usa, al-qaida, öst mot väst, oljan, opiumet
Ursäkta, men varför skriver DN om ”hotet från Al-Qaida”?
konstigt att dessa uppgifter varken nått cnn,, times, china daily eller the guardian. På newsmill kan man läsa upprörda ”netizens” om diktaturer Kinas hemska förhållningssätt till ”den personliga integriteten” och ”demokratiska rättigheter” samt röster om förföljelser av Falun Gong-rörelsen. Vet iofs inget om Falun Gong, men inlägget om att dom skulle fängsla och använda Falun Gong-anhängare som levande organdonator-reserv känns aningen långsökt.
Dessutom färgas de flesta argumenten av antingen islamofobisk propaganda eller av Kinahat och hyllningar till västvärldens ”demokratier” där vi FÅR SÄGA VAD VI TYCKER OCH RÖSTA PÅ VAD VI VILL.
Men som nån i kommentarerna nämnde. Kina har lyft 500 miljoner människor ur fattigdom de senaste 100 åren. I’ll leave it to you. Vissa grejer kanske måste offras på altaret.
Jaja såklart kan man diskutera dödsstraff och tortyr men det är inte detta jag pratar om. men liksom, obs USA? Varför ska hela tiden Kina tolkas i denna brutala dager?
alltså fattar inte varför ”moderna” kineser idoliserar Amerika så mycket, typ att det skulle innebära en verklig frihet eller mänskliga rättigheter som en del faktiskt ändå nämner när jag frågar om vad de tycker skulle kunna bättras i Kina. Man ba eh dom har två partier istället för ett. SOM typ tycker samma sak. Och ett valsystem som ger helt missvisande resultat.
Det är så svårt att sålla bland all information att jag inte vet vad jag ska tro. Västvärldens rapporteringar är fattiga, Kinas rapporteringar är fattiga. Kreti och pletis utspel på www är fattiga. Antingen är det begränsad världsuppfattning eller bristande faktaunderlag. Själv kan jag inte säga att jag har särskilt mycket säkra fakta att gå efter MEN slutsatserna utifrån det jag läst:
- Reaktionerna bland det kinesiska folket handlar om att traditionsenligt sopa problemen under mattan. Många menar att man bara måste ”vänta ut” konflikten så kommer den lägga sig av sig själv. Det här är så typiskt kinesiskt.
Tex om man ställer en fråga, vilken som helst som dom inte vill konfronteras med av nån anledning, tänker dom efter noga och svarar sen tills man upptäcker att dom svarar på nåt helt annat! Dom är experter på att byta samtalsämne eller undvika det känsliga. Jag undrar om det är kalkulerat eller om dom helt enkelt inte fattar vad man pratar om.
- I medierna flödar konspirationsteorierna. Jag ska berätta om två.
Idag läste jag en lång utläggning som handlade om att konflikten i själva verket är del av en uigurernas plan att hjälpa Al-Qaida. USA inledde en ny offensiv i södra Afghanistan för några veckor sen som del av Obamas nya strategi för att krossa talibanerna once and for all. Kina är ju granne och har således lidit av kaoset där. Uiguriska separatister påstås ha nära samband med Al-Qaida. Dvs. ju fortare det blir lugn och ro i Afghanistan, desto bättre för Kina.
MEN. Kriget i Afghanistan kan inte göra situationen bättre. Sun Tzu som skrivit Art of War sa redan före Kristus att krig bara används för att göra verklighet av politiska mål. Därmed är Amerikas verksamhet i Afghanistan lönlös för sitt sk "syfte" om dom inte har nåt slags politiskt paket, tex verkliga ekonomiska initiativ. Vilket det naturligtvis inte finns. Eller jag tvivlar på att detta är anledningen why they went there in the first place.
Det har inte varit ett enat styre där sen 79. Kunde iofs må bra av lite lugn.
Pga. detta har landet trängts in i en djup fattigdom tex pga. att infrastrukturen är helt fuckad. DÄRFÖR har den största industrin blivit vallmo-odlingar som man alltså använder för att framställa opium. Detta försörjer sig 9% av befolkningen på. 93% av världen opium kommer från Afghanistan. (källa: china daily)
Nu har USA gått in i ett område där 100 000 hektar används åt att odla vallmo, dvs. 2/3 av all vallmo i landet. Stor del av opiumpengarna går till Al-Qaida eller talibanerna.
