kinatjej

Okej folks. Nu är det slut på resan och därmed också på den här bloggen. Tack för den här tiden. Kanske ses vi nån gång igen på annan plats. Ni vet var ni hittar mig.

imorgon är schemat tight. kemtvätt, skräddare, frukost, sticka till flygis innan 12.

vi ses där hemma.

xxx mandy

ps. störig grej: folk som köper "designer"jeans. läste nån modebloggare som köpt ett par, typ prada eller nåt. man ba: asså dom gör bara jeansen för att fylla ut inkomstkvoten!! att gå in i en sån butik och köpa jeans är sååå utan stil och klass. lika sorgligt som dom som lägger sina hårt förvärvade slantar på en "lyxig" present åt sin partner typ en nyckelring för 1000 spänn bara för att den har en logga. ba *lite närmare brandet* fast man är så långt därifrån man kan komma. jaja. bara nåt jag tänkte på.

ett visdomsord på vägen (från måndagsmattan i min hiss. olika varje dag)

Trots de dramatiska händelserna under eftermiddagen i fredags bestämde jag mig ändå för att gå ut. Man måste ju ta vara på sina sista da’r i stan. Och Sn lockade med ”ghost rock”  och ”post post-punk” på en venue nära mig, så jag drog på mig ormskinnsbyxorna och tog en taxi dit. Tre band spelade, varav ett dåligt. Pallar EJ med bandkillar uppe i sig själva, hur klyschigt det än är att rikta alla sina feministiska aggressioner mot dem. Men serri. Man ba ta dig själv på kuken LITE mer.

Hur som helst. Vi drack öl på gatan från kiosken bredvid medan vi väntade på nästa band som skulle vara höjdpunkten. Och visst! Det var bra, det var roligt; vi skrattade, drack och dansade. Sn drack mest. Jag har lagt mig till med ovanan att försöka keepa up med honom och det funkar bara EJ. Jag höll mig således till en alkoläsk med rosésmak. Hehe. Smakade typ kemi-fabrik.

Tjejen i bandet var snygg och cool och jag älskade det. Hade upplevt det SÅ annorlunda om jag sett samma grej i Sverige, typ suckat och muttrat om mediokra hipsters. Men nu ba *don’t mind* hehe.  *Svältfödd på kulturliv*

Av en händelse stötte vi på några bekanta från Sverige som vi drog till Sanlitun med. 10krs-drinkar. Mm-mm-mm. Efter lite motstånd lyckades jag övertala dem alla till att följa med på KTV. några av dem ba obs vi har nått en respektabel ålder, kan följa med av intresse men knappast sjunga. Stayin out of it! Men likväl låg de där på golvet och skrek Twist and Shout några timmar senare.

Jag säger då det! Ktv förenar människor. Tar fram de mest primitiva sidor i en. Man inser att vi alla egentligen är rätt så lika. Och som Sn säger: ktv fördärvar även den bäste.

Sen sprang jag hela vägen hem till Chun Xiu lu i natten. Så lycklig.

spökpunk



nån slags "rocknroll"



den här snäckan underhöll mig denna kväll



nån slags "kreatör"



en svensk-kines



glada miner på ktv!



im never gonna dance again, guilty feet have got no rythm...



eeh... kan nån den här låten?



obz

Jag hade äran att sällskapas av Sn vid mitt besök hos skräddaren i Gulou. Jag har hittat den minsta lilla butiken med tyger staplade i högar längs väggarna. Där jobbar en söt liten man som bara vill göra sitt bästa för en. Han ler hela tiden och skojar med mig fast vi inte talar samma språk. Av den anledningen hade jag turen att Sn ställde upp som tolk, annars hade jag varit KÖRD. Förstår inte hur jag tänkte när jag tänkte gå dit ensam med en ordlista liksom. Besöket tog ändå över två timmar.

Kappan jag sytt upp blev jättefin, men gjorde några ändringar. Det är en Helmut Lang-rip och jag visualiserar mig själv i London med denna. Kommer utstråla så mycket subtil power. En sofistikerad kvinna med självrespekt.

På tal om power, har nu sett hela säsong 5 av L-word och tar tillbaka allt det jag sa om Bette. HUR irri?? Hatar valpögona. Nej, Helena är min favorit serien igenom och det är väl en mix av henne och Alice man vill vara. Fast kappan jag gjort är mer Marina.

Gjorde en del andra grejer också, några blev fina men en grej blev ful. Jaja, smällar man får ta antar jag. Beställde fler grejer som dom lovade ska vara klara måndag kväll, åker liksom imorgon eftermiddag!! Förstår ni folks? Snart är jag hemma igen. Lagom till Pride dessutom.

I vanlig ordning gick vi sen till Nanluoguxiang där vi satt på ett tak med ministolar och drack varsin cola. Där var en trasig julgran, en gammal kyl på taket bredvid och en lina torkande tvätt.

ÄLSKA

Varför ej i Sverige sånt här?

julis



observera inhägnade takterrassen uppe till höger under trädet



lilla gatan nedanför



min fetisch: gulliga stolar

O M G

är allt jag har att säga om ikväll. Kit-kat och jag gick på klassisk pekingopera i det nybyggda centret för performing arts. känner för katten som är helt kulturlös, hon tycker hello kitty är mer fantastiskt än den fantastiska byggnaden. smsar under föreställningen och himlar med ögonen på konstutställning.

jag ba: är inte operan fantastisk?? hon ba: det här är för gamlingar. jag skulle aldrig gå på själva teatern. alla föreställningar finns som film.

anyway. dom hade fantastiska kostymer och fantastisk scenografi. musiken var onekligen intressant och inte alls jobbig som folk har beskrivit det för mig! men såklart, efter två timmars ylande (för ja, det är ylande. alltså falsett all the way tänk er mariah careys högsta wailingar fast gällt liksom. det behöver dock inte betyda att det inte är bra!) förlorar man lätt koncentrationen.

men allt sammantaget: en helt underbar upplevelse. något man måste göra om man någonsin är i beijing.

Igår kväll tog VDn ut mig på middag tillsammans med sin fru och son. Det hela var mycket trevligt och han tog mig såklart till ett mycket respektabelt ställe, restaurangen i Opposite House, ett nybyggt hotell i ambassaddistriktet. Minimalistiskt men med en ”twist” (haha hatar det uttrycket) och oväntade lösningar. Precis min smak! Stället beskrevs som ”unfailingly romantic” men passade såklart lika bra för andra typer av sällskap. Där fanns en genomtänkt upplyst innergård med bambuträd och dämpade bar i anslutning.

Jag älskar detta livet! Alltså lyx och flärd. Att äta med besticken utifrån och in, vita linnedukar, halvlitersvinglas och dov belysning. Ett lugn men samtidigt sorl. Glada människor, men behärskade. Vin som flödar, men måttfullt. Välklädd personal som diskret fyller på ditt glas så fort du vänder bort blicken. Fem personer som bär in huvudrätterna. Jag samtalade artigt med VDns fru och frågade saker som rör hennes sons skolgång eller hur det går med hennes redecoration av huset hemma.

Jag beställde in ett svindyrt vin och fick ångest.

Men asså kollade inte direkt på priset! Jag har börjat fatta hur jag ska beställa in vin. Kan absolut ingenting om vin, men jag vet vad jag gillar och ser till att lägga märke till ursprung, druva osv. Så är det bara att ta nåt liknande nästa gång och komma undan med att verka världsvan! Att prova vinet är desto svårare dock. Särskilt med så stora glas att man måste tilta huvudet bakåt för att kunna dricka ur det. Jag gjorde mitt bästa med rynkad panna och tror jag kom undan.

Sen åkte jag hem och somnade på en minut.

"lobbyn" som inte var en lobby utan man fick helt enkelt vandra omkring och hoppas på att bli upplockad av en tjej i uniform.



lite jack-skulpturer utspridda



i mitten



en av restaurangerna. lite yngre och hippare än den klassiska vi var påå.

 

Jag och Alex åkte till muren. Obs ej mitt initiativ, dom propsade men det är jag väldigt glad över. Naturen var fantastisk, omgiven av lummiga (om man nu kan använda det ordet om något så gigantiskt) dalar och berg, alldeles alldeles tyst förutom syrsorna och diverse andra smådjur.

Eftersom jag varit på vild KTV kvällen innan och kommit i säng först vid 4, så var mina 5 timmars sömn inte mycket att stödja sig emot i den där 40-gradiga hettan och uppförsbacke.

Alex – alltså jag mår så dåligt över hur han verkligen MISSHANDLAR sin kropp! Röker typ 2 pkt cigg om dagen och äter bara biff, pommes frites och sås. 3 biffar vid varje tillfälle. Man ba: lilla kolesterolet då! – blev helt andfådd och genomblöt av svett efter ca 2 minuter då kan stannade upp för att tända en cigg. Själv köpte jag en härlig ”great wall”-keps för att få någon slags skydd.

Jag svettades alkohol och annat.

Vi klättrade lite på muren och till sist kom det bästa: en glide ned! Alltså en rutschbana nedför hela jävla berget där man åker på en pytteliten plastskiva med spak. Inga säkerhetsbälten, ingen ordentlig sits utan bara en planka. Rutschbanan hade inte heller den någon slags skyddsväggar, utan det var rätt ut i jungeln bara. Så jävla kul! Värt allt svettande i världen.

På vägen hem åkte vi på min request till en liten by. Kineserna förstår inte varför jag är så intresserad av det lokala, de vill helst inte kännas vid att där finns byar bestående av skräp, plåtskjul och ”obildade” bönder. Jag vet att det här kommer framstå som exotiserande, men alltså: vad fint!

Där var vägen av sand, där var skjulen ihoprasade på vissa ställen, där var åsnor som kom gåendes över vägen. Där var solbrända män i stråhatt och blå arbetsskjortor med lien över axeln, där var gummor och gubbar hängandes på trappor, där var majsfält som ramade in scenariot.

När jag kommer över saker som bara är för vackra vill jag helst inte ta några bilder alls. Det framstår liksom aldrig lika bra på bild. Här är i alla fall några snuttar från dagen.

en åsna vaktar majsodlingen



hej lilla gull



här bor nån



och här träffade vi en liten vit hund. man ser honom som liten vit prick



glad farmer



på motorvägen till muren



Moder Jord *hippie*



vi gick lite. lite *dimhöljda bergen*-känsla på den. vem gjorde den låten på 90-talet? ken ring? blue eller nåt hette han va?




den livsfarliga kanan ned

Herre min je.

Det hela började igår vid Sommarpalatset. Jason och Adah hämtade upp mig och vi körde en dryg timme utanför stan till den kejsarens anrika tillflyktsort om somrarna. Det hela var mycket vackert, men som allt här i Kina segrade det plottriga… förstår mig fortfarande inte på kinesisk estetik hur mycket jag än försöker. Ba greppar EJ. Allt ser likadant ut.

Det var alltså naturen som var det vackraste, så majestätisk och tyst och vilande. Ett oändligt område med pilträd vajandes i vinden från små uddar där vi kunde lägga till och landstiga från den lilla paddelbåt vi hyrt.

Detta var vår ursprungliga tanke, men det var då det hände.

Mitt ute på sjön är vi uppehållna i en diskussion om marxism och guppar således planlöst omkring långt från land. Män med stråhattar passerar och skyfflar ogräs från botten upp i sina båtar. Allt för perfektionen i detta land. Och då, från ingenstans öppnar sig himlen och ett skyfall vräker ner. Vinden piskar och vi försöker förgäves paddla in till land.

Men vi kan inte styra någonstans.

Båten vajar oroväckande från sida till sida, håret slickar sig längs våra pannor och kinder när vi krampaktigt håller i oss i den lilla båten utan väggar och i panik nollställt stirrar på varann utan att ha nån aning om vad vi borde göra.

Vi inser snart att det inte finns något vi kan göra. vi kan inte ta oss någonstans, således måste vi helt enkelt vänta på att vi blåser in till land. Efter typ 20 min närmar vi oss en ensam udde och kastas slutligen mot klippväggen i full storm.

När vi inser att vi kanske skulle behöva simma i land bestämmer vi oss för att överge skeppet. Vi får grepp om ett pilträds långa och ack så sköra grenar, och lyckas mirakulöst dra båten närmre den ojämna rad av klippor som möter oss. Vi hjälps åt att hoppa i land och klättra på hala stenar tills vi slutligen är i säkerhet!

Vi andas ut men börjar snart springa mot närmsta skyddade plats. Fem minuter därifrån hittar vi en paviljong där ca 40 andra människor står och huttrar, ihopträngda som sillar.

Alla dyngsura. Alla oroliga. Barn som skriker och mammor som tröstar. Titanicstämning och domedag.

Vi visste ännu inte hur vi skulle ta oss härifrån, vi befann ju oss på andra sidan sjön. Jag och Jason rökte varsin cigg och lugnade ned oss trots att jag höll på att huttra bort av köld.

Till slut syns där i fjärran ett stort motordrivet skepp som kommer för att rädda oss. Alla förbereder sig genast på att tränga sig fram fortast möjligt till detta. vi avvaktar och kommer till slut ända fram till rätt sida av sjön!

Det första vi gör är att köpa varsin turist-tshirt att byta om till. Sen åker vi till Carrefour där de har världens bästa utbud av basic kläder. Vi köper skor, underkläder, byxor. Vid det laget har det skärrade övergått i skrattattack och häpnad. Då fanns inget annat att göra än att gå till italienarn med den vita trädgården!

Lugnet före stormen.

det ser inte så varmt ut, men solen är sjukt stark denna dag. alla går omkring med parasoll eller paraplyer för att skydda sig, även jag.





jason säger kina är marxister



omgivningarna och palatset för långt leverne



en liten brovi åkte igenom



och kom hit



vi steg i land och gick på toaletten, dvs i detta hus. kommer sakna flakcyklarna!



lide näckrosor



en man städar sjön



i kaoset på paviljongen

ojojoj. här händer det grejer. jag har:

*klättrat på muren BAKFULL och stuckit ut huvudet ur en glugg och insupit världens mäktigaste natur. människan kan göra mycket, men inte det.
*hamnat mitt i en storm när jag själv var mitt ute på en sjö med trampbåt. vi paddlade förgäves men slets till slut mot land av vinden. vi lämnade båten vind för våg och hoppade en meter till en hal sten på vinst och förlust. vi vann och stod på en paviljong i 45 min.
*blivit RESCUED bland kvinnor, män, gamla, sjuka och gråtande barn *titanic*
*gått på post-post-punkspelning och dansat till en tjej i fartdräkt
*träffat på bekanta från sverige
*druckit gt för 10 kr
*spenderat natten på karaoke igen!!!
*gått hem i natten 15 min prom hem till mig och vetat PRECIS var jag är hela tiden

älskar att jag känner varje liten sten inom 30 minuters gångradie från mig. ÄLSKA vill ej åka. fast jo fast nä. nu ligger jag i säng och ska upp om 4 timmar till skräddarn som aldrig var klar. ska ba kolla lword först

mer om allt senare.
puss

jag är ett sånt jävla cepe!!!!!!!!!

jag ligger risigt till asså.. när jag kommer hem. förstår INTE varför jag gör så här mot mig själv ba *jenny*. livet är INTE en lek. livet är INTE ett ställe där man får extraliv och typ kan avbryta spelet med ganska dåliga poäng och börja om igen.

allt har konsekvenser. ååh jag önskar jag kunde sluta tänja på gränserna, se hur långt jag kan gå och typ leka med döden hela ti'n!!! alltså visst, underhållande i typ 10 min och ba "vad har jag gjort" *hehe*. och typ skratta lömskt men ojdå! jajaja. jag har en sak jag inte riktigt vet hur jag ska ta mig ur i alla fall...

nu måste jag duscha eftersom jason hämtar upp mig här m 15! vi ska till sommarpalatset. ikväll ska jag berätta mer om gårdagens majsodlingar, stråhattar och åsnor.

fifan. har spenderat de senaste 25 minuterna i sängen med gråt nerför kinderna och klumpen i magen. lyssna på det här reportaget! oerhört välgjort och sjukt gripande.

vad ska man göra liksom,
gör man inget reduceras det här ju till underhållning

det handlar om en fd politisk vitrysk aktivist som efter våldtäkt av polisen flytt till sverige med sitt barn. han är 8 år och letar mat tillsammans med mamma i iicas sopor efter stängning. de går upp 6 på morgonen för att promenera 1,5 h till skolan med honom. de går längs motorvägen och på vägen kramar han sina mjukiskatter.

han säger han vill bli en katt för dom har så bra liv. de har mat och ett hus och en husse som tar väl hand om dem. man tar inte så bra hand om människorna, säger han. han vill bli en katt och en dag var han så förtvivlad över detta att han kastade sig ut för ett berg eftersom han inte kan det här livet som människa längre.

barn med smärta. barn så kloka. det är inte bara spontana pall-serveringar som den orubbliga byråkratin försvårar för, det läskiga är att detta genomsyrar hela systemet och även resulterar i sånt här. viktiga saker.

det är ett sjukt land i självförnekelse.

