lite hemlängtan sprunget ur detta
Jag saknar mina vänner i Sverige. Jag har aldrig förut i mitt liv haft hemlängtan, alltid trivts ensam med puls omkring mig. Har inget emot att vara ensam när jag får uppleva neonljus, tutande taxibilar med u-svängar, fruktstånd i varje gathörn och en skyline som inte liknar något annat jag sett. Eller barer kring Hoxton med gigantiska vitmålade körsbärsträd inomhus, gränslösa warehouse-partyn och möjligheten att kunna vara anonym varje gång man går ut genom dörren. Ett flöde av människor som kommer in i ens liv och går igen bär alltid på historier som öppnar dörren till bredare perspektiv lite mer för varje gång. Familjer man lär känna. Liv som man lever om än bara för en stund, provar på som klänningar i ett provrum för att slutligen hitta hem antar jag.
Jag är så glad och tacksam att jag blev knuffad ur boet så tidigt. Fick resa ensam genom Europa och sommarjobba på hästgårdar i Tyskland vid tretton års ålder. Min lillebror är nu tolv och kan inte ens ta bussen in till stan ensam. I hans ålder hängde jag utanför donken, hade kajal och string i smyg, trots att jag inte fick sminka mig för mamma och pappa (som en gång kom på mig på bussen ned på stan en lördagskväll). Men detta var väl en del av allt det andra jag fick göra. Det som gjort att jag nu alltid kan klara mig själv och trivas bra med mitt eget sällskap allena, även på andra sidan jorden.
Men nu längtar jag faktiskt hem. Inte hem som i till Stockholm, utan hem som där mina vänner är. Där mitt hjärta är. De som är fantastiska och genuina och vackra och ärliga och mänskliga och roliga. Astrid, Dani, Maya. Alla på fiket och runtomkring. Så fantastiskt fina människor och det är väl så att you don't know what you've got til it's gone.
Och Astrid. Hur kan man hitta en självfrände i denna värld? Nästa år firar vi 10. Även om långt borta från varann har vi genomgått parallella utvecklingar och alltid alltid hittat hem till slut. Hem till där våra hjärtan är. Hon som är en spegelbild av min hjärna, hon som delar mitt hjärta; vi som är samma.
Jag har flyttat 13 ggr i mitt liv. Alltid fasta punkten i min bästa vän som jag kan ringa från Shanghai när hon är i Luxemburg, haspla ur mig ett sammanhang som hon genast förstår. Prata i tjugo minuter och strunta i hotellräkningen (hjälp). Och hennes familj som varit min. Mamma, lillasyster. Alltid öppnat sitt hem för alla som velat.
Sådana ska man omge sig med. Fantastiska människor som är oegoistiska och självuppoffrande och empatiska och godhjärtade. De som för första gången i ens liv gett en lite hemlängtan.
Jag är så glad och tacksam att jag blev knuffad ur boet så tidigt. Fick resa ensam genom Europa och sommarjobba på hästgårdar i Tyskland vid tretton års ålder. Min lillebror är nu tolv och kan inte ens ta bussen in till stan ensam. I hans ålder hängde jag utanför donken, hade kajal och string i smyg, trots att jag inte fick sminka mig för mamma och pappa (som en gång kom på mig på bussen ned på stan en lördagskväll). Men detta var väl en del av allt det andra jag fick göra. Det som gjort att jag nu alltid kan klara mig själv och trivas bra med mitt eget sällskap allena, även på andra sidan jorden.
Men nu längtar jag faktiskt hem. Inte hem som i till Stockholm, utan hem som där mina vänner är. Där mitt hjärta är. De som är fantastiska och genuina och vackra och ärliga och mänskliga och roliga. Astrid, Dani, Maya. Alla på fiket och runtomkring. Så fantastiskt fina människor och det är väl så att you don't know what you've got til it's gone.
Och Astrid. Hur kan man hitta en självfrände i denna värld? Nästa år firar vi 10. Även om långt borta från varann har vi genomgått parallella utvecklingar och alltid alltid hittat hem till slut. Hem till där våra hjärtan är. Hon som är en spegelbild av min hjärna, hon som delar mitt hjärta; vi som är samma.
Jag har flyttat 13 ggr i mitt liv. Alltid fasta punkten i min bästa vän som jag kan ringa från Shanghai när hon är i Luxemburg, haspla ur mig ett sammanhang som hon genast förstår. Prata i tjugo minuter och strunta i hotellräkningen (hjälp). Och hennes familj som varit min. Mamma, lillasyster. Alltid öppnat sitt hem för alla som velat.
Sådana ska man omge sig med. Fantastiska människor som är oegoistiska och självuppoffrande och empatiska och godhjärtade. De som för första gången i ens liv gett en lite hemlängtan.
Kommentarer
Postat av: valerie
Fint inlägg! Jag tycker du ska skriva skönlitteratur!
och appropå bloggstormen, been there och du har mina sympatier! och vad som än har hänt är det inte kul att vara lessen och själv på andra sidan jorden, hur filmiskt det än kan vara.
Postat av: mands
är du en gullig eller. fantastisk. tack för omtanken
Trackback