Kina har erfarenhet av att lyfta stora områden ut ur den värsta fattigdomen, tex genom att hjälpa bönderna börja odla grödor istället. Vissa hade hoppats detta hade kunnat spela en större roll i fråga om att få Afghanistan på fötter.
MEN nu menar vissa att Urumqi-kravallerna som, av vad vissa menar en ”händelse”, inträffade precis efter att USA gått in i just detta största opium-område, istället har att göra med den ekonomiska maktkampen mellan USA och Afghanistan. Eller, dvs. afghanernas vilja att behålla sina inkomster samt USAs vilja att.. i don’t know. ”göra fred” antar jag, vad nu det innehåller för agendor för dem i praktiken. Vi kommer till det nedan.
Man menar alltså att kravallerna blev pådrivna av yttre grupper för att skapa förankring hos folket genom hat mot västvärlden. Videos postades ju på internet tex (som vissa påstår är fejkade) som visar att det i själva verket var han-kineser (majoriteten) står bakom våldet.
Detta är en sorts analys. Det som intresserar mig är varför USA är så besatta av att fortsätta härja i Afghanistan. Jag tvivlar på att det handlar om bin Ladin. 2001 ringde och vill ha tillbaka sitt ledmotiv liksom. Inte heller handlar det väl om att försöka förbättra situationen för folket, denna sjuka vilja att störta talibanerna ”för folkets skull”. Varför går dom isf inte in i Afrika med samma kraft? (obs ej pk att säga Afrika och inte ett specifikt land) Typ startar lite risodlingar eller vad vet jag, nåt som skulle hjälpa dom allra fattigaste delarna.
Och det är nu det börjar bli spännande.
Den amerikanska organisationen NED (National endowment for democracy) som till stor del finansieras av staten påstås skita i demokratifrågor i detta område, utan snarare verka som Amerikas näsa i Kinas interna pöl av affärer. Dess inblandning i området skulle istället ha att göra med Xinjiangs strategiska geopolitiska placering.
Kringliggande länder ingår i ett avancerat energisamarbete som del av SCO (Shanghai Cooperation Organisation = asiens samarbetsorganisation typ EG).
De flesta protester mot Kinesiska ambassaderna runt om i världen mobiliserades av WUC (World Uygur Congress, baserad i USA), som i SIN tur har nära band till NED. De fåt tex 215 000 dollar om året till humanitär research, vad nu det innebär.
Detta skulle alltså betyda att USA står som fet donator till uigurernas riots.
Kravallerna inträffade bara dagar efter ett stort SCO-möte, dvs. östra Asiens samarbete som blir starkare och starkare. De kollaborerar även med Iran, Pakistan, Indien och Mongoliet.
Fred och ordning i Xinjiang är av största betydelse för SCO-ländernas säkerhet och framgång. Där går nämligen de största och viktigaste oljeledningarna. Dessa skulle kunna göra länderna oberoende av importerad olja SOM skulle kunna dras in eller regleras genom amerikanska sanktioner.
Detta är alltså en mycket viktig del i Kinas frigörelse från alla band av beroenden till väst. Dom klipper dom sista. Khazakstan samarbetar med Kina och har det största oljefältet utanför mellanöstern. Kina har byggt en 100 km lång ledning från denna.
Dessutom talar Ryssland och Kina om att kanske bygga ledningar för naturgas som ska gå från Siberien och slutligen genom – just det – Xinjiang. Detta är naturligtvis ytterligare en pusselbit i Kinas strategi att lösgöra sig en gång för alla.
Därför är energisamarbetena mellan Ryssland, Kina och central-asiatiska länder det USAs största rädsla. Och oroligheter i Xinjiang skulle alltså vara ett mycket effektivt sätt att försvaga sammanhållningen mellan dessa länder.
Hm. Vad ska man tro? Är det muslimer som mobiliserar sig för solidaritet med bröderna runt om i världen – heller helt enkelt USAs tappra försök att behålla sin överlägsenhet?
Ingetdera utan bara gamla vanliga orättvisor och tillfälligheter? Jag kommer med synpunkter imorn. Måste smälta allt detta nu.
