klockan nio, gå ned till nyhetsståndet köpa tidning, gå till tunnelbanan i morgonsolen, stöta in i rynkiga män med urtvättade linnen för jag har näsan i ledarsidan. Dom är säkert 80 år gamla. Uppe med tuppen och sitter nu på pallar och bänkar längs promenaden. Matar fåglar, samtalar. Alla i samma lösa kläder. Samma som när de var unga antar jag. Kläder avskalade konnotationer. Det tilltalar mig på ett sätt. Minns att jag försökte göra samma sak en period: bara bära sånt tomt på associationer. En tröja är en tröja är en tröja.

Kanske spelar de kort eller ett brädspel. Alla i gemenskap.

Hur kan alla ha den energin? Jag menar, i Sverige sitter gamlingarna bittra och isolerade i sina hem. Ingen förmår sig att gå ut. Kanske någon, men inte på detta sätt. Varför kan de inte? Det måste ju bero på att de inte kan.

Jag har hört att Sverige är det landet med flest ensamboende.

Om vi kunde ändra den kulturen, skulle inte alla vara så mycket lyckligare? På gamla dar. Så skulle åtminstone jag vilja ha det. Förresten läste jag om att hbt-personer ska få sina egna äldreboenden. Utmärkt.

Den här veckan är lugn. Sista tiden här behöver jag inte göra så mycket. Tar halvdagar resten av veckan. Tackar för tiden. Idag Förbjudna staden med Adah, vi tittade på föremål från ming och quing-dynastierna och det enda jag kunde tänka på var Den gula blommans förbannelse. Hur de svepte omkring där i sina mantlar och fotvida dräkter. Teblad som doppades i hett vatten. De tretusen fruarna av vilka några tilldelades palats. Det är verkligen en liten stad det där.

Jag tänker mig dem gåendes där, två och två med platta parasoll för att skydda mot den brännande brännande solen. Den som brände mig idag är samma som brände dem. Är inte det fantastiskt att tänka? Kanske mötte de några vänner på vägen, som också promenerade. Kanske gick de till en av trädgårdarna och hade te tillsammans i sina vita sidenrockar med broderier på. Fågel Fenix för den kvinnliga kraften. Under skuggan av vårens utslagna rosa körsbärsträd. Kanske någon fläktade dem.

Jag undrar vad de pratade om och om det var många lesbiska affärer där. Jag menar, de kunde inte träffa några andra än enorma mängder kvinnor. En tjej måste göra vad en tjej måste göra.  

En tjej måste göra vad en tjej måste göra. Även jag. Denna tyngande tanke som lägger sordin på hela mig.

Nu ska jag berätta en hemsk sak om den här stan.

Nästan varje gång man åker tunnelbana här hör man plötsligt någon sjunga falskt. En ambitiös har kanske en liten förstärkare på magen. Sen hör man ett hasande, sakta sakta närma sig genom vagnen.

Och där kommer de.

De uteslutna ur det här gamla samhället för alla. Utan armar eller ben eller både och. Blinda barn som känner sig fram med pappersmuggen i sin utsträckta  hand. De samarbetar med varann, de uteslutna. En man med bortfrätt ansikte ackompanjerar kvinnan utan ben, som hasar sig fram med hjälp av sin ena arm som har stump istället för hand.

Och nu ställs man inför dilemman. Vad finns det som jag möjligen kunde göra? Ge dem pengar?

Jag tror inte på individuella lösningar, inte på någon nivå i samhället med få undantag. Tänker att vad gör väl en hundring för dem i långa loppet? En flaska pås-sprit kostar 5. Fast varför förutsätter jag att de super?

Vad skulle de väl annars göra. Jag skulle göra det. Ett sätt att döva fantomsmärtorna som sticker genom armen man inte har. Eller ett sätt att väcka till liv de färger och former man inte kan se.