Det börjar lida mot sitt slut och jag gör samma sak som innan jag åkte hit: går lös på livet. In i euforin bara, kasta ankar i rännstenen. Fast denna gång utan olösta draman som väntar på en där hemma... Obzzz.

Bakdörren som stod vidöppen gick i baklås och nu är jag instängd på innergården kan man säga! Hehe.

Eftersom jag bara varit på "alternativa" venues när jag varit här, med få undantag, tjatade jag igår till mig att vara på min sida av stan. Jag bor i ambassaddistriktet och får således dras med högljudda amerikaner i flipflops, pikéskjortor och solglasögon med tråd i. Dom säger "hey duude" och slår varandra i händerna när nån passerar den andre som sitter på mitt kafé. *kräks*

Här ligger också Sanlitun och Worker's stadium, som är "the place to be" om man är ung och "hungrig på livet". Sanlitun är en bargata med restauranger och barer. Runt Worker's stadium ligger alla stora klubbar och det var alltså här vi inledde kvällen efter att ha suttit på min terrass och druckit iskall öl.

Jag hade köpt nya ormskinnsbyxor med fiskfjäll på som jag tog på mig i protest mot hela området. Dom i affären hade glömt att ta av det feta larmet, men det sket jag i. Jag köpte dem på en smutsig liten bakgata i Gulou och jag tvivlar på att dom ens hade en avlarmningsmaskin i "butiken", särskilt med tanke på att dom var märkta med en stor kedja i tvättlappen *stöldgods*.

När jag är med lebbor vill jag vara elegant. När jag är här vill jag bara smutsa ner hela skiten. man ba: väx upp tjejen!!

hur som helst. därav följande: lite på snusen beslöt jag mig således för att testa om min gamla näspiercing fortfarande var kvar. och jo-orå, still going strong! böjde till en hästsko av en säkerhetsnål som jag sen hade på mig hela kvällen.

idag gör min näsa jätteont =( har jag skaffat mig nån slags infektion nu också?? det dunkar i näsväggen..

Uppenbarligen tyckte jag att det var värt det igår. Och så började vi.

Väl kring Worker's stadium var det svårt att hitta ett karaokeställe eftersom de flesta är för fina för sånt här. De bästa ligger runt studentområdet, men till slut hittade vi en fancy som kostade därefter. Har jag berättat om karaoken här?

Det är alltså inte som hemma där karaoke innebär nån lantis med popstjärnedrömmar som ylar framför ett gäng alkisar på Etage en onsdag, utan privata små rum där man trycker på en knapp för roomservice. Man beställer in hur mycket dricka som helst iom att det oftast är rätt billigt, och sen börjar man dricka. Oftast går det rätt snabbt eftersom alla är eager att döva eventuell nervositet = fylleslag. Karaoken innebär ingen prestige utan man börjar sjunga direkt när man kommer in i rummet!

Dessutom: de bra ställena har all den senaste musiken från "the charts" så att säga. man lär sig snabbt vilka låtar som är roliga att sjunga och vilka låtar som sabbar stämningen. igår "sjöng" jag lollipop med lil'wayne och min gamla heartbreak-låt från såret-tiden som heter just "heartbroken" med t2 och då var etta på englandslistan (obs minner om en tid inget annat). om man hört dessa låtar vet man att de kanske inte lämpar sig direkt för karaoke, men det är exakt det dom gör! ingen bryr sig man bara festar och dansar. andra klassiker är tex allsång waterfalls med tlc, andnöd med womanizer och ingen som kan versen i gangsta's paradise.

och man får välja hur dåliga låtar man vill! igår hade de dock inte så mycket roliga låtar, så när de sinade började vi istället sjunga allt vi kände igen. det blev rätt mycket abba och beatles.. det är sjukt att man faktiskt kan typ alla texter?? why liksom??

Sen skrek jag HIPHOPKLUBB HIPHOPPKLUBB!!! och Sn vägrade först. sen tjatade jag och tjatade på att jag ville se kinesiska thugs: CHIGGERS och till slut gav han med sig. vi gick således till en helt sjuuuk venue, alltså rent interiörsmässigt och det är synd att en sån investering skall kastas åt såna svin. ja, alltså vi hade ju sjukt kul och ba shakade asset för dig, jag i ormskinnsbyxorna och han med lilla indie-hjärtat. det är typ som att man skulle ta med anja e på en a-teenskonsert. hiphopklubb var det ju def inte men jäävligt kul hade vi. några thugs såg jag allt men som ej lät sig fångas på bild. men asså.. FOLKET. det går ej att beskriva. vi kunde inte bry oss mindre utan köpte drinkar under ett tak med meterstora liljor till lampor, blinkande väggar, tak, upplysta gångar i golvet. Allt var rött, spegelkross och svart blank. upphöjt, nedsänkt, vipavdelning där vi INTE betalade 1000 spänn för att sitta. vi horade inte heller för några västerlänningar som ville betala åt oss.

sen blev vi lite hungriga på lebbor men hittade inte gaybaren. då blev vi hungriga på mat och drog för att äta, jag åt två nötter med pinnar sen somnade jag där och då. servitrisen kollade snett på oss och då kände vi att det var dags att åka hem. kom i säng vid fyra, smsar min kollega vid 7 och skjuter upp dagens möte. mer om detta senare. somnar om med en dunkande näsa, svullna hjärnan och lilla leendet på läpparna!

hakuna matata för affärsmän



foajén på rymdskeppskaraoken med flygplatssäkerhet och uniformsbeklädda kineser med walkie talkie




nöjda och glada!





en av miljontals miniserveringar på gatan. ser ni gulliga pallarna eller? OBS dom kan va mindre!

vill fixa nåt sånt här i stockholm. snickra ihop några pallar kan väl inte va så svårt och så köper man ölen ba! som parkhäng fast liite mer civiliserat och bekvämt. men jo det är skitsvårt med dryck på offentlig plats, serveringstillstånd, uteserveringstillstånd som man måste söka 6 mån innan osv..

men vafan kan det inte gå under allmansrätten eller nåt? asså hata byråkratisverige!!




"inne på klubben"




"inne på klubben 2". sorry för usla bilder men mina batterier tog slut så dessa var de sista

Ååh älskar alla på kontoret dom är så *gölliga*! Och dom älskar mig tror jag. även om de kanske inte förstår vad jag gör för nytta här. Grubblar över detta en del själv också faktiskt.

Älskar mitt jobb! Den här veckan har jag haft tre presentationer på temat ”Sverige” eftersom tanken är att det är nån slags kulturutbyte här mellan nationerna. Jag har talat om:

1 politisk bakgrund och lite historia

jag ba ältade folkhemsidén till oändlighet och knöt sen ihop det med svensk design och mentalitet.

2 seder, traditioner och högtider

bordsskick i Europa *Ribbing*, svenska högtider och historia.

Och här hände det.

Jag satt där och skrev mitt lilla manus och ba: julen firar man ju för att fira Jesu födelse. Och påsken för att.. ??

Nu har jag spenderat de senaste dagarna med att läsa på om KRISTENDOMEN och annat. Tex tomtar. Varför har vi tomtar? Vad ÄR en tomte? Särskilt intressant var att fräscha upp sina religionskunskaper. Älskar Jesus. Vill typ bli kristen. Tänk om samhället hela tiden var tvunget att referera till de sju dödssynderna! Tex om riksdagen ska fatta ett beslut och då behöva gå igenom punkt för punkt så att man inte begår en synd.

Lättja liksom Girighet. Lust. Att vilja ha mer än nödvändigt. Att vända sig från det eviga mot det temporära. Att inte göra ett skit. Att låta sin kärlek för annat göra Gud sekundär.

Men inte Gud då, utan applicerat på den egna ideologin. Tex frestande skattefusk fast man är socialdemokrat osv. ni fattar grejen.

Snart håller jag min sista presentation om Europas historia. Dom vet ingenting, såklart. Jag vet ju ingenting om deras? Men det är så sjukt att tänka sig ett medvetande utan liksom allt det jag har eller tvärtom. Att man har helt olika referenser från början måste ju påverka en så genomgående.

Nej svär, men asså.

Fascinerande i alla fall. Ni vet när en klyscha bara helt plötsligt makes sense? Lite den insikten.

Nu sitter jag således och läser om antikens Rom, digerdöden och kolonisering. Älskar historia! Älskar antiken! Vill åka till Grekland här och nu!

Ej Italien. Vackert land men asså. Inte värt det. Upplevelsen måste ju förstöras. Eller?

Sn gick med mig till skräddaren igår. Jag ändrade mig i sista sekund. Således inga äggskal. Hoppas hoppas han lyckas göra det jag vill, verkade som han förstod.

Sen gick vi omrking lite i Gulou och fikade på djurfiket. Vi satt på takterassen där dom hade växter och en liten guldfiskdamm som i själva verket var taket till nedervåningen. Man kunde kliva över staketet och grilla på platsen där två olika hustak mötte varann.

Jag fick problem med att hitta en toalett med dörr. Alla i området var såna med halvmetersbås mellan groparna i golven. Jag är inte den som är den, men ibland får jag nog.

Efter det gick vi till världens finaste italienska restaurang där allt var perfekt. Det var vitmålat med en träfdgård i mitten och öppet tak däröver. Stora svarta cyklar stod uppställda lite här och där som dekoration, och jag bara njöt av minimalismen som jag inte sett sen den dag jag kom hit till plottrighetens hemland. Jag uppskattade till och med de banala popkonst-affischerna!

Vi beställde ravioli och fick 9 var.

Med all denna elegans upp i halsen var vi tvungna att ta oss vidare. Vi gick till en miniservering på en sidogata där vi satt på gulliga 20 cm-pallar. Vi drack öl. Sen mer öl. Engagerade oss efter ett tag i existentiella diskussioner som inte ledde nånstans, som sig bör. Drabbades av plötslig extrem lust KTV, men hejdade mig i sista sekund då jag insåg att jag faktiskt skulle upp tidigt.

Jag gick hem i rättan tid. Men inte så rätt, eftersom jag missade sista tunnelbanan med 30 sekunder. Det fick bli taxi hem till Dongsi Shitiao. Det kosta 18.

Nu väntar historiska muséet, mat, öl, kanske klubb och KTV. *njuter av livet*

imorn ska jag till skräddaren för att se om han kan göra nåt av det jag vill göra trots att tiden är knapp och det mesta går förlorat i översättningen. Sn ska följa med mig och tolka. sen står jag för fikat. kanske tar jag med honom till djur-kafét.

jag har ju redan formlösa mansrockar. jag tänker mig något mer åt g valli/old balenciaga-hållet. den där ärmen som jag älskar. vi får se hur det går. var och tittade på tygerna och de har mest väldigt tunna silkestyger. han lovade ta fram styvare och tjockare material åt mig. kanske blir det ingenting alls.

se denna film! så vacker. kostymdrama från tang-dynastin.

Okej. Här är vi igen. Naglarna fixade. Inte av lilla tjejen, utan en annan. Lilla tjejen som är så söt. Sitter på uteserveringen med ett glas rött som sig bör. Klockan närmar sig tio, men jag är inte trött som vanligt.

Dessa vanor, att stiga upp klockan nio, gå ned till nyhetsståndet köpa tidning, gå till tunnelbanan i morgonsolen, stöta in i rynkiga män med urtvättade linnen för jag har näsan i ledarsidan. Dom är säkert 80 år gamla. Uppe med tuppen och sitter nu på pallar och bänkar längs promenaden. Matar fåglar, samtalar. Alla i samma lösa kläder. Samma som när de var unga antar jag. Kläder avskalade konnotationer. Det tilltalar mig på ett sätt. Minns att jag försökte göra samma sak en period: bara bära sånt tomt på associationer. En tröja är en tröja är en tröja.

Kanske spelar de kort eller ett brädspel. Alla i gemenskap.

Hur kan alla ha den energin? Jag menar, i Sverige sitter gamlingarna bittra och isolerade i sina hem. Ingen förmår sig att gå ut. Kanske någon, men inte på detta sätt. Varför kan de inte? Det måste ju bero på att de inte kan.

Jag har hört att Sverige är det landet med flest ensamboende.

Om vi kunde ändra den kulturen, skulle inte alla vara så mycket lyckligare? På gamla dar. Så skulle åtminstone jag vilja ha det. Förresten läste jag om att hbt-personer ska få sina egna äldreboenden. Utmärkt.

Den här veckan är lugn. Sista tiden här behöver jag inte göra så mycket. Tar halvdagar resten av veckan. Tackar för tiden. Idag Förbjudna staden med Adah, vi tittade på föremål från ming och quing-dynastierna och det enda jag kunde tänka på var Den gula blommans förbannelse. Hur de svepte omkring där i sina mantlar och fotvida dräkter. Teblad som doppades i hett vatten. De tretusen fruarna av vilka några tilldelades palats. Det är verkligen en liten stad det där.

Jag tänker mig dem gåendes där, två och två med platta parasoll för att skydda mot den brännande brännande solen. Den som brände mig idag är samma som brände dem. Är inte det fantastiskt att tänka? Kanske mötte de några vänner på vägen, som också promenerade. Kanske gick de till en av trädgårdarna och hade te tillsammans i sina vita sidenrockar med broderier på. Fågel Fenix för den kvinnliga kraften. Under skuggan av vårens utslagna rosa körsbärsträd. Kanske någon fläktade dem.

Jag undrar vad de pratade om och om det var många lesbiska affärer där. Jag menar, de kunde inte träffa några andra än enorma mängder kvinnor. En tjej måste göra vad en tjej måste göra.  

En tjej måste göra vad en tjej måste göra. Även jag. Denna tyngande tanke som lägger sordin på hela mig.

Nu ska jag berätta en hemsk sak om den här stan.

Nästan varje gång man åker tunnelbana här hör man plötsligt någon sjunga falskt. En ambitiös har kanske en liten förstärkare på magen. Sen hör man ett hasande, sakta sakta närma sig genom vagnen.

Och där kommer de.

De uteslutna ur det här gamla samhället för alla. Utan armar eller ben eller både och. Blinda barn som känner sig fram med pappersmuggen i sin utsträckta  hand. De samarbetar med varann, de uteslutna. En man med bortfrätt ansikte ackompanjerar kvinnan utan ben, som hasar sig fram med hjälp av sin ena arm som har stump istället för hand.

Och nu ställs man inför dilemman. Vad finns det som jag möjligen kunde göra? Ge dem pengar?

Jag tror inte på individuella lösningar, inte på någon nivå i samhället med få undantag. Tänker att vad gör väl en hundring för dem i långa loppet? En flaska pås-sprit kostar 5. Fast varför förutsätter jag att de super?

Vad skulle de väl annars göra. Jag skulle göra det. Ett sätt att döva fantomsmärtorna som sticker genom armen man inte har. Eller ett sätt att väcka till liv de färger och former man inte kan se.

Jag tänker: något bättre måste det väl finnas jag kan göra för dem. Någon kollektiv lösning, något organiserat arbete. Saken är att den att jag aldrig någonsin kommer kolla upp detta. Jag bara låter dem hasa förbi, vidare till nästa vagn och nästa vagn. Vänder bort mitt huvud.

Dessa mina vanor gör mig trött. De får mig att vilja svepa vinet och gå hem och lägga mig.

