herre min je
Herre min je.
Det hela började igår vid Sommarpalatset. Jason och Adah hämtade upp mig och vi körde en dryg timme utanför stan till den kejsarens anrika tillflyktsort om somrarna. Det hela var mycket vackert, men som allt här i Kina segrade det plottriga… förstår mig fortfarande inte på kinesisk estetik hur mycket jag än försöker. Ba greppar EJ. Allt ser likadant ut.
Det var alltså naturen som var det vackraste, så majestätisk och tyst och vilande. Ett oändligt område med pilträd vajandes i vinden från små uddar där vi kunde lägga till och landstiga från den lilla paddelbåt vi hyrt.
Detta var vår ursprungliga tanke, men det var då det hände.
Mitt ute på sjön är vi uppehållna i en diskussion om marxism och guppar således planlöst omkring långt från land. Män med stråhattar passerar och skyfflar ogräs från botten upp i sina båtar. Allt för perfektionen i detta land. Och då, från ingenstans öppnar sig himlen och ett skyfall vräker ner. Vinden piskar och vi försöker förgäves paddla in till land.
Men vi kan inte styra någonstans.
Båten vajar oroväckande från sida till sida, håret slickar sig längs våra pannor och kinder när vi krampaktigt håller i oss i den lilla båten utan väggar och i panik nollställt stirrar på varann utan att ha nån aning om vad vi borde göra.
Vi inser snart att det inte finns något vi kan göra. vi kan inte ta oss någonstans, således måste vi helt enkelt vänta på att vi blåser in till land. Efter typ 20 min närmar vi oss en ensam udde och kastas slutligen mot klippväggen i full storm.
När vi inser att vi kanske skulle behöva simma i land bestämmer vi oss för att överge skeppet. Vi får grepp om ett pilträds långa och ack så sköra grenar, och lyckas mirakulöst dra båten närmre den ojämna rad av klippor som möter oss. Vi hjälps åt att hoppa i land och klättra på hala stenar tills vi slutligen är i säkerhet!
Vi andas ut men börjar snart springa mot närmsta skyddade plats. Fem minuter därifrån hittar vi en paviljong där ca 40 andra människor står och huttrar, ihopträngda som sillar.
Alla dyngsura. Alla oroliga. Barn som skriker och mammor som tröstar. Titanicstämning och domedag.
Vi visste ännu inte hur vi skulle ta oss härifrån, vi befann ju oss på andra sidan sjön. Jag och Jason rökte varsin cigg och lugnade ned oss trots att jag höll på att huttra bort av köld.
Till slut syns där i fjärran ett stort motordrivet skepp som kommer för att rädda oss. Alla förbereder sig genast på att tränga sig fram fortast möjligt till detta. vi avvaktar och kommer till slut ända fram till rätt sida av sjön!
Det första vi gör är att köpa varsin turist-tshirt att byta om till. Sen åker vi till Carrefour där de har världens bästa utbud av basic kläder. Vi köper skor, underkläder, byxor. Vid det laget har det skärrade övergått i skrattattack och häpnad. Då fanns inget annat att göra än att gå till italienarn med den vita trädgården!
Lugnet före stormen.
det ser inte så varmt ut, men solen är sjukt stark denna dag. alla går omkring med parasoll eller paraplyer för att skydda sig, även jag.
jason säger kina är marxister
omgivningarna och palatset för långt leverne
en liten brovi åkte igenom
och kom hit
vi steg i land och gick på toaletten, dvs i detta hus. kommer sakna flakcyklarna!
lide näckrosor
en man städar sjön
i kaoset på paviljongen
Det hela började igår vid Sommarpalatset. Jason och Adah hämtade upp mig och vi körde en dryg timme utanför stan till den kejsarens anrika tillflyktsort om somrarna. Det hela var mycket vackert, men som allt här i Kina segrade det plottriga… förstår mig fortfarande inte på kinesisk estetik hur mycket jag än försöker. Ba greppar EJ. Allt ser likadant ut.
Det var alltså naturen som var det vackraste, så majestätisk och tyst och vilande. Ett oändligt område med pilträd vajandes i vinden från små uddar där vi kunde lägga till och landstiga från den lilla paddelbåt vi hyrt.
Detta var vår ursprungliga tanke, men det var då det hände.
Mitt ute på sjön är vi uppehållna i en diskussion om marxism och guppar således planlöst omkring långt från land. Män med stråhattar passerar och skyfflar ogräs från botten upp i sina båtar. Allt för perfektionen i detta land. Och då, från ingenstans öppnar sig himlen och ett skyfall vräker ner. Vinden piskar och vi försöker förgäves paddla in till land.
Men vi kan inte styra någonstans.
Båten vajar oroväckande från sida till sida, håret slickar sig längs våra pannor och kinder när vi krampaktigt håller i oss i den lilla båten utan väggar och i panik nollställt stirrar på varann utan att ha nån aning om vad vi borde göra.
Vi inser snart att det inte finns något vi kan göra. vi kan inte ta oss någonstans, således måste vi helt enkelt vänta på att vi blåser in till land. Efter typ 20 min närmar vi oss en ensam udde och kastas slutligen mot klippväggen i full storm.
När vi inser att vi kanske skulle behöva simma i land bestämmer vi oss för att överge skeppet. Vi får grepp om ett pilträds långa och ack så sköra grenar, och lyckas mirakulöst dra båten närmre den ojämna rad av klippor som möter oss. Vi hjälps åt att hoppa i land och klättra på hala stenar tills vi slutligen är i säkerhet!
Vi andas ut men börjar snart springa mot närmsta skyddade plats. Fem minuter därifrån hittar vi en paviljong där ca 40 andra människor står och huttrar, ihopträngda som sillar.
Alla dyngsura. Alla oroliga. Barn som skriker och mammor som tröstar. Titanicstämning och domedag.
Vi visste ännu inte hur vi skulle ta oss härifrån, vi befann ju oss på andra sidan sjön. Jag och Jason rökte varsin cigg och lugnade ned oss trots att jag höll på att huttra bort av köld.
Till slut syns där i fjärran ett stort motordrivet skepp som kommer för att rädda oss. Alla förbereder sig genast på att tränga sig fram fortast möjligt till detta. vi avvaktar och kommer till slut ända fram till rätt sida av sjön!
Det första vi gör är att köpa varsin turist-tshirt att byta om till. Sen åker vi till Carrefour där de har världens bästa utbud av basic kläder. Vi köper skor, underkläder, byxor. Vid det laget har det skärrade övergått i skrattattack och häpnad. Då fanns inget annat att göra än att gå till italienarn med den vita trädgården!
Lugnet före stormen.
det ser inte så varmt ut, men solen är sjukt stark denna dag. alla går omkring med parasoll eller paraplyer för att skydda sig, även jag.
jason säger kina är marxister
omgivningarna och palatset för långt leverne
en liten brovi åkte igenom
och kom hit
vi steg i land och gick på toaletten, dvs i detta hus. kommer sakna flakcyklarna!
lide näckrosor
en man städar sjön
i kaoset på paviljongen
Kommentarer
Trackback