Jag tänker: något bättre måste det väl finnas jag kan göra för dem. Någon kollektiv lösning, något organiserat arbete. Saken är att den att jag aldrig någonsin kommer kolla upp detta. Jag bara låter dem hasa förbi, vidare till nästa vagn och nästa vagn. Vänder bort mitt huvud.

Dessa mina vanor gör mig trött. De får mig att vilja svepa vinet och gå hem och lägga mig.

Sen funderar jag på varför jag aldrig ser dessa människor i Sverige. Hålls de på institutioner? På bakgatorna här i de smutsigaste av områden är det värre. Vattenskallar uppradade efter varann. Är det så att dessa verkligen inte finns i Sverige? Eller åtminstone inte i den utsträckningen?

Då tänker jag att många fall säkert har med arbetsförhållandena att göra. Med höghus i process i varje gathörn och kvarter som har förändrats varje gång jag åker förbi , bakom dem syns sotiga brunbrända män utan varken hjälmar eller säkerhetslinor. Nån håller en annan i fötterna för att nå till nivån under deras. Säkert sker en del olyckor. Och folket får betala priset.

Okej. Här är vi igen. Naglarna fixade och detta rättviseravel igen. Hur kan jag försvara mig själv?

Jag gör inte det. Jag går på ändå.

Adah och jag hade en intressant diskussion idag om samma ämne jag ältat här i bloggen om och om igen. Nya Kina, gamla Kina, uppfattningar, åsikter, historia. Allt i jakt på den verkliga verkligheten.

Den senaste tiden har jag förstått att allt är britternas fel. Inte allt såklart, men mycket skit kan tillskrivas deras blodiga jakt på land, makt och fördelaktiga handelsavtal. En framtvingad ”arrendering” av Hongkong vars ”kontrakt” gick ut 97 eller 98. Tusentals insmugglade lådor opium som orsakade nationell förlamning.

Nej, inte bara britterna såklart. Men alla länders inblandning. Alla länders besatthet och lystnad.

Och sen det mångåriga och långt tillbaka gående kriget med Japan, med miljontals människor dödade och en normaliserad vy av landsvägar kantade av lik i högar. Miljontals kvinnor våldtagna och lämnade med uppsprättade underliv. Säkerligen mycket ont från båda håll eftersom statistik eller versioner knappast är tillförlitliga i detta sammanhang.

Det jag vill säga är egentligen att Kina är ett mycket sargat land, ett land med tradition av en stark centraliserad makt som många gånger gjorde gott åt folket. Där idén om ett enat rike slagit rot redan före Kristus. Sen alla dessa strider och styckade landstumpar. Alla utifrån som sliter och drar i det som en gång var deras. Blodbad, svält och misär.

Och så kom Mao som en räddare. Och allt gick väl bra till en början innan trovärdigheten började sina när han lättvindigt började plocka bort även hans närmaste män, undan för undan. Och de misslyckade projekten som ledde till svältvågor över landet trots att man hade allt material i världen. Alla grytor och redskap nedsmälta i varje litet hus. Men en vilja och långt gående plan om att ge alla mat för dagen och tak över huvudet. Alla jämlikar och alla respekterade. Nya idéer och ny energi till detta trötta trötta folk.

Jag frågar Adah om hon hur hon tror de äldre kineserna förhåller sig. Det är så underligt att tänka, att de kommer ihåg alla de här åren. Att det var de som slängde hackorna över axeln och gick ut på fältet.

Kanske känner dessa en misstro mot alla skyskrapor som började byggas bara för 10 år sen. Detta utplånande av deras gamla stad, den med trånga hutonger och låga, välvda tak. Tänker de att en god idé misslyckades pga. omständigheter? Hon säger många känner en misstro till det nya, men de flesta positiva. De som fått det sämre är de på landet, de till det bättre dom i städerna. Själv säger Adah att hon inte kan förstå varför man skulle kritisera Partiet. Hon menar att de försöker så gott de kan att göra bra för de flesta, men att deras lösningar inte kan tilltala alla.