Sen funderar jag på varför jag aldrig ser dessa människor i Sverige. Hålls de på institutioner? På bakgatorna här i de smutsigaste av områden är det värre. Vattenskallar uppradade efter varann. Är det så att dessa verkligen inte finns i Sverige? Eller åtminstone inte i den utsträckningen?

Då tänker jag att många fall säkert har med arbetsförhållandena att göra. Med höghus i process i varje gathörn och kvarter som har förändrats varje gång jag åker förbi , bakom dem syns sotiga brunbrända män utan varken hjälmar eller säkerhetslinor. Nån håller en annan i fötterna för att nå till nivån under deras. Säkert sker en del olyckor. Och folket får betala priset.

Okej. Här är vi igen. Naglarna fixade och detta rättviseravel igen. Hur kan jag försvara mig själv?

Jag gör inte det. Jag går på ändå.

Adah och jag hade en intressant diskussion idag om samma ämne jag ältat här i bloggen om och om igen. Nya Kina, gamla Kina, uppfattningar, åsikter, historia. Allt i jakt på den verkliga verkligheten.

Den senaste tiden har jag förstått att allt är britternas fel. Inte allt såklart, men mycket skit kan tillskrivas deras blodiga jakt på land, makt och fördelaktiga handelsavtal. En framtvingad ”arrendering” av Hongkong vars ”kontrakt” gick ut 97 eller 98. Tusentals insmugglade lådor opium som orsakade nationell förlamning.

Nej, inte bara britterna såklart. Men alla länders inblandning. Alla länders besatthet och lystnad.

Och sen det mångåriga och långt tillbaka gående kriget med Japan, med miljontals människor dödade och en normaliserad vy av landsvägar kantade av lik i högar. Miljontals kvinnor våldtagna och lämnade med uppsprättade underliv. Säkerligen mycket ont från båda håll eftersom statistik eller versioner knappast är tillförlitliga i detta sammanhang.

Det jag vill säga är egentligen att Kina är ett mycket sargat land, ett land med tradition av en stark centraliserad makt som många gånger gjorde gott åt folket. Där idén om ett enat rike slagit rot redan före Kristus. Sen alla dessa strider och styckade landstumpar. Alla utifrån som sliter och drar i det som en gång var deras. Blodbad, svält och misär.

Och så kom Mao som en räddare. Och allt gick väl bra till en början innan trovärdigheten började sina när han lättvindigt började plocka bort även hans närmaste män, undan för undan. Och de misslyckade projekten som ledde till svältvågor över landet trots att man hade allt material i världen. Alla grytor och redskap nedsmälta i varje litet hus. Men en vilja och långt gående plan om att ge alla mat för dagen och tak över huvudet. Alla jämlikar och alla respekterade. Nya idéer och ny energi till detta trötta trötta folk.

Jag frågar Adah om hon hur hon tror de äldre kineserna förhåller sig. Det är så underligt att tänka, att de kommer ihåg alla de här åren. Att det var de som slängde hackorna över axeln och gick ut på fältet.

Kanske känner dessa en misstro mot alla skyskrapor som började byggas bara för 10 år sen. Detta utplånande av deras gamla stad, den med trånga hutonger och låga, välvda tak. Tänker de att en god idé misslyckades pga. omständigheter? Hon säger många känner en misstro till det nya, men de flesta positiva. De som fått det sämre är de på landet, de till det bättre dom i städerna. Själv säger Adah att hon inte kan förstå varför man skulle kritisera Partiet. Hon menar att de försöker så gott de kan att göra bra för de flesta, men att deras lösningar inte kan tilltala alla.

 Hon är något mer nyanserad och överlagd i sina analyser än Alex, men det verkar som om ingen av dem knappt reflekterat över dessa frågor alls. Men vem kan klandra dem. Hon säger hon nästan inte minns någonting från historielektionerna. Jag frågade henne om upproret på 80-talet och hon trodde det inträffade långt tidigare. Hon hade inga problem med att berätta och resonera fritt dock, om det hon visste och tyckte till om. Det gladde jag mig åt och uppskattade mycket.

För övrigt hade hon ingen aning om vem Jesus var. Inga klockor ringde. Man är verkligen från helt olika världar. Hur kan jag tro att jag kan förstå allt detta komplexa genom att läsa en bok, tala med några människor och läsa tidningen varje dag? Självklart gör jag inte det. Men jag tycker det är spännande att utforska. Sakta sakta lägger sig pusselbitarna på plats. Och mer och mer kan jag förstå det här folket lite grand. En ynka liten mikrosekund bara. Men till exempel, det sätt man bara vill lämna det förflutna bakom sig och bara blicka framåt. Innefattande sättet att avundas enade länder, eftersom man varit allt annat än enade de senaste hundra åren. Oviljan att älta det gamla. Oviljan att tala, även om många gör det när de förstått att man bara visar intresse och att man inte är här för att döma.

Men framför allt börjar jag greppa denna framtidsoptimism. Rädis-kommunismen som är röd utanpå men vit inuti. Där det lilla livet Mao en gång lanserade som dröm innefattar numer hus, bil och besök på Tiffany’s då och då. Ett litet liv där man anser att några måste offras på detta modernitetens och möjligheternas altare.

Ett hasande ljud i tunnelbanan kommer närmre och närmre.

blev lite vemodig nu faktiskt. kan jag få stanna här? funderar allvarligt på att ta en distanskurs i kinesiska och stanna till i december. eller arabiska och dra till damaskus med silv. ständigt denna längtan efter kaos. gå vidare från plats till plats. är jag dömd till nomadliv resten av mitt liv?

men jag kan inte.
jag har ett ansvar att ta.

och lägenheten som jag är så rädd om.
vill inte leva på gränsen igen,

idag var jag på lamatemplet. fantastiskt på många sätt och vis men jag lägger inte upp några bilder eftersom detta knappast kunde göra skönheten rättvisa. jag och kit-kat och audioguiden.

vi promenerade till gulou lu och drack kaffe i storblommiga fotöljer. kafét hade boho-ambitioner och allt var lite hemmasnickrat. säga vad man vill men just the way i like it. dom hade även djur. en lelle valp och en lelle odefinierbar gnagare

lilla hjärtat då

hörni snart är det slut på det hela.

får ångest över att jag måste åka tillbaka till stockholm.

grått

inget hopp inget hopp inget hopp

jag har så jävla många jobbiga grejer att ta tag i när jag kommer hem. tur att man bor 2 min från västerbron. jag måste lära mig leva med ett fittigt studentliv i typ 4 år framöver. fiket stänger och jag kommer förlora massa fina bekantskaper.

inte längre ha så jävla roligt på jobbet och skratta med sina vänner. inte längre bryta ihop av gråt i köket pga. extrem bakfylla och bli trackad av resten. jag minns första gången jag jobbade med elias och jag stod i en för stor kock-jacka i köket och hackade valfri grönsak STORGRÅTANDES för att i nästa sekund springa in på toaletten och vara lite sjuk typ 100 gånger om. skitsur och förnedrad. jag ba hulkandes *asså jag är inte så här egentligen* haha. bra intryck mands..

inte längre igga konsthandlar'n. inte längre bli röd i ansiktet och dyka ned för att "fixa nåt" bakom disken när ett span kommer in. inte längre ha en naturlig ingång till nya gemenskaper genom att säga kom förbi fiket så bjuder jag på lunch. inte längre stanna kvar och dricka öl med s och tala om livet kärleken döden. inte längre höra alla detaljer kring hennes "livs kärlek" den veckan. inga tjejer som skriker LESBISK i falsett. ingen naken chef som lagar omelett. inte längre komma halvtimmar försent. inga fler underbara öppningspass med MIN musik högt i högtalarna. inget mer bryggkaffe och dnkryss. kommer till och med sakna alternativ stad-cepena. och de "härligt skönt avslappnade" bohemerna med dreads och manchesterkläder som tar av sig skorna och fikar på en kopp grön te från öppning till stängning. kommer behöva ta ett vanligt jobb, ett riktigt jobb, ett STUDENTEXTRAKNÄCK!

F_IT_Tliv

r.i.p. du ljuva

fifan asså. skulle försöka kringgå censuren och googlade upp random ip-fuskar-program. ba *laddar ner i godan ro* för att sen inse att jag har laddat ner nåt jävla spy ware!!

jag har liksom mac, jag trodde inte mac kunde få virus? (...)

hann typ kolla 3 bloggar på blogspot. facebook 3 minuter (kul i 30 sekunder). sen började rutor fördröjas och "felsignalen" i windows kom upp hela ti'n.

vafaan.. jag vet ingenting om virus eller data. hur får man bort sånt här? önskar moira/max vore här...

en sak slog mig när jag plöjt igenom säsong 3-5 av  l-word de senaste veckorna: man kan mäta sin personliga utveckling mot hur man upplevde serien för några år sen. tex. förut var min favorit jenny, typ *identifierade mig lite* (!!!) och jag irriterade mig på alice och bette. jag vet het på marina/papi och hatade hatade max/moira. spela roll vilket kön han har, vem pratar med sån röst?? vem är en sån mes??

alltså obs förstår INTE hur jag kunde hysa såna känslor för jenny som typ är ett CP på alla sätt och vis. ännu mindre hur jag kunde IDENTIFIERA mig med henne??? ok kanske kan förstå gemenskap i position i den lesbiska världen. men liksom annars?? herregud..

alice är min favorit nu, så himla gullig och god. vill vara mer som hon, typ positiv i alla lägen fast substans i personlighet. nej, den jag vill vara är bette. sån POWER! hon ba har skräddarsydda power suits hela serien igenom och varje ord hon säger är så jävla överlagt och sofistikerat. synd bara att hon föll för den där döva tjejen.. fattar EJ. där kan man också tala om cepe. eller tina för den delen *ryser*

jaja. jag antar att man kan dra slutsatserna att jag slutat vara ett cepe och kanske växt upp lite grann. facat verkligheten och insett att det är bette jag måste bli för att ha ett bra och meningsfullt liv.

Idag har jag i vanlig ordning legat helt orörlig efter en kväll med Sn. Vi drack öl hemma hos honom och beundrade hans fantastiska utsikt över hela Beijing. Sen drog vi till en punk-spelning som inte var en punk-spelning utan nån slags pop/rock/blink182-smörja. vi betalade 80 spänn och fick se 3 kassa låtar. en refräng gick så här:

123456789 10 11 12

vi chansa och drog till d-22.

älskar't! såklart kunde vi lita på det och det var 3 band "med attityd" som spelade. ett som var jätteunderhållande med två energiska snubbar som inte riktigt kommit överens om vilken riktning dom skulle ta. den ena var värsta metal-snubben besatt av 80-talet med palestinascarf runt foten, glitter runt den andra, bar överkropp med mockaväst över, tofsar och snören överallt. den andre ett popsnöre med vita kläder svart slips typ. han a han älskade the hives tex. va skitgullig och helt entusiastisk över att vi var från sverige. anyway. jävligt rolig spelning iaf.

där var även coola tjejer som skrek och spela trummor, blaséartade långhåriga tjejer som ville va sonic youth. de verkar vara rätt stora här eftersom många band vi sett vill det. sångerskan va iaf skitgullig hon med och hade tydligen spelat i ett av kinas största alternativa band tidigare, som spelat med int noice consp. alltså inte för att det är en merit i sig, menar bara på kopplingen till svea rike.

vi drack, vi röjde, underhöll oss själva. underbart och roligt hade vi det. älskar att komma närmare kinas alternativa scen. alltså det är typ som att ungdomskultur har varit så icke-existerande här att alla subkulturer liksom har fått enas i en och samma. men det blir ju nån slags fin symbios av det hela. popsnöret och metalsnubben tex som möttes halva vägen. nån hiphopkille i publiken (kinesisk hiphop & rnb är tydligen väldigt stort. måste kolla). nån som är emo. *loves it*

jag åkte hem i rättan tid.

Idag har upptäckt storheten i att ha en inglasad balkong, där har jag hängt hela dagen och kollat på L-word. Har nu köpt hela serien!

F.ö. måste jag ha tips på bra tv-serier. Jag ba slukar dom
nån?

Somnade kl 18. Vaknade 21.30. Fick ångest över att en dag i Kinaland gått till spillo. Kompenserade genom att turboläsa historieboken och är nu framme vid 1930-tal. F.ö. hängde jag med min kollega igår som hade till uppdrag att ta ut mig på nåt kul kinaäventyr. vi gick på nationalmuseum.

det var sådär och avverkades rätt snabbt. en utställning om gamla vs nya beijing och det var intressant att höra alex berätta om när han var liten. hur staden såg ut och hutongerna.. 1-4 m breda gator. inga höghus då inte. allt har skett så snabbt. men i det stora hela en skryt-utställning som jag inte förstod meningen i. eller liksom, vad är meningen med konst om den dirigeras av staten? ja jag vet vad jag sagt i mina tidigare inlägg och vill ej ge mig ut på för djupt vatten här nu. jag bara konstaterar att det är lite tråkigt och meningslöst för betraktaren.

det var även en utställning om kinas nya bilder, alltså hur kulturen kina mötte kulturen väst och utvecklat sin säregna stil med utgångspunkt i västerländska tekniker. och såklart hävdade att utbytet varit så långtgående att man inte riktigt vet vad som kommer från var. man ville understryka att kinesiskt måleri INTE handlar om att efterapa det västerländska, utan har genomgått sin egen konstnärliga utveckling sen vår typ av måleri introducerades, oberoende av diskursen i väst. intressant ämne men utställningen va booring. iofs svårt eftersom jag har 0 sammanhang att knyta an till.

hur som helst. sen lärde jag alex att FIKA även om han inte förstod dealen med att sitta kvar efter man druckit upp kaffet bara för att prata och prata och prata. listigt som en räv lyckades jag få honom att öppna upp sig för mig och redovisa för hans bild av kinas historia samt samhället idag och i framtiden. beror kanske även på att han hade till uppdrag att underhålla mig och därmed göra exakt det jag ville. vi pratade om korea, japan, britterna. han säger han hatar små öar som får storhetsvansinne och det kan man ju förstå att han tycker. han säger kina är ett väldigt fridfullt land och ett fredligt folk, men samtidigt att han skiter i alla länder runt omkring och att kina bara gick in i korea för att rädda sitt eget ass. mer om detta senare.

kvällen i bilder.

utsikt



såååå beijing



och frukten 00.00



ett jävla drag



oberörd tjej



skrikande tjej med drums



kolla gulliga!



tappert att försöka ha sin egen stil ibland 1 miljard andra. det brukar oftast bli helt fel och för mycket av det goda så att siga. man vräker på lite rutigt lite randigt lite rosa lite puffigt lite rockigt. säga vad man vill men han är i alla fall RÄTT enhetlig och har dessutom snygga skor. kunde slopat hatten. hatar snubbar med hatt

Ursäkta, men varför skriver DN om ”hotet från Al-Qaida”?

konstigt att dessa uppgifter varken nått cnn,, times, china daily eller the guardian. På newsmill kan man läsa upprörda ”netizens” om diktaturer Kinas hemska förhållningssätt till ”den personliga integriteten” och ”demokratiska rättigheter” samt röster om förföljelser av Falun Gong-rörelsen. Vet iofs inget om Falun Gong, men inlägget om att dom skulle fängsla och använda Falun Gong-anhängare som levande organdonator-reserv känns aningen långsökt.

Dessutom färgas de flesta argumenten av antingen islamofobisk propaganda eller av Kinahat och hyllningar till västvärldens ”demokratier” där vi FÅR SÄGA VAD VI TYCKER OCH RÖSTA PÅ VAD VI VILL.

Men som nån i kommentarerna nämnde. Kina har lyft 500 miljoner människor ur fattigdom de senaste 100 åren. I’ll leave it to you. Vissa grejer kanske måste offras på altaret.

Jaja såklart kan man diskutera dödsstraff och tortyr men det är inte detta jag pratar om. men liksom, obs USA? Varför ska hela tiden Kina  tolkas i denna brutala dager?

alltså fattar inte varför ”moderna” kineser idoliserar Amerika så mycket, typ att det skulle innebära en verklig frihet eller mänskliga rättigheter som en del faktiskt ändå nämner när jag frågar om vad de tycker skulle kunna bättras i Kina. Man ba eh dom har två partier istället för ett. SOM typ tycker samma sak. Och ett valsystem som ger helt missvisande resultat.