 Hon är något mer nyanserad och överlagd i sina analyser än Alex, men det verkar som om ingen av dem knappt reflekterat över dessa frågor alls. Men vem kan klandra dem. Hon säger hon nästan inte minns någonting från historielektionerna. Jag frågade henne om upproret på 80-talet och hon trodde det inträffade långt tidigare. Hon hade inga problem med att berätta och resonera fritt dock, om det hon visste och tyckte till om. Det gladde jag mig åt och uppskattade mycket.

För övrigt hade hon ingen aning om vem Jesus var. Inga klockor ringde. Man är verkligen från helt olika världar. Hur kan jag tro att jag kan förstå allt detta komplexa genom att läsa en bok, tala med några människor och läsa tidningen varje dag? Självklart gör jag inte det. Men jag tycker det är spännande att utforska. Sakta sakta lägger sig pusselbitarna på plats. Och mer och mer kan jag förstå det här folket lite grand. En ynka liten mikrosekund bara. Men till exempel, det sätt man bara vill lämna det förflutna bakom sig och bara blicka framåt. Innefattande sättet att avundas enade länder, eftersom man varit allt annat än enade de senaste hundra åren. Oviljan att älta det gamla. Oviljan att tala, även om många gör det när de förstått att man bara visar intresse och att man inte är här för att döma.

Men framför allt börjar jag greppa denna framtidsoptimism. Rädis-kommunismen som är röd utanpå men vit inuti. Där det lilla livet Mao en gång lanserade som dröm innefattar numer hus, bil och besök på Tiffany’s då och då. Ett litet liv där man anser att några måste offras på detta modernitetens och möjligheternas altare.

Ett hasande ljud i tunnelbanan kommer närmre och närmre.

blev lite vemodig nu faktiskt. kan jag få stanna här? funderar allvarligt på att ta en distanskurs i kinesiska och stanna till i december. eller arabiska och dra till damaskus med silv. ständigt denna längtan efter kaos. gå vidare från plats till plats. är jag dömd till nomadliv resten av mitt liv?

men jag kan inte.
jag har ett ansvar att ta.

och lägenheten som jag är så rädd om.
vill inte leva på gränsen igen,

idag var jag på lamatemplet. fantastiskt på många sätt och vis men jag lägger inte upp några bilder eftersom detta knappast kunde göra skönheten rättvisa. jag och kit-kat och audioguiden.

vi promenerade till gulou lu och drack kaffe i storblommiga fotöljer. kafét hade boho-ambitioner och allt var lite hemmasnickrat. säga vad man vill men just the way i like it. dom hade även djur. en lelle valp och en lelle odefinierbar gnagare

lilla hjärtat då

hörni snart är det slut på det hela.

får ångest över att jag måste åka tillbaka till stockholm.

grått

inget hopp inget hopp inget hopp

jag har så jävla många jobbiga grejer att ta tag i när jag kommer hem. tur att man bor 2 min från västerbron. jag måste lära mig leva med ett fittigt studentliv i typ 4 år framöver. fiket stänger och jag kommer förlora massa fina bekantskaper.

inte längre ha så jävla roligt på jobbet och skratta med sina vänner. inte längre bryta ihop av gråt i köket pga. extrem bakfylla och bli trackad av resten. jag minns första gången jag jobbade med elias och jag stod i en för stor kock-jacka i köket och hackade valfri grönsak STORGRÅTANDES för att i nästa sekund springa in på toaletten och vara lite sjuk typ 100 gånger om. skitsur och förnedrad. jag ba hulkandes *asså jag är inte så här egentligen* haha. bra intryck mands..