Det är så svårt att sålla bland all information att jag inte vet vad jag ska tro. Västvärldens rapporteringar är fattiga, Kinas rapporteringar är fattiga. Kreti och pletis utspel på www är fattiga. Antingen är det begränsad världsuppfattning eller bristande faktaunderlag. Själv kan jag inte säga att jag har särskilt mycket säkra fakta att gå efter MEN slutsatserna utifrån det jag läst:

- Reaktionerna bland det kinesiska folket handlar om att traditionsenligt sopa problemen under mattan. Många menar att man bara måste ”vänta ut” konflikten så kommer den lägga sig av sig själv. Det här är så typiskt kinesiskt.

Tex om man ställer en fråga, vilken som helst som dom inte vill konfronteras med av nån anledning, tänker dom efter noga och svarar sen tills man upptäcker att dom svarar på nåt helt annat! Dom är experter på att byta samtalsämne eller undvika det känsliga. Jag undrar om det är kalkulerat eller om dom helt enkelt inte fattar vad man pratar om.

- I medierna flödar konspirationsteorierna. Jag ska berätta om två.

Idag läste jag en lång utläggning som handlade om att konflikten i själva verket är del av en uigurernas plan att hjälpa Al-Qaida. USA inledde en ny offensiv i södra Afghanistan för några veckor sen som del av Obamas nya strategi för att krossa talibanerna once and for all. Kina är ju granne och har således lidit av kaoset där. Uiguriska separatister påstås ha nära samband med Al-Qaida. Dvs. ju fortare det blir lugn och ro i Afghanistan, desto bättre för Kina.

MEN. Kriget i Afghanistan kan inte göra situationen bättre. Sun Tzu som skrivit Art of War sa redan före Kristus att krig bara används för att göra verklighet av politiska mål. Därmed är Amerikas verksamhet i Afghanistan lönlös för sitt sk "syfte" om dom inte har nåt slags politiskt paket, tex verkliga ekonomiska initiativ. Vilket det naturligtvis inte finns. Eller jag tvivlar på att detta är anledningen why they went there in the first place.

Det har inte varit ett enat styre där sen 79. Kunde iofs må bra av lite lugn.

Pga. detta har landet trängts in i en djup fattigdom tex pga. att infrastrukturen är helt fuckad. DÄRFÖR har den största industrin blivit vallmo-odlingar som man alltså använder för att framställa opium. Detta försörjer sig 9% av befolkningen på. 93% av världen opium kommer från Afghanistan. (källa: china daily)

Nu har USA gått in i ett område där 100 000 hektar används åt att odla vallmo, dvs. 2/3 av all vallmo i landet. Stor del av opiumpengarna går till Al-Qaida eller talibanerna.

Kina har erfarenhet av att lyfta stora områden ut ur den värsta fattigdomen, tex genom att hjälpa bönderna börja odla grödor istället. Vissa hade hoppats detta hade kunnat spela en större roll i fråga om att få Afghanistan på fötter.

MEN nu menar vissa att Urumqi-kravallerna som, av vad vissa menar en ”händelse”, inträffade precis efter att USA gått in i just detta största opium-område, istället har att göra med den ekonomiska maktkampen mellan USA och Afghanistan. Eller, dvs. afghanernas vilja att behålla sina inkomster samt USAs vilja att.. i don’t know. ”göra fred” antar jag, vad nu det innehåller för agendor för dem i praktiken. Vi kommer till det nedan.

Man menar alltså att kravallerna blev pådrivna av yttre grupper för att skapa förankring hos folket genom hat mot västvärlden. Videos postades ju på internet tex (som vissa påstår är fejkade) som visar att det i själva verket var han-kineser (majoriteten) står bakom våldet.

Detta är en sorts analys. Det som intresserar mig är varför USA är så besatta av att fortsätta härja i Afghanistan. Jag tvivlar på att det handlar om bin Ladin. 2001 ringde och vill ha tillbaka sitt ledmotiv liksom. Inte heller handlar det väl om att försöka förbättra situationen för folket, denna sjuka vilja att störta talibanerna ”för folkets skull”. Varför går dom isf inte in i Afrika med samma kraft? (obs ej pk att säga Afrika och inte ett specifikt land) Typ startar lite risodlingar eller vad vet jag, nåt som skulle hjälpa dom allra fattigaste delarna.

Och det är nu det börjar bli spännande.

Den amerikanska organisationen NED (National endowment for democracy) som till stor del finansieras av staten påstås skita i demokratifrågor i detta område, utan snarare verka som Amerikas näsa i Kinas interna pöl av affärer. Dess inblandning i området skulle istället ha att göra med Xinjiangs strategiska geopolitiska placering.

Kringliggande länder ingår i ett avancerat energisamarbete som del av SCO (Shanghai Cooperation Organisation = asiens samarbetsorganisation typ EG).

De flesta protester mot Kinesiska ambassaderna runt om i världen mobiliserades av WUC (World Uygur Congress, baserad i USA), som i SIN tur har nära band till NED. De fåt tex 215 000 dollar om året till humanitär research, vad nu det innebär.

Detta skulle alltså betyda att USA står som fet donator till uigurernas riots.

Kravallerna inträffade bara dagar efter ett stort SCO-möte, dvs. östra Asiens samarbete som blir starkare och starkare. De kollaborerar även med Iran, Pakistan, Indien och Mongoliet.

Fred och ordning i Xinjiang är av största betydelse för SCO-ländernas säkerhet och framgång. Där går nämligen de största och viktigaste oljeledningarna. Dessa skulle kunna göra länderna oberoende av importerad olja SOM skulle kunna dras in eller regleras genom amerikanska sanktioner.

Detta är alltså en mycket viktig del i Kinas frigörelse från alla band av beroenden till väst. Dom klipper dom sista. Khazakstan samarbetar med Kina och har det största oljefältet utanför mellanöstern. Kina har byggt en 100 km lång ledning från denna.

Dessutom talar Ryssland och Kina om att kanske bygga ledningar för naturgas som ska gå från Siberien och slutligen genom – just det – Xinjiang. Detta är naturligtvis ytterligare en pusselbit i Kinas strategi att lösgöra sig en gång för alla.

Därför är energisamarbetena mellan Ryssland, Kina och central-asiatiska länder det USAs största rädsla. Och oroligheter i Xinjiang skulle alltså vara ett mycket effektivt sätt att försvaga sammanhållningen mellan dessa länder.

Hm. Vad ska man tro? Är det muslimer som mobiliserar sig för solidaritet med bröderna runt om i världen – heller helt enkelt USAs tappra försök att behålla sin överlägsenhet?

Ingetdera utan bara gamla vanliga orättvisor och tillfälligheter? Jag kommer med synpunkter imorn. Måste smälta allt detta nu.

Om något av ovanstående skulle stämma är ju tredje världskriget på väg att bryta ut. Kanske inte exakt nu, men snart. Måste sätta mig in i de senaste 100 årens historia i detta område.

Okej, jag vet inte om det här är så intressant för er. Det kanske inte ens är en särskilt stor nyhet för er, men det är här. Och särskilt intressant för mig som befinner mig här, där största massakern sen Himmelska fridens torg just inträffat. Och livet flyter på som vanligt.

Gubbarna och gummorna sitter fridfullt på bänkarna och matar fåglar när jag går till tunnelbanan på morgonen. Folk skyndar till jobbet och pratar i Iphones eller knappar på Blackberrys. Man lägger sin väska på rullbandet vid tunnelbanans säkerhetskontroll utan att lyfta på ögonbrynen. Nån tar en taxi. Nån kör livsmedel på sitt flak.

Det är så stora avstånd här. *small small girl in a big big world *

drömde att bex och jag skulle på semester. ja ba ahmen fixa biljetterna du. typ turkiet eller nåt. men så köpte hon biljetter till GALAPAGOSÖARNA! biljetten kosta 7000. jag fick ångest

förresten har vi kanske ett litet projekt på gång. vi startar imorn. får se  hur det går. om det går i stöpet eller ej

rätt ner i rännstenen bara
eller succe
vi får se

den som lever får det

underbar kväll. var med min gamla bekanta Sn som är en fantastisk person. alltså en helt normal person vilket ibland tycks vara ovanligt. fast fantastisk och rolig och smart och lättsam. han tog i alla fall med mig till gulou dajie, ett litet mer bohemiskt område där man kunde hitta överprisade vintagebutiker där dom spelade elvis och man kunde byta om i engelska telefonkiosker, där fanns swag! tjocka män på pallar som ägde varje gathörn, där fanns ungdomar med dreads, ungdomar med tattoos, ungdomar sittandes på trappen spelandes gitarr och framför allt jääävligt mycket vans överallt. vet inte varför denna hangup.

vi kom till en liten gata, röda ljusbollar med tofsar längs gatorna, små låga stenhus från gamla beijing, bakgator som vanligt med skräp och kisslukt

gick på en öppen toalett med fem hål bredvid varann. ba *kissa bredvid okänd tjej*

till slut vegetarisk restaurang där vi åt hjort, fläskfilé i svart bönsås och lufttorkad biff. OBS!
har drömt om detta sen jag kom hit. skitgott var det också! ska absolout gå dit igen. eller ett annat likadant

sen några öl på en spontan takterass inhägnat med ljusslingor på en venue där prostitution, drug dealing och trafficking var uttalat FÖRBJUDET. det satt skyltar överallt om man skulle glömma. rätt mysigt var det ändå.

jag fick höra om det här MAO när jag var i shanghai. nu tog Sn med mig dit för en spelning.  asfin venue med massa punks, nedklottrade väggar, stickers och tuffa kids. spelningen sög bara masa typ rapmetal-band för kvällen men vi underhöll oss själva med tusen öl och ristade in våra namn i väggen. för evigt nu

längtar lite efter pönk. asså tänk att den enda festivalen jag varit på är ktown. det kan man inte tro. sjukt!

är så jävla glad att vara tillbaka på min gata! glöm allt jag sagt om att shanghai skulle vara bättre!

en kvävande värme, men andra dofter, MINA dofter nu och restaurangerna där de hälsar på mig när jag går förbi. skiner upp som små solar när de trodde jag var försvunnen för gott. gick till supermarknade, handlade mat för veckor och snittblommor att ställa i vardagsrummet. när jag kom hem upptäckte jag att gasen var slut, men jag kunde inte bry mig mindre! jag tog en promenad runt kvarteret och bara absorberade atmosfären och matoset och skrikande bildäck och neonskyltar i alla färger och män som spelar schack sittandes på pallar och ungdomar som säljer frukt vid vägen och västerlänningarna som bara handlar på april gourmet.

april gourmet har öppnat en större butik medan jag var borta. gick in för att kolla och vad möter mig om inte världens största OSTDISK!! jag som älskar ost. och knappt ätit någon sen jag kom hit.

men jag gick därifrån för att köpa nudlar och tofu. jag är inte längre sur på kina. har muttrat och bojkottat all kinesisk mat den senaste veckan efter att jag blev sjuk.

jag är inte arg längre. nu känner jag att jag vill stanna här för evigt. puss <3

Tänkte berätta lite om Shanghais konstscen, som verkar betydligt mer befintlig än Beijings. Den här staden är mer dynamisk och kreativ. Det här intresserar antagligen ingen annan, men det intresserar mig. Ni andra kan väl kolla på bilderna eller nåt och när ni hör ljudet kan ni vända blad.



Häromdagen var jag på Tai Kong lu som var fullt av gallerier, ateljéer och små butiker med kläder, smycken och litografier. Idag besökte jag ett litet område i utkanten av staden, med samma idé som 798 men drivet av konstnärerna själva. Här var verkligt bohemiska och spontana små gränder, unga gallerier och ett enstaka kafé där jag drack en kaffe till frukost.

Har börjat dricka latte till frukost då detta är det enda jag kan ta. Mjölk = i alla fall nån slags näring. Åh, vad jag längtar efter svensk frukost! Min ”simplicity”-macka på Eden: vitt bröd med ost, tomat och gurka. Ibland sallad. Nåväl.

I gallerierna trängdes vitt skilda konstnärsskap. En del traditionella bilder med drömliknande sidenklädda kinesiskor i dova färger eller tuschteknik, även om ibland utförda i nya grafiska former. Men dominerade gjorde den unga avantgardekonsten. 

Genomgående teman var (precis som i 798) kontrasten mellan tradition mot det moderna, statiskt mot dynamiskt, kontinuerligt mot det avbrutna. En del konstnärer som levde under kulturrevolutionen ger mycket utrymme åt det politiska på ett mer tydligt sätt än de unga, som uppger sig vara ointresserade av politik.

Jag börjar tro att detta helt enkelt handlar om att man är oförmögen att tala om det. Fysiskt oförmögen, amputerad av ett samhälle som aldrig uppmuntrat till det. Det jag ser hos de unga handlar inte om klarsynt filosofisk upplysning, utan snarare en trevande existentialism med terapeutiskt syfte hellre än utredande.

Det tydliga i form av grafiska porträtt av gamla och nya ikoner jämte varann: Marilyn, Mao och Obama. Traditionellt klädda kvinnor som bär symboler för kulturrevolutionen vid hjärtat. Kejsare bredvid gruvarbetare. Verklighetens Kina med fruktkorgar, skräpvagnar, rök och fattiga på kryckor döljandes ansiktet i sina händer.

Det subtila i form av abstrakt konst med utgångspunkt i den digitala estetiken. Nya visuella medier tar plats både i motiv och utförande. Pixelerade effekter och sammanfogade bilder ur vårt CCTV-medvetande. Det nya ögat som får oss att uppfatta världen på ett annat sätt, röra oss annorlunda, dansa annorlunda.

Här är konstnären Xie som ställer ut på Gallery 55. Hans galllerist och jag (f.ö. en mkt stilig ung man) talade lite om hans konst. Vi kom fram till att han behandlar konsten som en process, en metod och inte ett svar. Den skapar dialog mellan det nya elektroniska ögat och det naturliga. Han samlar på bilder från de alla tusen vi möter varje dag, sammanfogar dem och i utforskandet blir det till konst. Processen blir alltså mer intressent än eventuell mening i varje enskilt verk. Inte svaren, ståndpunkten, utan bearbetandet.



han ställer bla ut "ground zero"



och "city jungle"



Jag gick vidare genom gränderna och upptäckte mer.

Spruckna isar med tecken på civilisation på varje ensam bit, isolerade från varann. En gravid kvinna med nedböjt huvud med ryggen mot betraktaren. Ur ryggen växer blommor i pastell. Naturen bakom sig, själva livet vänt mot tomheten. En kvävd kultur, men en kultur oförmögen att segra över naturen i slutändan.

Innan slutändan hjälps mumifierade människor att andas med gasmasker i detta genomträngande giftiga. Ett rum i amerikanska färger och en anonym människa är klädd i rött, vitt, blått utan ansikte eller definierat kön. I bakgrunden en sprucken datorskärm, säng och arbetsbord. Det enda man behöver för att leva – det innehållet i nya livet.

Även kvinnliga aspekter utforskas, som konkreta kvinnliga attribut som tex spets satt i en intellektuell och traditionellt manlig kontext, det abstrakta. Användning av externa material förstärker känslan av bortomhet. Naturalistiskt avbildade gråtande kvinnor klädda i tydligt framhävda smycken och klackskor, stirrandes upp i fjärran, förtvivlat drömmande om nåt annat. Återigen återkommer den elektroniska ögats liv: seende genom multipla skärmar och en accelererande livsstil i brus.

Den här återgivningen av det post-revolutionära beskriver en mjuk och proper typ av våldsamhet, där vi alla en dag inser att vi deltar i detta våld. Kroppen bär det hela, kör maskinen. Maskinerna som skapar ett ekande rum utan referenser. Utan behov av fysiska minne eller individuell existens. Känner vi igen det här från nån annanstans? Samma som förr. Då och nu men olika. Ett våld som inte går att fly och inte heller stoppa.

lide hemmagjort



produktion i full gång

Har upptäckt att det enda sättet att få det man vill i det här landet är att vara barsk och auktoritär. Känns hemskt men wtf. EJ MITT LAND. EJ MIN KULTUR. Om man pekar med hela handen blir de nervösa, måna om att göra rätt och pinnar på som fan. Igår tex, kom jag ingenvart under de tre timmar jag snällt köade och försiktigt bad om information.