inte längre igga konsthandlar'n. inte längre bli röd i ansiktet och dyka ned för att "fixa nåt" bakom disken när ett span kommer in. inte längre ha en naturlig ingång till nya gemenskaper genom att säga kom förbi fiket så bjuder jag på lunch. inte längre stanna kvar och dricka öl med s och tala om livet kärleken döden. inte längre höra alla detaljer kring hennes "livs kärlek" den veckan. inga tjejer som skriker LESBISK i falsett. ingen naken chef som lagar omelett. inte längre komma halvtimmar försent. inga fler underbara öppningspass med MIN musik högt i högtalarna. inget mer bryggkaffe och dnkryss. kommer till och med sakna alternativ stad-cepena. och de "härligt skönt avslappnade" bohemerna med dreads och manchesterkläder som tar av sig skorna och fikar på en kopp grön te från öppning till stängning. kommer behöva ta ett vanligt jobb, ett riktigt jobb, ett STUDENTEXTRAKNÄCK!

F_IT_Tliv

r.i.p. du ljuva

fifan asså. skulle försöka kringgå censuren och googlade upp random ip-fuskar-program. ba *laddar ner i godan ro* för att sen inse att jag har laddat ner nåt jävla spy ware!!

jag har liksom mac, jag trodde inte mac kunde få virus? (...)

hann typ kolla 3 bloggar på blogspot. facebook 3 minuter (kul i 30 sekunder). sen började rutor fördröjas och "felsignalen" i windows kom upp hela ti'n.

vafaan.. jag vet ingenting om virus eller data. hur får man bort sånt här? önskar moira/max vore här...

en sak slog mig när jag plöjt igenom säsong 3-5 av  l-word de senaste veckorna: man kan mäta sin personliga utveckling mot hur man upplevde serien för några år sen. tex. förut var min favorit jenny, typ *identifierade mig lite* (!!!) och jag irriterade mig på alice och bette. jag vet het på marina/papi och hatade hatade max/moira. spela roll vilket kön han har, vem pratar med sån röst?? vem är en sån mes??

alltså obs förstår INTE hur jag kunde hysa såna känslor för jenny som typ är ett CP på alla sätt och vis. ännu mindre hur jag kunde IDENTIFIERA mig med henne??? ok kanske kan förstå gemenskap i position i den lesbiska världen. men liksom annars?? herregud..

alice är min favorit nu, så himla gullig och god. vill vara mer som hon, typ positiv i alla lägen fast substans i personlighet. nej, den jag vill vara är bette. sån POWER! hon ba har skräddarsydda power suits hela serien igenom och varje ord hon säger är så jävla överlagt och sofistikerat. synd bara att hon föll för den där döva tjejen.. fattar EJ. där kan man också tala om cepe. eller tina för den delen *ryser*

jaja. jag antar att man kan dra slutsatserna att jag slutat vara ett cepe och kanske växt upp lite grann. facat verkligheten och insett att det är bette jag måste bli för att ha ett bra och meningsfullt liv.

Idag har jag i vanlig ordning legat helt orörlig efter en kväll med Sn. Vi drack öl hemma hos honom och beundrade hans fantastiska utsikt över hela Beijing. Sen drog vi till en punk-spelning som inte var en punk-spelning utan nån slags pop/rock/blink182-smörja. vi betalade 80 spänn och fick se 3 kassa låtar. en refräng gick så här:

123456789 10 11 12

vi chansa och drog till d-22.

älskar't! såklart kunde vi lita på det och det var 3 band "med attityd" som spelade. ett som var jätteunderhållande med två energiska snubbar som inte riktigt kommit överens om vilken riktning dom skulle ta. den ena var värsta metal-snubben besatt av 80-talet med palestinascarf runt foten, glitter runt den andra, bar överkropp med mockaväst över, tofsar och snören överallt. den andre ett popsnöre med vita kläder svart slips typ. han a han älskade the hives tex. va skitgullig och helt entusiastisk över att vi var från sverige. anyway. jävligt rolig spelning iaf.