Men sen!

När blodsockernivån låg på – 100 och mitt enda näringsintag under 12 timmar var en chokladbit och fem cigg – klarade knappt ens av det förresten då rökrummen är överfulla och SAKNAR VENTILATION – då! Trängde mig förbi alla i kön, slog näven i bordet och typ eeh krävde få tala med ansvarig. På tretti sekunder stod en tjej där som fixade allt jag behövde inom 5 min.

Samma sak nu när jag fösrsökte beställa en helt vanlig macka med ost och grönsaker utan kött eller fisk. Först ”oförstående” som dom är när dom vill slippa undan. La mig till med Anna Wintour-tonfallet och spände ögona i’na. Och vips! Fixat.

Blir typ stött av att de inte uppskattar en snäll och vänlig person utan agerar så att man måste ta till såna här metoder. Har själv jobbat som servicepersonal och själv premierar jag alltid trevliga människor som behandlar mig med respekt. Eller? IOFS. På prada var jag ju 1000 gånger mer effektiv, noggrann och självuppoffrande mot de allra värsta bitch-klienterna. Ba *rädd föro hamna i trubbel *

Ok. Ser logiken. Hehe.

1. min bästa klänning är spårlöst försvunnen
2. glömde lämna företagskortet vid utcheckning och var således tvungen att åka tillbaka från flygplatsen för att fixa invoicen
3. planet försenat två timmar, får vänta i själva planet
3. 15 min från beijing måste vi vända om pga. oväder och därmed stängd flygplats
4. 12cms-klackar i 12 hoch ingen vegetarisk mat så långt ögat nådde. åt inte förrän 23.30 (favorit i repris)
5. väntan på flygplatsen utan nån slags information
6. försker lönlöst få hjälp att boka om biljetten med snäll och förstående stil
7. tröttnar efter 3 h och slår näven i borden. får hjälp och på 5 min är allt fixat.
8. tog första bästa hotell jag fick tag i
9. det kosta skjortan (hoppas företaget betalar annars är jag KÖRD)
9. taxi kosta 200 (normalt 30). han körde 200 km/h och jag tänkte att nu dör jag som avslutning på denna vidriga helg.

*gråter blod*
när ska detta vända?  =(

OK NORMALT att spy ut all sin galla på www. men föstå att detta är min enda ventil! jag har liksom inte PRATAT med en levande människa på hela helgen förutom service-personal. och astrid på andra sidan jor'n (300 kr, inte så farligt).

MEN. är vi 12? alltså i MIN värld, även om man blir osams, så HÄLSAR man på varann om man stöter på varann. det finns massa människor jag verkligen inte gillar som jag ändå beter mig civiliserat mot. jag sitter nu i hotellrestaurangen. när jag kom in satt hon och hela hennes crew här som ba tissel tassel och en sekund senare reser sig upp och går utan ett ord.

jag är så glad att jag är på väg bort från denna mean girls värld. tack och lov att man bara umgås med lebbor. ok intriger på andra sätt, men ALDRIG på detta vidriga high school-mobbningssättet. jag ba *tar matbrickan, stirrar ned i marken och sätter mig vid lärarna*. Li-Lo verkade ju också fatta detta och went gay.

såg nyss på dn att kronprinsessan Victoria fyller 32. herregud hon fyllde ju 18 nyss?? 14 år sen. Konstig känsla att tänka tillbaka 14 år när jag typ var exakt samma person som nu. 14 år fifan. Livet går så snabbt, får fan ångest. Hur ska man hinna med allt man vill? allt kommer vara över innan man vet ordet av.

Helgens ej självvalda isolering har tydligen gett mig existentiell kris också...

Idag blev det strippskorna i plexi. Jag återvände till italienar'n från igår. Där välkomnade de mig med champagne som jag inte ens behövde be om. De visste vad jag ville ha. Och sen ett glas till, och ett glas till. På huset, såklart. Hovmästare och ägare svärmandes omkring mig och frågade med jämna mellanrum om allt var till belåtenhet, madam? Linnedukar och cigarett på silverfat när jag upptäckte att mina var slut.

Jag åt trerätters, några tuggor av varje. Var egentligen inte hungrig, men något ska jag väl ha efter den här helgen.

middag med ungdomar



sen karaoke



man fick röka inne som överallt här. obs fransman. är väl van



ba *går lös*



javisst



tjej som väljer låt, tjej från sverige, man från cypern bosatt i shanghai



fina Li



hemgång 5 på morgonen. råkade dock åka till flygplatsen då kitty skrivit adressen på baksidan av hotellets visitkort som jag lämnade till taxichauffören... var inte så uppmärksam i detta tillstånd.

Jag saknar mina vänner i Sverige. Jag har aldrig förut i mitt liv haft hemlängtan, alltid trivts ensam med puls omkring mig. Har inget emot att vara ensam när jag får uppleva neonljus, tutande taxibilar med u-svängar, fruktstånd i varje gathörn och en skyline som inte liknar något annat jag sett. Eller barer kring Hoxton med gigantiska vitmålade körsbärsträd inomhus, gränslösa warehouse-partyn och möjligheten att kunna vara anonym varje gång man går ut genom dörren. Ett flöde av människor som kommer in i ens liv och går igen bär alltid på historier som öppnar dörren till bredare perspektiv lite mer för varje gång. Familjer man lär känna. Liv som man lever om än bara för en stund, provar på som klänningar i ett provrum för att slutligen hitta hem antar jag.

Jag är så glad och tacksam att jag blev knuffad ur boet så tidigt. Fick resa ensam genom Europa och sommarjobba på hästgårdar i Tyskland vid tretton års ålder. Min lillebror är nu tolv och kan inte ens ta bussen in till stan ensam. I hans ålder hängde jag utanför donken, hade kajal och string i smyg, trots att jag inte fick sminka mig för mamma och pappa (som en gång kom på mig på bussen ned på stan en lördagskväll). Men detta var väl en del av allt det andra jag fick göra. Det som gjort att jag nu alltid kan klara mig själv och trivas bra med mitt eget sällskap allena, även på andra sidan jorden.

Men nu längtar jag faktiskt hem. Inte hem som i till Stockholm, utan hem som där mina vänner är. Där mitt hjärta är. De som är fantastiska och genuina och vackra och ärliga och mänskliga och roliga. Astrid, Dani, Maya. Alla på fiket och runtomkring. Så fantastiskt fina människor och det är väl så att you don't know what you've got til it's gone.

Och Astrid. Hur kan man hitta en självfrände i denna värld? Nästa år firar vi 10. Även om långt borta från varann har vi genomgått parallella utvecklingar och alltid alltid hittat hem till slut. Hem till där våra hjärtan är. Hon som är en spegelbild av min hjärna, hon som delar mitt hjärta; vi som är samma.

Jag har flyttat 13 ggr i mitt liv. Alltid fasta punkten i min bästa vän som jag kan ringa från Shanghai när hon är i Luxemburg, haspla ur mig ett sammanhang som hon genast förstår. Prata i tjugo minuter och strunta i hotellräkningen (hjälp). Och hennes familj som varit min. Mamma, lillasyster. Alltid öppnat sitt hem för alla som velat.

Sådana ska man omge sig med. Fantastiska människor som är oegoistiska och självuppoffrande och empatiska och godhjärtade. De som för första gången i ens liv gett en lite hemlängtan.

mycket högt hus



inuti world financial centre såg det ut som ett rymdskepp på alla sätt och vis



utsikten över Huangpo-floden och Oriental Pearl Tower (468 m högt)



som man oftast ser så här... dvs. ganska högt.



skywalk. observera bilarna en halv kilometer ner...



lilla lilla höghus

Hon knackade på imorse. Förklarade hur hon gråtit hela kvällen och mått så dåligt över det jag sa till henne (vilket var att jag var besviken och tyckte hon betedde sig oärligt, egoistiskt och falskt.) Hon kunde inte förstå hur jag kunde säga sådana elaka saker till henne. Jag fick henne att må så himla dåligt över att jag verkligen tyckte att hon var en sån person. Att det gjorde henne så himla ledsen, att hon inte kunde ha kul under kvällen utan åkte hem till hotellet och kände sig dålig. Att jag fått henne att känna sig som en så himla dålig människa. Hon ville bara att jag skulle veta det.

Stackarn.

Jag hade tänkt att den här bloggen skulle bli nån slags reseblogg och inte en personlig blogg. Nu blir det mer personligt men det är oundvikligt.

Det är lördag kväll. Jag sitter ensam på hotellrummet.

Av en tillfällighet skulle min vän E vara här i Shanghai samtidigt som jag. Följaktligen bokar jag en ny flygbiljett och byter till hennes hotell för att kunna spendera tre dagar med henne här. Detta var överenskommet och ivrigt påhejat. Hon skulle spela på en klubb, och jag skulle supporta henne.

Vi har känt varann ganska länge, 4 år i alla fall. Hon har hälsat på mig flera gånger i London, och varje gång har hon givetvis bott hos mig och jag har tagit med henne och hennes vänner ut. Ibland kommer hon till mitt kafé och jag bjuder henne alltid på mat. Ibland kommer hon med vänner, och då bjuder jag dem också. Vi är ganska bra kompisar.

Igår börjar det med att middagen blev uppskjuten. Jag gick för att möta henne så att vi kunde åka till den gemensamma middagen med hennes 10 vänner som är här – jag känner bara henne – men hon höll fortfarande på med låtlistor och var lite stressad över det. Så jag väntade. Jag väntade i 2,5 timmar och hade inte ätit på 10. När vi väl kommit till en restaurang och börjat äta avbryter hon plötsligt efter 5 minuter och frågar om det är okej att hon går till klubben och förbereder, att jag avslutar middagen själv. ??? Hon hade alltså inte ens 10 minuter till övers för att den 2,5 timmar uppskjutna middagen.

Alla andra är på en bar i närheten, och då var det inte längre nödvändigt att förbereda på klubben. Vi kommer dit och det är inte alls ont om tid. Jag säger som det är till henne, att jag känner mig ledsen över att hon inte kunde avvara 5 minuter av sin tid för att äta middag med mig, att hon inte sagt till mig tidigare på kvällen att hon skulle vara upptagen och stressad så jag hade kunnat gå med de andra och ätit. Att jag känner mig ledsen över att den kväll jag sett fram emot blev helt hafsig och konstig. Att hon inte alls tänkt på mig och hur jag hade det (dvs utsvulten, uttråkad och väntandes på henne). Hade jag varit hon hade jag sett till att fixa ihop mig med de andra kompisarna! Hon kunde  sagt  ”ledsen att du känner så, men jag håller inte med”. Eller ”ledsen att du känner så, förlåt. vad kan jag göra för att vi ska ha kul nu?”. Men vet ni vad hon gjorde? Hon fullständigt ignorerade mig, vände sig istället till sina killkompisar och engagerade sig i nåt dom pratade om.

Resten av kvällen pratade hon knappt med mig och höll sig undan. Jag underhöll mig själv bäst jag kunde i ett sällskap av 15 för mig okända personer. Sen upptäcker jag att hon inte är kvar i rummet. Hon har alltså åkt hem till hotellet utan att ens bemöda sig att säga hejdå.

Imorse. Vaknar tidigt. Smyger upp och åker iväg för att åka frukost, vill inte väcka dem om de vill sova ut. Tänker att de ringer mig när de vaknat och är klara.

Men hon ringer inte. Timmarna går och först vid två får jag ett mess om att hon är och köper en ny telefon. Hon frågar om vi ska gå på marknaden sen och visst, säger jag, låt oss göra det hör av dig när du köpt telefonen.

Och timmarna går. Klockan nio ensam på hotellrummet ringer jag till slut henne för att kolla vad fan har hänt. Ingen svarar. Ingen av de 3 personer jag har numret till svarar. Till slut ringer hon upp, låtsas som ingenting och ba ”heeeej, vad gör du? Jag har vart på marknad hela dan, är skittrött. Ska vi äta middag?”

???

obs jag har väntat på DIG hela dagen. Jag har spenderat dagen ENSAM i shanghai väntandes på DIG precis som igår. Och ingenting hade hänt, du bara struntade i att ringa mig.

Jag har alltså bokat om flygbiljetter och hotell för att vara med den här tjejen, och som svar på allt detta säger hon att hon helt enkelt inte ”hade lust att vara med mig idag” för att jag "var så konstig igår".

Är jag verkligen så hemsk? Är jag så hemsk att hon inte kan stå ut med mig i två dagar? Oavsett hur "konstig" jag är eller inte är? Jag skulle inte ens göra så mot min värsta fiende. Göra mig otillgänglig och lämna min kompis som är här för MIN SKULL i fucking shanghai där hon inte känner nån. Så sjukt egoistiskt och narcissistiskt, oförmöget att tänka sig in i nån annans situation och helt enkelt vara en bra människa.

Att vara en bra människa handlar INTE om att göra vad som faller en in hela tiden, det man själv har lust med eller känner för. Det handlar om att fatta att man måste anstränga sig ibland. Göra en liten effort för att andra människor ska må bra.

Hon lägger på, men ringer upp. Säger att vi borde äta middag tillsammans. Föreslår att jag ska ”ta på mig nåt schysst fodral, kanske med en kavaj över, lite läppstift, sen komma till restaurangen och ha skitkul!!”. Att jag inte behöver bestämma mig nu men att jag ska ringa sen när jag vill komma.

Om jag betett mig såhär hade det första jag hade gjort vara att kasta mig i en taxi till hotellet för att försöka styra upp situationen. I alla fall inte bara ryckt på axlarna och festat vidare när jag vet att min kompis, som är här för min skull, sitter ensam på hotellet lördag kväll och är ledsen.

Grejen är att jag varken vet ut eller in. Har helt tappat referenserna. Har liksom varit utan vänner i flera veckor, kanske är jag extra känslig därför? Men jag kan liksom inte ha fel i det här. det går väl inte ens att diskutera, eller vad tycker ni? Jag känner mig desperat.

Men vad gör väl en tjej om inte fäster håret i en knut och stryker på ett lager läppstift. Tar taxi till lyxrestaurangen och äter där ensam i tystnad. Runt omkring stora sällskap som roar sig. Jag romantiserar först situationen och låtsas att jag är en strängt upptagen business woman eller skådespelerska och därför måste äta ensam, men detta håller bara två minuter innan jag blir melankolisk igen.

Jag beställer in en flaska champagne. Röker en cigarett. Ber att få betala och upptäcker att de bjuder på champagnen. Servitören blinkar åt mig, men inte på ett flirtigt sätt utan ett snällt.

Nu ska jag sova och imorgon vet jag inte. Det sjuka är att HON antagligen är sur på mig och kommer undvika mig imorgon också utan att ens försöka be om ursäkt. Vad ska jag göra? Har jag fel? Känner mig så lost, så jävla lost in translation.

Liten tjej eller ej. Glad är jag i alla fall över att inte vara flickvännen.

Det jag ser är helt annorlunda än den värld jag kommer ifrån. Ett ständigt accepterande av att vara med på nåder. Att inte alltid få kontakt. Att inte vilja vara den jobbiga tjejen som ställer krav. Rycka på axlarna över varje grej man reagerar över, låta det rinna av en som en gås. Är inte det precis det som är att vara med på nåder?

Killar och tjejer uppdelade i grupper. Klassikern med den poppige radikalen som talar om patriarkala strukturer nån annanstans men är oförmögen att se det vidriga i det egna sättet att vara. Och tjejerna, som uppger sig vara trötta på tjejstämpeln och kategorier, förespråkar girl power och nätverk av systerksap - men som ändå genomförs på det snubbiga sättet.

Att ta det man vill ha och inte göra saker för andras skull i onödan. Höra av sig när man behöver nåt från den andre, men sällan erbjuda sin hjälp tillbaka frivilligt. Alltså en "girl power" helt utan kvinnliga värden. Så trött på detta ytliga, på alla olika nivåer. En sån basal sak som att alltid vilja ha med en när man vill ha en "cool partyglad", ett kuttersmycke, men sen vänder ryggen och undviker när man är sådär besvärlig och kompromisslös när väl sminket tvättats bort.