där var även coola tjejer som skrek och spela trummor, blaséartade långhåriga tjejer som ville va sonic youth. de verkar vara rätt stora här eftersom många band vi sett vill det. sångerskan va iaf skitgullig hon med och hade tydligen spelat i ett av kinas största alternativa band tidigare, som spelat med int noice consp. alltså inte för att det är en merit i sig, menar bara på kopplingen till svea rike.

vi drack, vi röjde, underhöll oss själva. underbart och roligt hade vi det. älskar att komma närmare kinas alternativa scen. alltså det är typ som att ungdomskultur har varit så icke-existerande här att alla subkulturer liksom har fått enas i en och samma. men det blir ju nån slags fin symbios av det hela. popsnöret och metalsnubben tex som möttes halva vägen. nån hiphopkille i publiken (kinesisk hiphop & rnb är tydligen väldigt stort. måste kolla). nån som är emo. *loves it*

jag åkte hem i rättan tid.

Idag har upptäckt storheten i att ha en inglasad balkong, där har jag hängt hela dagen och kollat på L-word. Har nu köpt hela serien!

F.ö. måste jag ha tips på bra tv-serier. Jag ba slukar dom
nån?

Somnade kl 18. Vaknade 21.30. Fick ångest över att en dag i Kinaland gått till spillo. Kompenserade genom att turboläsa historieboken och är nu framme vid 1930-tal. F.ö. hängde jag med min kollega igår som hade till uppdrag att ta ut mig på nåt kul kinaäventyr. vi gick på nationalmuseum.

det var sådär och avverkades rätt snabbt. en utställning om gamla vs nya beijing och det var intressant att höra alex berätta om när han var liten. hur staden såg ut och hutongerna.. 1-4 m breda gator. inga höghus då inte. allt har skett så snabbt. men i det stora hela en skryt-utställning som jag inte förstod meningen i. eller liksom, vad är meningen med konst om den dirigeras av staten? ja jag vet vad jag sagt i mina tidigare inlägg och vill ej ge mig ut på för djupt vatten här nu. jag bara konstaterar att det är lite tråkigt och meningslöst för betraktaren.

det var även en utställning om kinas nya bilder, alltså hur kulturen kina mötte kulturen väst och utvecklat sin säregna stil med utgångspunkt i västerländska tekniker. och såklart hävdade att utbytet varit så långtgående att man inte riktigt vet vad som kommer från var. man ville understryka att kinesiskt måleri INTE handlar om att efterapa det västerländska, utan har genomgått sin egen konstnärliga utveckling sen vår typ av måleri introducerades, oberoende av diskursen i väst. intressant ämne men utställningen va booring. iofs svårt eftersom jag har 0 sammanhang att knyta an till.

hur som helst. sen lärde jag alex att FIKA även om han inte förstod dealen med att sitta kvar efter man druckit upp kaffet bara för att prata och prata och prata. listigt som en räv lyckades jag få honom att öppna upp sig för mig och redovisa för hans bild av kinas historia samt samhället idag och i framtiden. beror kanske även på att han hade till uppdrag att underhålla mig och därmed göra exakt det jag ville. vi pratade om korea, japan, britterna. han säger han hatar små öar som får storhetsvansinne och det kan man ju förstå att han tycker. han säger kina är ett väldigt fridfullt land och ett fredligt folk, men samtidigt att han skiter i alla länder runt omkring och att kina bara gick in i korea för att rädda sitt eget ass. mer om detta senare.

kvällen i bilder.

utsikt



såååå beijing



och frukten 00.00



ett jävla drag



oberörd tjej



skrikande tjej med drums



kolla gulliga!



tappert att försöka ha sin egen stil ibland 1 miljard andra. det brukar oftast bli helt fel och för mycket av det goda så att siga. man vräker på lite rutigt lite randigt lite rosa lite puffigt lite rockigt. säga vad man vill men han är i alla fall RÄTT enhetlig och har dessutom snygga skor. kunde slopat hatten. hatar snubbar med hatt