Jag önskar mig HOPE, men inte i blått, vitt och rött. Inte i Desperate house wives-anda där man skulle sälja sin egen mamma för framgång efter fnittriga middagar med fruktiga cocktails och "tjej-peptalk". Ett HOPE där man inte bara enkelt förkastar gamla sätt att leva; att vara ödmjuk och solidarisk utan att dessa nya manliga armbågar.

Vi behöver inte mer av detta. Det här är dåligt, det är det manliga och det är väl tydligt att den kvinnliga konstruktionen älångt mer attraktiv? Självklart inte bara för oss tjejer, utan för alla. Men vi är inte sämre för att vi börjar.

Och det handlar inte om att bli en mes som låter sig sättas på, man kan köra på och inte skämmas över vilja och beslutsamhet att lyckas. Men aldrig göra detta på bekostnad av sina egna värderingar, och var den gränsen går får man avgöra själv. Och har man inga kvinnovänliga värderingar ska man itne utge sig för att ha det. Det är att luras.

För mig handlar det i alla fall om att alltid vara lojal den egna gruppen och se till dess kollektiva intressen så långt man kan. Att eftersträva värden som ödmjukhet, omtanke, pålitlighet, rakryggadhet, omhändertagande, respekt och vänlighet. Låter jag som Ebba von Sydow nu? Då får jag väl göra det. Hellre det än att bli allt det där jag hatar; det manliga. Den som sluter gruppen och utestänger vissa pga. olika referenser. (OBS --> jag, men jag befinner mig åtminstone inte i ett tillstånd av hyckleri då jag faktiskt OMGER mig med denna andra grupp, eller går så långt som att faktiskt ha en RELATION med dem!) Det är för mig respektlöst och oförståeligt. Och för tjejerna ett rent masochistiskt drag.

Bara några reflektionerl. Obs dömd till ett liv i ensamhet.

Beijing och Shanghai. Så olika världar. I Kina, som är en helt annan galax än den jag känner. De hatar varann, invånarna i respektive stad. Menar Shanghai-folket är ytliga. Jag upplever dem som eklektiska och kreativa. Bara titta på hur folk klär sig. Många har långt hår, och ingen igelkottsfrisyr så långt ögat kan nå. Sen Beijingborna, som tydligen är slutna, torra och reserverade utan udd. Stadens platta landskap är lättöverblickat. Men Shanghai, den gamla fiskestaden som under de senaste tio åren utvecklats till en amerikansk dröm med glaskomplex uppskjutande på den lilla landremsa som kallas The Bund. Det som symboliserar det nya med Starbucks och flärdfulla bankkontor i svart putsad marmor. Fjärran österns Manhattan.

En kapitalistisk diktatur, med baksidor som svältande folk boendes i skjul när man inte tar hand om dem. Makten som gav mersmak, girighet efter mer. Vad skia man nu med den så djupt rotade nationalismen, om man ändå inte längre ämnar hålla ihop landet av de rätta anledningarna? När man inte längre har en dröm om något gott; att skydda sitt folk och vårda 5000 års arv. Nu har den sakta framväxta insikten kommit ikapp, den om fördelarna med att ha mer än en miljard potentiella arbetare i de nya industrierna sponsrade av väst. En ny kolonialism som accepteras då man hoppas få vara med. Med de stora grabbarna.

Några nakenbiulder som ska ge modellkontrakt.

Nyupptäckta resurser i ett land med denna yta leder till konflikt.. Uigurernas hotfulla närvaro i den egna provinsen, som lämnades ifred tills man insåg dollartecknen i naturresurserna där. Man betalar hankineser som flyttar dit för att underminera den hittills dominerande etniciteten.

Det handlar således inte om att hålla ihop landet för att förverkliga en dröm. Eller jo, fast drömmen har bytt riktning och innehåll. Kommunismen gjorde helomvändning och utmynnade i det värsta från båda håll. När ska drömmen till ett fritt liv vakna till liv igen?

Det som inte innebär frihet att välja mellan 20 olika tandkräm, utan frihet i form av att ha förutsättningar till ett värdigt liv. Där ingen tittar ned på den andre från skyskraporna i The Bund.

Kvinnorna verkar fria här, har inte så stora informationskällor förutom iakttagelser och samtal. Men saker är svåra att tala om,. ingen vill närma sig det känsliga. Ingen vill tala om växande klyftor eller det politiska förflutna. Lämna i skymundan, stänga skåpet och gripa tag i det nya slagordet HOPE skrivet i blått, vitt och rött. Överallt denna politiska konst med gamla propagandabilder i kombination med symboler för det nya. En armé av röda stjärnor som gör honnör åt en McDonaldsskylt. Jag vet dock ej om detta skall tolkas som kritik eller ej, då konstnärerna uppger sig ha förståelse för utvecklingen, vant sig vid tanken att folk behöver HOPE.

Men ett hopp som även inneburit tex en ofungerande sjukvård och ett ännu mer ofullständigt skolsystem. Det är fakta, ingen lättvindig observation. Men detta ses som barnsjukdomar, och man tror den lilla krabaten snart byggt upp immunförsvar och man funnit vaccin.

Det, som kallas HOPE.

Jag upplever ingen tension mellan könen. Aldrig obekväm i det offentliga, aldrig besvärad av främlingar. Familjesituationen ser ut som följer:

Ett starkt konservativt familjebegrepp som innefattar vårdande av gamla och respekt för sina föräldrar, oavsett oenigheter. En självklarhet, tycker de, till den som i slutet av dagen har stått där och tvättat dina underkläder. Inte lika självklart i Sverige och jag kunde ibland önska det var annorlunda. Inte så ensamt, så isolerat. Inte flest ensamboende i världen. De flesta kvinnor yrkesarbetar. Många inriktade på karriär. Men i hemmen är det mannen som har sista ordet.

De flesta stannar i hemmet till man bildar egen familj. Att ha pojkvänner är ges inte alltid medgivande. Att som ungt par flytta ihop är otänkbart för de flesta. Inte ens för att spara in på de förhållandevis höga hyrorna. Åtminstone då medellönen här handlar om ca 3000 kr i månaden. Då är det bättre att stanna hemma, menar föräldrarna. Här kan de bo gratis. Och dessutom hållas under uppsikt.

Jag känner ett vemod inför allt detta. För mig är det kanske det gamla som ger hopp. De senaste dagarna har jag diskuterat Kina med svenskar, varav få har svårt att förstå omständigheter och historia. (Inte för att jag själv är annorlunda, men jag önskar att vara ödmjuk inför denna issue) De gör den snabba analysen att ett blockerat Facebook innebär ett enormt förtryck och att landet är i stort behov av demokratisering. Men det skulle bli kaos här om alla skulle få säga sitt. Enda alternativet skulle vara att stycka upp landet med autonoma proviner, VERKLIGT autonoma provinser. Och detta förhindras givetvis till varje pris av ovan nämna skäl.

Jag menar inte att försvara inskränkningar på yttrandefriheten, men jag ser helt klart det logiska i det. Man måste förstå att man som västerlänning aldrig kommer förstå det här landet med dess 5000-åriga historia, och därmed avstå från att direkt vilja applicera våra egna modeller på det hela. Detta är sånt som växer fram under en mycket lång tid. Titta på vår egen historia; våra demokratier slogs för och krigades om under flera hundratals år, och sakta sakta fick vi bukt på hur vi skulle forma detta nya samhälle. Det går för snabbt här, en helomvändning och jag tror verkligen inte att demokrati automatiskt kommer med kapitalism.

"En gammal sång som spelar på min grammofon" - känner vi inte igen det här från förr? Ett brutalt påtvingande av oförståeliga sätt att leva; tex att rösta, att delta, helt plöstligt göra saker man inte är van vid. Ett kollektivt medvetande man förväntar sig sjunka in över en natt. Kanske var det gamla Kina en bäbis som kanske blivit en mycket beundransvärd fullvuxen.

Fast vad vet jag. jag är ju bara en liten tjej – tycker utan att vara ”insatt”.

på affärsmannens rekommendation åkte jag till yu gardens. en stor park med the bund i bakgrunden, en skog med smala träd där tufsiga vildkatter sprang omkring. stannade upp, spände ögonen i en. ett ihärdigt surrande av insekter, näckrosedammar, en liten bäck som slingrar sig genom det hela, de största guldfiskarna jag någonsin sett och barn som försökte dra upp dem med metspö.

sen bredvid en del av gamla shanghai, de gamla hutongerna vars huvudgator övertagis av louis vuitton you want gucci madam? men bakom en frän doft av toalett-tofun som någon lagar på gatan, gummor sittandes på pallar och högar av skräp under provisoriska tvättlinor utanför snett hängande fönsterluckor.

gammalt och nytt,

ett tema som kommer igen.

dessa ser man överallt



the bund i bakgrunden



hutong på en bakgata



alltid nåt projekt på  gång i staden där det byggs nytt i varje gathörn



gränslinje



guldhus där bakom




två sidor av kina



och i parken. observera guldfiskarna i vattnet



och dom här stora i näckrosdammen

Shanghai,

Alla slutna höghus men öppna rum emellan får det hela att framstå som en gles skog av blanka staplar. I ett Turner-landskap tyngt av dimma givetvis; och nyanserna i skalen som skiftande i samma upplösta vattenfärger (blå, grå). Sen hutongerna med skräp i varje liten fri hörna, meloner uppradade på filtar, läckande passager, trimmade mopeder på fel sida av vägen, tobaksaffärerna med 7årigar hängandes på trappen, stigande rök från någons matlagning och dessa små vagnar med sopberg fastspända ovanpå dragandes av svettiga män på cyklar. Svett, genomsyrar hela kulturen här och det är nästan att man väntar sig några pärlor tränga ut genom husfasaderna. Öppna skrynkliga skjortor, blanka bröst  och upprullade arbetsbyxor har dom. Männen som arbetar överallt, i varje hörn, med vadsomhelst. Oftast flera stycken på en och samma uppgift. Några står och glor. Alltid detta gloende. Händer en olycka på gatan flockas genast tjugo personer där, när andra bara skulle passera som ingenting. Inte titta, inte lägga näsan i blöt.

Jag känner mig ful idag. Inte alls lika fantastisk som för några dagar sen. Ful inuti också. Smutsig i ansiktet dessutom. Sminkar över böldliknande myggbetten på benen. Det är jag och YSL ikväll, vi tillsammans med sjoket. Det hjälps inte, Hungrar ihjäl. Måste dra. Ikväll spelar E på festen. Ska bara lyssna på en låt först, Mariah Carey och Busta Rhymes.

Ps. hotellet är helt ok nu.

vad ska jag säga?

jag är så upptagen så snabbsummering: idag uppe på 100 våningen, promenerade över glasgång med en halv kilometer luft under mig. sen fel ände av stan och borttappade restauranger som nu inte är mer än spöken,

, sen kom vi av oss lite

men fortsatte, åt palak paner: ENSAM, besökte art district med gator som öppnade sig som sprickor i bergen, umgicks med fantastisk gallerist: diskuterade nya vs gamla kina och tematik i kinas samtidskonst, fann underbar liten studio med dekonstruerade sjok, köpte en fantastisk klänning som jag har på mig inför kvällens casual dinner tillsammans med e och hennes team på 15

sen tillbaka helt världsvant på tunnelbanan,
ett obekvämt möte i en hiss

ska få byta hotell imorn,
nu måste jag gå.

he be callin me mommy...

Har haft en underbar och sjukt spännande dag. Först på mässa med en helt ny värld av inhyrda broschyrtjejer i diamanttofsar, obegripliga instrument och ryska miljonärer i för stora polyesterkostymer. Jag var underbar och älskad av alla i min transparanta leopardtopp, men önskade jag tagit nya klackarna i alla fall. Eller fråntar de mig respekten ännu mer än vad mitt yttre redan gör? Hursomhelst, jag ”nätverkade” och minglade med ägare och direktörer som föll pladask. Speciellt en blev helt begeistrad; en ung direktör för ett tyskt bolag som enligt broschyren förra året omsatte 50 billioner euro (!!!!!!!). obs tät kille. Vid dessa tillfällen är jag himla tacksam för min helvetiska tid på Prada, cause at least now i know how to talk to them bitches. Jag var charmerande, rent ut sagt, utan att ens behöva göra så mycket. Ljög lite och sa att jag redan påbörjat min utbildning, varpå han snabbt replikerade med att erbjuda mig jobb som jag snällt avböjde med motiveringen att jag har 3 år kvar. IOFS sant om man inte räknar med 2 år master hehe.

Och jag som låg och grämde mig av oro inatt över att jag inte skulle få ett jobb när jag tar min examen. Eller att jag inte skulle komma in på det jag sökt. Eller att jag inte skulle gilla det – rätt stor chans IOFS, men känner mig motiverad efter dagar som denna – och därmed inte ha nåt jobb som utväg eftersom Edenb säljs i slutet av augusti. Ångest ångest ångest

Men nu får jag framtidshopp.

Seriöst, fan vad svårt det kommer bli för mig att göra karriär. Alla kommer vilja äta middag med mig, men when it comes down to business kommer det bli svårare. Baby im a flirt som kommer behöva transformeras till blott en av dom terrakottasoldaterna.

Hursomhelst, den här direktören, jag vet han hade speciella ögat till mig men tyvärr inte kunde medverka på middagen som skulle arrangeras på kvällen. Nånstans visste jag att han ändå skulle komma. Och mycket väl. När vi till min stora belåtenhet landat på en spansk restaurang får Rei ett samtal – och mycket riktigt är han på väg.

Dock med sin flickvän som var ASCOOL och hård kinesiska, men precis så där perfekt och sval ni vet. Det kändes som att hon var Marina och jag Jenny. Jag ba *kan ej hålla käften när jag borde * *kan ej sluta pusha gränsen när jag borde *

Blir ännu mer irriterad på mina kollegor, förutom Kitty som är jävligt proffsig. De andra är de lataste, mest oföretagsamma små marionettdockor jag sett. herreGU ta ett eget initiativ nångång! Jag ba: nu packar vi ihop och går, klockan är halv fem och det stänger om en halvtimme. De ba: men asså, Kitty är faktiskt chef och vi vet inte vad hon tycker, vi måste vänta på att hon ger besked… !!!

Ligger nu nöjd och glad i min stenhårda säng. Det här är fanimej det sämsta ”hotell” jag någonsin bott på i mitt liv, kinesisk standard. Kitty är skitsnål och blev typ lite bestört när hon betalade 2000 spänn för 8 personers middag. Iofs, that’s how Prada’s making their money. Men gå till överdrift. Jag trodde detta var landet av balans? Här jag skulle finna Ying och Yang?

I själva verket blev det tvärtom; två extremer av varandra och dessa extrema klyftor att förhålla sig till. Att välja sida. Man måste. Hjärtat säger annat. Hjärtat säger stanna hemma, ta om hand. Hjärtat säger även GÅ!

personligt meddelande: facebook funkar inte av nån anledning och e, jag har ej din mailadress. du har mitt nummer. du har min mail? vet ej. hursomhelst. hör av dig när du kommer fram. jag vet inte vart jag bor men.. ok senare problem.

googlar lite. vad kan jag göra här? är det ingen som har nåt tips? imorn ska jag upp i skyskraporna tänkte jag. och på museum; historia eller konst. jag ska utforska gamla shanghai och nya manhattan-liknande shanghai. floden. himmel-linje. osv.

några saker man inser av erfarenhet i detta land:

- alltid ha med sig näsdukar i väskan eftersom det aldrig finns papper på toaletten
- alltid ha med sig en lista på rekommenderade restauranger med adress och telefonnummer


åååhh. jag har såna cravings för min vanliga mat. är det fel av mig? bröd, ost, färsk tomat & gurka, bulgursallad, turkisk yoghurt, halloumi, ruccola, avocado, keso.. listan kan gå vidare. jag ba *vill ej göra som reseguiden och ba insupa the local cuisine, nä-ärå*

Idag är det synd om lilla mands. Har liksom min far råkat ut för den mystiska byta-stad-sjukan som går ut på att man automatiskt insjuknar i nån slags magsjuka så fort man byter (kinesisk) stad.

Det hela började med att jag skippade frukosten.

Jag åkte med A och A till mässan där en del tråkiga förberedelser skulle dealas med, och kinesernas oförmåga till effektivitet i kombination med lack of nutrition utlöste en brinnande hjärna hos mig. Förlåt mig jag har varit en sån bitch idag. Men liksom, serri pallar inte sitta och va skithungrig på en stol när 5 kineser står och stirrar på den 6e som utför själva arbetet. Man ba: men vad är poängen med att stirra ut honom och typ hjälpa honom justera skiten eller komma med ”åsikter”?? Varför inte bara ta en panel var (de satte upp paneler) så går det en miljon gånger fortare??

Och kollegorna: varför tjafsa i, seriöst jag överdriver inte, 45 minuter om priset för interiören då era prisförslag skiljer sig med ynka 50 spänn??? Till slut erbjöd jag mig att betala skiten för att få dom att sluta ”förhandla”. Vad är poängen, alla vet ju att vårt maxbud gäller när snubben (och hans följe på 7 stirrande pers) fortsätter att hänga runt vår plats??

Resten av dagen har följt samma tema.

Mitt växande illamående, kinesernas förvirring och obeslutsamhet. Och just idag pallade jag verkligen inte med deras tröghet och smak. Jag ba: jag vill äta västerländskt och jag måste äta NU för jag har inte ätit nån frukost. I vanliga fall säger jag bara ”i don’t mind” när dom frågar vad jag vill äta.

Dom tog mig till en gata med ”massa restauranger”, obs Adah och Alex, lite oerfarna så dom vet väl inte riktigt vilka standards som gäller. När vi kom fram började min läpp typ darra när jag var tvungen att säga att här finns ju bara snabbmatställen. Alltså ni vet, kycklingar på snurrande spett ute på gatan, flottiga bord och plastförhängen, menyer med bilder på maten – ja, ni fattar. Jag ba: nae, jag vägrar. Ok uttryckte mig inte så, men hintade så att dom till slut tog mig till en asfancy restaurang  med de största kristallkronor jag sett och bord där man sitter 3 meter ifrån varann med linneduk emellan.

Detta hjälpte dock inte mycket. Råkade beställa ”toalett-tofu” istället för vanlig – JA! Den heter toalett-tofu!!! Liksom ??? vad är poängen med mat som smakar/heter toa- ?  Hade beställt 4 smårätter för att vara säker på att bli mätt/tycka om något av’et, men kunde naturligtvis inte äta något av detta. *dricker 2 cola och äter en frukttallrik*

Efter detta lilla äventyr gick vi på "stan" eftersom Alex skulle köpa en present till sin fru, vi gick till Tiffany’s och jag fick välja! Blev dock runtsläpad på Balenciaga, YSL, Prada och Gucci på vägen dit. Ba *don’t mind* Det jag dock hade nåt emot är deras enooooooorma seghet. Alltså, allt man ska göra tar 100 år och det är som att gå på stan med två ungar. Den ena blir kissnödig, den andre detsamma 5 minuter senare. Planera lite mänskor!! Ingen målmedvetenhet utan lite förstrött spankulerande med uppehåll vid varannan grej man ser.  Mitt tålamod idag var sämre än vanligt, och efter ett tag åkte jag hem och kollade på L-word. Jag har således inte hunnit se så mycket av Shanghai än, mer om det senare.

Idag är en sån dag då jag lägger märke till allt jag annars filtrerar bort. Ni vet som när man är jättebakfull och känner doften av en cigarett och ba *kräks *. En dag som denna står det ständiga harklandet och spottloskorna mig upp i halsen. Det gör även maten med de alltid så glansiga, oljiga såserna och sältan. Vet ni vad dom åt idag? Kål med en brun, oljig sörja över. *nom nom*  ba INTE. Jag visste att jag skulle kräkas vid åsynen av Alex sörplandes i sig denna skabbiga kålrätt att jag var smart nog att beställa in en frukttallrik till middag. petade i mig två kiwibitar innan det hela blev för mycket och jag fick kväljningar.

Vet ni hur dom äter biff förresten? Med pinnar!! Alltså en hel biff som man sen måste sörpla i sig och alltså slita isär med tänderna typ 1 mm ovanför tallriken.

Jag har det väldigt bra här och är extremt tacksam varje dag för att vara på andra sidan jorden och få uppleva massa spännande saker. Men just idag är det inte mycket som kunde göra mig glad och nöjd.

Jo, en grej gör mig väldigt glad. *spräcker budgeten*

ni vet ugirierna jag berättade om? kravaller igår med brända bilar, krossade fönster och allmänt kaos. 140 människor uppges ha dött och 816 skadats. dödssiffran stiger och under halvtimme rapporterade china daily först 120, senare 140.

dn uppger att kravallerna har sin bakgrund i konflikten på en leksaksfabrik i juni, där motsättningar mellan ugirier och hankineser (majoritetkineser) trappades upp och ledde itll att två dödades pga. att ugirierna kände sig diskriminerade. china daily skriver att detta i själva verket handlade om att en ugirisk arbetare sextrakasserade en hankinesiska, och att det var det som utlöste bråk mellan över 120 människor från båda grupper. i myndigheternas officiella uttalande hänvisar man till oppositionella krafter från utlandet som man menar utnyttjat händelsen för att regissera påföljderna och därmed "underminera etnisk enighet och social stabilitet i syfte att splittra Kina". de skyller på terrorism, separatism och extremism och understryker att "deras försök att sabotera är dömda att misslyckas".

några kommentarer på det...

"If minorities woul be treated like equal in their search for education, housing, traditions and jobs(!), terrorists wouldn't have even a single place to rest. Give all the people the same oportunitties, in a fair and just way, and there will be no place for terrorism... There is no reason to fear those we help... An ancient wisdom is sometimes needed about these matters. Go China!"
 
 "NO MERCY FOR TERRORISM! NO MERCY FOR THE TERRORISTS!

Terrorists aren't fighting for 'education,housing, traditions...'!! They simply want to split the country(China) regardless what the Chinese government does and provides them for. Human rights, democracy, educations, traditions....are all excuses to cover up their ulterior motives.

Kill all the terrorists! Spare no chances on them!"

"They want a theocracy. They have the same goal as the Taliban. It is their way to Islamic dominance of Asia.
I hope that China will fight these criminals with the full force of the law. "

http://www.dn.se/nyheter/varlden/tre-doda-i-kravaller-i-vastra-kina-1.905623

http://www.chinadaily.com.cn/china/2009-07/06/content_8379985.htm

Imorn åker jag till Shanghai!

E kommer dit på tisdag och jag hoppas hon har tid att hänga mycket mycket med mig. Jag bad dom på kontoret att boka ”typ 2 dar extra” vilket på kinesiska kommer resultera i typ en vecka… dom ska alltid överdriva allt för att flaunta att dom är goda värdar. Vi får väl se, jag har inte fått några exakta datum än.

Adah på kontoret, 24, har aldrig varit på klubb i hela sitt liv. Jag ba: du kommer med mig baby.. *naw* jag vill bara *äta henne* för att hon är så gullig! Men obs. kan ej tänka på klubb, utgång, bar eller annat alkoholrelaterat just nu. *ligger hemma och hallucinerar*. Det jag vill se i Shanghai är:

1 tuffa hus i detta landet arkitektonisk lekstuga (shanghai ska tydligen vara värre än B)
2 street style-kids (kitty fnyser åt dom ”så hemskt ytliga” shanghai-borna)
3 inget mer.

so long! vet ej om jag tar datorn med mig, annars hörs vi snart.

Redlös.

Jag var verkligen redlös igår. Detta har jag firat med sängliggning och sprängande huvud hela dan! Tack gode gud för dvd. (såg ”Sömnlös i Seattle” hehe.).

Men det hela föregicks av ännu en sjuk dag i Kitty-land. Så här:

Blev upphämtat 11 på möra och vi åkte till Zoo-marknaden. Detta är den sjukaste plats jag varit på. Det är som pärl- och silkmarknaderna fast för natives. Okej jag ska fatta mig kort: tänk er en gata med otaliga höghus fulla av minibutiker och stånd. Skrikande kineser överallt, ja, men de skriker inte efter DIG, de sliter inte i DIG utan snarare kanske i en blus som är nedsatt till 10 kr. Dock får man ej prova kläderna. Det är alltså prutat och klart - man slipper skiten med köpslåendet. Enda anledningen till att turisterna inte hittat hit (seriöst jag såg inte en enda) är för att ingen har berättat för dom att det här finns.

Här spenderade vi sen 7 h. Denna huvudvärk var dock bara en snapshot av vad som komma skulle.

Som vanligt försökte Kitty hetsa mig till att köpa massa grejer och allt var verkligen KRIMSKRAMS! Efter några timmar i detta virrvarr tappade jag naturligtvis förståndet och slog till på ett par strippskor i genomskinlig plast. Kitty och Adah tyckte de var ”so cute!”… ?? ok men de gillar även lösnaglar, vi har alltså lite olika referenser. Vet ej när dessa skall komma till användning men som sagt, vet inte vad jag tänkte. Till slut tappade jag liksom det helt och började desperat slita tag i varenda lilla leopardmönster eller lång ”rockig” t-shirt jag passerade bara för att detta nu för mig signalerar ”västerland”. Har jag blivit kines nu?

När vi ”shoppat” några timmar drog Kitty bryskt med mig in på en salong där vi skulle ”göra naglarna”. Jag ba ok vi gjorde ju det här igår? Jag gjorde i alla fall fossingarna. Hehe. EFTER en del övertalning bör tillägggas, men när jag senare berättade detta för Sn sa han att såna här aktiviteter faktiskt är normala här och att man bara får ta det.

Efter många om och om och om och om så åkte vi äntligen för att äta middag. Det blev 798 eftersom den enda västerländska restaurangen Kitty känner till ligger där. Hon ba *lärt sig av gårdagens misstag*

Mätt och belåten på PASTA med PARMESAN (åh ljuva) mötte jag upp med Sn och tog en taxi ut till studentområdet. Han hade lovat mig att jag skulle få se lite ungdomar.

Och om jag skulle.

Vi anlände till baren D-22 som närmast kan beskrivas som en ”alternativ” venue. Oh lord. Här var emoglajjorna, här var långa håren, här var likgiltiga tjejer i skarp page. Detta firade jag med att dricka 3 liter öl där och då. Några nötter. Men mest öl. Nåväl, några dåliga band spelade men det brydde väl inte vi oss om. Så underhållna var vi, så tindrande ögon hade vi! Till slut gick två tjejer på, en avantgardistisk japansk/koreansk noise-duo.

Ett björnparaply prydde mickstativet, tjejen i rosa sjok och metallic-leggings, tre tofsar på huvet och solglasögon inomhus. Sen en orgie i ljud närmsta halvtimmen. Hon fick ballonger och pipor att verka genialiska mot rundgång bara för att retfullt locka och trollbinda med en serie lekfulla opera-alibin. Helikopterslag i trollskogen. Och alla bara flockades.

Förstår ni magisk kvinna som kan komma undan med allt det här?  Det finns inget mer att säga om den saken. Väl ute på gatan efteråt bestämmer jag mig för att åka hem.

Men då.

Jag såg en liten siluett av en man, en grupp som stod under ett träd. En välbekant sång. Galileo galileo. Galileo figaro-magnifico-

Vi slöt upp och stämde upp. Detta föranledde ett besök på närmsta KTV där vi spenderade hela natten fram till morgon härjandes, sjungandes, drickandes med tyskar. De ville bara sjunga ”Girl’s just wanna have fun” och snabbspolade förbi vår Kent-duett. Vi brydde oss inte utan önskade på. 6.30 på morgonen lackade vi när dom ville gå. ”så jäääla torra asså… vadå asså dom har ju sjungit helatiden.. en låt till.. jäla subba”

Morgonljuset. Tog en taxi hem och stjärnorna snurrade. Räknade sedlar under resans 20 minuter. Om och om igen. Ville vara beredd vid ankomst. Sen var jag lite sjuk på trottoar’n. Förlåt lilla kines som fick städa upp imorse. But I’m just a poor girl and nobody loves me.

Nu blixtrar det här och spöregnar. Thunderbolt and lightning, very very frightening. Skönt på ett sätt, men vad ska lilla jag göra? Har ingen mat hemma och svälter som ni säkert förstår ihjäl efter gårdagens bravader. Dricker lite vatten och sätter på en DVD till. Jag har köpt L-word säsong 6.

jävligt mkt krimskramspå zoo-marknaden



chinese style



gillade IOFS plasten



lite väl stökigt i en del butiker...

hisstjej,

man sitter i en hiss och trycker på knapparna åt folk

bubblare: fimpplockare (med tång), parkeringshjälpare

Har precis kommit in I lägenheten igen efter att ha ätit en andra middag idag, den senaste på ”italienar'n” här nere. Lång historia. Här kommer den.

Skönhetspalatset. Fågelkvitter, iste och blommor. exklusiva produkter från Paris (uuh) stod uppradade i glasmontrar och på bord gjorda av bambu. Vi fick små rockar av siden att ha på oss. Sen fick vi bläddra i en stor bok och bestämma vilka behandlingar vi ville ha. Nästan ALLA innebar nån slags ”whitening treatment”. Trots lilla gotnerven sa jag naturligtvis bestämt nej till detta då jag snarare tänker mig min sommarlook som bronzad amazonkvinna på Capri. Kanske klädd i turkos. Eller vitt. Turkost vatten i alla fall.

Hur som helst. Vi fick duscha i lyxduschar och sen började det. Alltså seriöst detta var min första upplevelse av ett ”skönhetspalats” men fyfan va tråkigt. Ok, visst det var väl skönt att få massage och så, men FACIAL?? Vad är dealen? För er som inte vet kan jag berätta hur det går till.

Först tvättar dom ansiktet med clerasil. Sen har dom på lite olika krämer i olika omgånger. Masserar ansiktet lite. Sen lägger dom på en pappersmask dränkt i aceton. Det svider lite, men är lite skönt. Sen tar dom bort den och har på några fler krämer i olika omgångar. Till slut lägger dom en jättetjock kräm som blir till en masl, ungefär som dom man gjorde på dagis ni vet. Den får man sen ha på sig i typ…en halvtimme? Det kändes så i alla fall!

Jävla löjligt. Jag säger INTE det här för att verka som en tuff brud som leker med killarna och därmed göra mig åtråvärd, nejnej, älskar tjejer, men det kändes som att vara 10 igen då alla bara kammade varandras hår, gjorde flätor, klippte sina Barbies osv. INGEN BRYR SIG! Det funkar inte!! Kan inte tänka mig att det faktiskt fungerar. Jag tvättar bara ansiktet med tvål och vatten och se på mig! Porslinshyn personifierad. Alltså detta pysslande förstår jag mig inte på. Bara en förlängning av barnalivet. Kan inte kvinnlig gemenskap bygga på något annat??

En annan tanke som slog mig var: fyfan va tråkigt att va ”nagelteknolog”. Det är typ ”glamouröst” i Sverige, man ba wtf

Har verkligen fått en overdose av alla dessa ”tjejaktiviteter”. Efter våra 3 timmar på skönhetspalatset drog Kitty med mig till massa exklusiva butiker där hon tvingade mig att prova massa kläder. Jag ba ok den är rätt fin (dvs helt ok) men jag vill inte köpa. Men hon fortsatte hetsa och ba varför inte? Vadå den är jättefin! Köp den! jag köper en och du köper en! Varför inte?

Efter mycket tjat om Gossip girl och fnitter över hur mycket tjejer älskar att shoppa. (* not *. Älska nya kläder men orka svetta runt i butiker som intresse?) gick vi till en restaurang där den enda vegetariska rätten som fanns var bambusörja med risnudlar. Estetiskt tilltalande, ja, men så jävla äckligt. Jag höll på att spy varje tugga jag tog. Det värsta var att jag skippat frukost, ätit 3 riskorn till lunch, tackat nej till dessert-glassen för att dölja att jag inte gillade lunchen, och dessutom blivit jättehungrig och trött av massagen VILKET jag naturligtvis hade klagat över till Kitty. = fick pina i mig så mycket jag pallade, vilket var ca 15 minituggor. Fyfan va pinsamt men vad skulle jag göra? Kräkas där och då?

Därav min andra middag ikväll. Gick ned till ”O sol mio” och beställde in mitt vanliga: mozzarella med tomat och basilika till förrätt; pasta napolitana med aubergine, oliv och vitlök. Dom älskar mig där nu. Dom skiner upp när jag kommer och idag serverade dom maten extra snabbt. Servitrisen ba: du ser hungrig ut, så hon serverade main rätten bredvid förrätten.

Gjorde revolt mot tidigare aktiviteter: hade på mig en trasig magtröje-tshirt utan BH under. *går lös *

Fifan

Imorn blir det ännu mer ”shopping” då vi ska till zoo-marknaden där man tydligen kan köpa klänningar för 5 kr. Kitty sa att jag skulle ta med mig den största väskan jag äger för att verka professionell. Kan vi inte gå på zoo istället? Alltså djurparken bredvid. Dom har pandor där. Verkar mycket roligare. Kniper käft. Undrar hur länge ska det här hålla.

not today, cutiepies

okej normalt att skriva typ 3 sidor om ett tempel. Det är väl bara att scrolla för er som inte intresserar er för sånt. För er kan jag istället berätta att jag i eftermiddag kommer få avnjuta min första kinesiska massage på ett skönhetspalats dit Kitty ska ta mig. Ok i hemlighet VILL jag verkligen göra pedikyr och fotbehandling, men det tar så jäääävla mkt emot att trycka upp sina äckliga äckliga fötter för någon att skrubba.

Okej fingrar liksom, men fötter är liksom smutsiga på alla sätt och vis; konkret men även bildligt. ”kyss min fot” liksom. Och så tillbaka till det koloniala dilemmat.

På min gata finns ett något mindre värdigt fotbehandlingsställe med det eminenta namnet ”Good luck to foot care”. *önskar dem lycka *

Igår var Adah och jag på jakt efter ett paraply till mig (seriöst TÅL inte värmen längre. måste skydda mig själv för att inte svimma varje dag), men kom istället ut från pärlmarknaden med en guldklänning i siden och en liten morgonrock därtill. Adahs egenskap av att vara local hjälpte minst sagt till i allt prutande, trakasserande och bluffande. Fiffel och båg och lurendrejeri. Å andra sidan kanske alla vinner på detta? Bräkande amerikaner kommer dit och vill köpa Ipods som hemma kostar 2000 kr.

800! testar kinesen. Visst säger dom och tycker dom gjort en bargain. Det tyckte jag också om klockorna jag köpte första dagen, de jag betalade 4 gånger så mycket som än förmodat pris...

Anyway. Jag fick låna Adahs paraply och vi gick över gatan mot Himmelens tempel. Templet började byggas under Mingdynastin i början av 1400-talet och fortsatte sen användas även under Qingdynastin.

Okej, nu ska jag berätta om templen, vid ointresse v.v. scrolla:

Tre huvudtempel spridda över ett gigantiskt parkområde, med prunkande tillklippta träd som vattnas, trimmas, ömmas. Några av dem mer än 1000 år gamla. I skuggan under dem gick en trädgårdsmästare i blå storskjorta och konhatt i halm, han drog på en skottkärra med mörkbruna spruckna händer.

Titta, sa jag, såna där kläder är populära i Sverige och åsyftade Götgatbackens rektangulära siluetter och för korta chinos, som faktiskt liknade mannens arbetskläder till punkt och pricka. Adah skakade sitt huvud.

Varje byggnad är uppförd enligt strikta filosofiska idéer. Fyrkant representerar jorden, cirkeln solen; och sen dessa i daoistisk harmoni. Och tänk att i ungrenässansens Europa ägnade man sig också åt kvadrater och cirklar och symmetri. Lägger ingen värdering i det!

Finast tyckte jag var Årliga Bönens hus, som bestod av en cirkelrund, granliknande byggnad med tre uppåtböjda tak som delade upp fasaden. Här bad man om god skörd. Eller, kejsaren i egen hög person gjorde det. I det gamla Kina sågs kejsaren som Himlens son som liksom representerade en himmelsk myndighet. Viktigt var det därför att han visade vördnad inför sin makts själva "brunn". Och så uppfördes templen för böneceremonier.

Arkitekturen! Skiffertak med pannor i blått för himmelen, kornischer i guld för solen, utskjutande kragstenar i rött; sen drakar och fågel Fenix uppradade på taknocken för att bringa lycka. Allt så uttänkt. Allt i siffran nio representerandes kejsaren, allt i si och så många ytterpelare representerandes årstider och månader. Och allt omgivet av marmortrappor med slingrande ornament. Tyvärr fick man såklart inte gå in nånstans, men öppna rum blottade väl interiören och dess omsorgsfullt dekorerade plafonder.

Det var för mycket. Alltså för mycket vackert för att man ska kunna ta in ni vet? Man blir resistent efter 10 minuter.

Så vi åkte till en ”västerländsk” restaurang dagen till ära, där vi serverades gåslever, pizza och tortillas i en "saloon". Bara biff, biff, biff och inte så mycket jag kunde äta. Åt Borstj som jag KÄNDE det var köttbuljong i. Sörplade i mig’re ändå. Man vill väl inte vara en oartig gäst. Vi beställde in drink efter drink och talade om stjärntecken och dom spådde mina händer helt på allvar:

Jag kommer bli ganska rik, få en dotter, leva ett skönt liv där jag inte är så trött samt leva väldigt länge. *tänder ciggen, fram med vinet* hehe.

Dessutom har jag ”väldigt bra feng shui i mitt ansikte” som även kommer göra min framtida man ”rik”!  (??)

När jag kom hem upptäckte jag att jag glömt datasladden på kontoret, så jag bestämde mig för att provgå guldklänningen i kvarteret istället för att se på film. Det var en fin kväll. Jag satt i fladdrande sidenklänning (obs guld) på trottoar’n utanför och rökte en cigg i mina AirMax-kopior. Kände mig liiiite som Lily Allen. Men ändå rätt fin.

Himlens son




 

Mina studiegrupper har filmtema denna vecka. Uppgiften är att analysera en film, beskriva karaktärer blablabla. Det har vart mycket snack om Twilight och Transfomers (obs 25-30 år?), vilket har överhörts av Kitty som fått för sig att Transformers är MIN favoritfilm. Så häromdagen berättade hon nöjt att hon skickat ut sekreteraren för att jaga tag i biljetter till kvällsföreställningen. Jaba ah men visst *trodde vid tillfället att transformers var tecknat*. Tji fick jag och tvingades genomlida nästan 3 timmars ROBOTKRIG blandat med en pinsam sidostory (love) och en halvnaken Megan Fox.

Ok, det sista kanske inte låter så pjåkigt MEN DET VAR FAN DET. Inte snyggt, inte hett, bara extremt smaklöst. Amerikanska collegekillar *yuck* med väggarna fulla av nakna tjejer, relationskillen som inte kan ”motstå frestelser” men ändå kommer undan med det (eftersom tjejen i fråga visade sig vara en robot. Men han låg ju ändå med henne/den in the first place???). Mamman som inte kan släppa taget om sin son och är sådär *crazy* jobbig så att alla i salongen kiknar av skratt. Om jag kunde göra smileys skulle jag göra en sån där med mun som ett streck för att närmast beskriva mig själv under dessa 3 plågsamma timmar.

Och robotkrig? Seriöst, hur kan nån över 12 gilla det här? Personligen fattar jag inte ens vem som är vem i såna där data-animationer… allt flyter liksom bara ihop till en enda massa. *medelålders*

Sen gick vi ut och åt, stojade, skränade hela kvällen. Jag gillar verkligen mina kollegor. Nästan alla är ungdomar utom en som är gammal i hjärtat. Det är han jag trodde var bög, men som tydligen har en fru som ingen har träffat ”eftersom hon är väldigt blyg”. De gifte sig i April och han fnissar som ett lelle lelle barn varje gång man frågar om hans fru. Fnissar som lelle barn oavsett vad man säger iofs. Han säger att han vill ha barn så snart som möjligt och sen lite ledset att han ”försöker och försöker”. *naw* Han dricker inte utan tar ansvar trots mobbing från hela middagsbordet, han körde hem mig från karaokekvällen och följde mig hela vägen till dörren trots att han själv bor 2 h utanför stan. Han älskar ”västerländsk” musik och med det syftar han på Beethoven, Bach osv. men även Pavarotti tycker han är bra. Han pratar i snigeltakt och är jävligt töntig i allmänhet. Ok sa jag

På ett sätt är ju detta rätt booring. Men egentligen? Vem har dygd av oss två egentligen? Varför skrattar hela bordet åt nån som tycker manlighet är att ta hand om sin familj istället för att supa sönder sig?  Bara en fråga! Lägger ingen värdering i det!

Alex, som han heter, var i alla fall inte med på Transformers eftersom han var på resande fot. Lyllo honom. Middagen efteråt var desto trevligare, och det känns som att vi verkligen har blivit bra kompisar, jag och kines-kollegorna. Jag har jättekul med dom! Dom tycker såklart jag är skitkonstig, tex idag när jag kom med YSL-aktiga byxor kan dom inte förstå varför dom måste vara så ”gubbiga och stora”. De förstår ingenting när jag vill gå på operan och inte Sanlitun Bar Street. Eller när jag pratar om konstiga marknader långt utanför stan istället för blaffiga shoppingkomplex. Och när jag försiktigt frågade om second hand ”är vanligt här" tittade Kitty på mig som om jag luktade väldigt, väldigt äckligt. Samma min som när jag berättade om mina bravader med S; att vi utforskat ministolar och nattliv på trottoaren. Hon fräste då snabbt att jag ”absolut inte kan äta något dom grillar på gatan”. Jaja mamma

Mamma betalar även alla mina middagar och expences, då får man väl ta lite bassning ibland antar jag..

har pluggat lite kinesiska. skriver tecknen som en 5åring, men ändå rätt bra tycker jag.

kan säga/skriva saker som tex

jag, är, mitten, rike (mitten+rike=kina), människa, det här, sverige
du, hon/han/det är, (mycket) lång, trött, glad

dvs. kan komponera meningar som tex jag är från sverige. hon är jätteglad. det här är kina.

ska hit och be lite för goda utsikter

jag är så jävla jävla jävla dum i huvudet

finner inte ord

har liksom lämnat odiskad disk i köket i typ två dagar OBS DET HÄR ÄR INTE SVERIGE!

nu har naturligtvis alla insekter hittat dit och jag har spenderat den lilla tiden jag varit i lägenheten idag med att scream-skrika, hjälplöst i panik MEN INGEN HÖR. INGEN KOMMER FÖR ATT HJÄLPA MIG, ingen kille jag kan be... elias? han får alltid göra allt tungt och äckligt på kafét. fyfan. va tvungen att stega in och döda den stora jäveln helt själv.

efter jag gick hemifrån insåg jag att jag lämnat en snickers på köksbänken. bra tjej.

och nu när jag kom hem var det ett kryp springandes över bänken. fyfan!!!!!!

har beställt städning till imorn, men först måste jag ta tag i det hela och gå in där för att diska. VÅGAR INTE!!! har stängt dörren och dragit för gardinen... vågar inte gå in i mitt eget kök. de gömmer ju sig under allt möjligt, senast under plastfoliepaketet. hur ska det här sluta... jag får panne.

det kliar över allt. snart tar dom väl över mitt sovrum också. hur komma åt detta? vad ska jag göra?

Hade en underbar dag igår. Mötte upp med en bekant från staden där jag växte upp. Och herre,vad han tog mig bortom gränserna. Alltså västerland vs. Kina. Det är väldigt avgränsat här. Och eftersom jag bor i ambassaddistriktet går jag miste om tex uighuriska områden med eldsflammor från köket, mat som fräter sönder munnen, spontana askkoppar i väggen vid ventilationsrör och grillade kycklingspett på gatan utanför (långsamt kokandes i sprättande olja).

Jag måste börja med att berätta lite om uigurerna.

De tillhör den muslimska gruppen i Kina, och är ett turkfolk på ca 8-10 miljoner som huserar i Xinjiang (västra Kina). Själva kallar de provinsen för Östturkestan. Uigurerna finns även i kringliggande länder. Otaliga strider fram och tillbaka har utkämpats mellan folken kring landområdena, och uigurerna började med att erövra stäpperna kring östra Pakistan och gränslandet där emellan. Sammandrabbningarna har lett till motsättningar mellan uigurerna och Kineserna, och man kan säga att de hamnat lite i tibetanernas skugga.

Efter 11 september uttalade Kina sitt stöd till USA och detta sägs ha förvärrat situationen för uigurerna, varav många påstår sig vara förföljda och att myndigheterna hanterar deras religions- och kulturutövande med ”brott mot de mänskliga rättigheterna” so to speak. Östturkestan konnoterar terrorism på kinesiska.

MEN! Dock ej bara misär utan ett fantastiskt kulturarv då de håller till mitt på Sidenvägen. Man har på senare år upptäckt tempel, ruiner, böcker och andra uråldriga arkeologiska föremål. (Till västerlandets exotiserande förtjusning hehe.) Hursomhelst hade de tydligen fantastisk skönlitteratur samt var extremt kunniga inom medicin. Många hävdar att det var uigurerna som uppfann akupunktur, tex.

Nu tillbaka till kvällen som utspelade sig just i ett uiguriskt område.

Vi började kvällen med att dricka en och två kanske tre öl vid den nordligaste delen av de tre centrala sjöarna, av vilka Houhai är den mellersta. Vi satt under ett hängande träd (klassiker), i skuggan, med ljum blåst från vattnet och iskall öl gjord på ris. Och som jag hade längtat. Som jag hade törstat!

Detta var S’ egna område, och han visade mig bakgator med guld som bara väntade på att grävas upp. Sen förbi ”hypermarknaden” (lite bättre än super-), krossade gatorna som pirater, som true kineser gör. (asså TRAFIKEN??) Vi gjorde vårt bästa även om Sn påstår att man aldrig kommer bli en local hur länge man än bor där och hur väl man än talar kinesiska.

Väl hemma på 15onde våningen satt vi på hans inglasade balkong med utsikt över hela ljusrosa stan och bergen i bakgrunden (Beijing ligger i en dal, det är därför alla moln ibland dröjer kvar när blåsten inte är stark nog = det som blir till vit himmel ibland). Vi drack en eller två. Pratade om Kina och dess politik, västerlandet och hyckleri. Yttrandefrihet och ytlig demokrati. Att allt Kina begränsar, gör dom igen fast mycket bättre. Tex. Youtube. Spärrat men istället finns streaming-siter där man kan kolla på hela filmer helt oproblematiskt (dock med reklamavbrott. Vem sa det här var kommunism?). Och tudou, som är deras bättre version av youtube. Ok några sånger saknas. Egna avtal med varenda bolag. Man får ställa stövlarna på skohyllan och kisa.

1,3 miljarder människor! Förstår ni hur många det är? Förstår ni strukturera det?

Jag menar att inget mer kan sägas om den saken.

Och sen från balkongen vidare till uigurisk restaurang där vi frossade i gurka dränkt i vinäger, potatis- och auberginerätter frästa i vitlök, strimlad tofu och ännu mer vitlök.

De sa jag åt som en man rökte som en kines. Vet inte hur tolka detta.

Och sen kom det bästa. Den pyttelilla ”uteserveringen” med de pyttesmå borden och stolarna. Ni vet kineser sitter på huk? (Obs ej i Hongkong där det ses som provinsiellt.) Till de som ändå sitter på huk ställs små fällstolar med höjd på 20-30 cm ut på gatan, bildar spontana och röriga ”uteserveringar” på trottoaren där man sitter omgiven av skräp, 7-åringar med nedspillda linnen ute på kvällen; fläskspett och paprikaspett neddränkta i en uppsågad dunk olja vänd på tvären.

Där satt vi och njöt av kvällens sista timmar. Jag missade tunnelbanan och tog taxi hela vägen hem där jag satt med ett stort leende och ofrivilligt hade vinden blåsandes mitt hår. Ej Gucci-style, utan brist på luftkonditionering-style. Jag brydde mig ej; leendet bestod och jag tänkte vad underbart det ändå är.