Om något av ovanstående skulle stämma är ju tredje världskriget på väg att bryta ut. Kanske inte exakt nu, men snart. Måste sätta mig in i de senaste 100 årens historia i detta område.
Okej, jag vet inte om det här är så intressant för er. Det kanske inte ens är en särskilt stor nyhet för er, men det är här. Och särskilt intressant för mig som befinner mig här, där största massakern sen Himmelska fridens torg just inträffat. Och livet flyter på som vanligt.
Gubbarna och gummorna sitter fridfullt på bänkarna och matar fåglar när jag går till tunnelbanan på morgonen. Folk skyndar till jobbet och pratar i Iphones eller knappar på Blackberrys. Man lägger sin väska på rullbandet vid tunnelbanans säkerhetskontroll utan att lyfta på ögonbrynen. Nån tar en taxi. Nån kör livsmedel på sitt flak.
Det är så stora avstånd här. *small small girl in a big big world *
konstigt att dessa uppgifter varken nått cnn,, times, china daily eller the guardian. På newsmill kan man läsa upprörda ”netizens” om diktaturer Kinas hemska förhållningssätt till ”den personliga integriteten” och ”demokratiska rättigheter” samt röster om förföljelser av Falun Gong-rörelsen. Vet iofs inget om Falun Gong, men inlägget om att dom skulle fängsla och använda Falun Gong-anhängare som levande organdonator-reserv känns aningen långsökt.
Dessutom färgas de flesta argumenten av antingen islamofobisk propaganda eller av Kinahat och hyllningar till västvärldens ”demokratier” där vi FÅR SÄGA VAD VI TYCKER OCH RÖSTA PÅ VAD VI VILL.
Men som nån i kommentarerna nämnde. Kina har lyft 500 miljoner människor ur fattigdom de senaste 100 åren. I’ll leave it to you. Vissa grejer kanske måste offras på altaret.
Jaja såklart kan man diskutera dödsstraff och tortyr men det är inte detta jag pratar om. men liksom, obs USA? Varför ska hela tiden Kina tolkas i denna brutala dager?
alltså fattar inte varför ”moderna” kineser idoliserar Amerika så mycket, typ att det skulle innebära en verklig frihet eller mänskliga rättigheter som en del faktiskt ändå nämner när jag frågar om vad de tycker skulle kunna bättras i Kina. Man ba eh dom har två partier istället för ett. SOM typ tycker samma sak. Och ett valsystem som ger helt missvisande resultat.
Det är så svårt att sålla bland all information att jag inte vet vad jag ska tro. Västvärldens rapporteringar är fattiga, Kinas rapporteringar är fattiga. Kreti och pletis utspel på www är fattiga. Antingen är det begränsad världsuppfattning eller bristande faktaunderlag. Själv kan jag inte säga att jag har särskilt mycket säkra fakta att gå efter MEN slutsatserna utifrån det jag läst:
- Reaktionerna bland det kinesiska folket handlar om att traditionsenligt sopa problemen under mattan. Många menar att man bara måste ”vänta ut” konflikten så kommer den lägga sig av sig själv. Det här är så typiskt kinesiskt.
Tex om man ställer en fråga, vilken som helst som dom inte vill konfronteras med av nån anledning, tänker dom efter noga och svarar sen tills man upptäcker att dom svarar på nåt helt annat! Dom är experter på att byta samtalsämne eller undvika det känsliga. Jag undrar om det är kalkulerat eller om dom helt enkelt inte fattar vad man pratar om.
- I medierna flödar konspirationsteorierna. Jag ska berätta om två.
Idag läste jag en lång utläggning som handlade om att konflikten i själva verket är del av en uigurernas plan att hjälpa Al-Qaida. USA inledde en ny offensiv i södra Afghanistan för några veckor sen som del av Obamas nya strategi för att krossa talibanerna once and for all. Kina är ju granne och har således lidit av kaoset där. Uiguriska separatister påstås ha nära samband med Al-Qaida. Dvs. ju fortare det blir lugn och ro i Afghanistan, desto bättre för Kina.
MEN. Kriget i Afghanistan kan inte göra situationen bättre. Sun Tzu som skrivit Art of War sa redan före Kristus att krig bara används för att göra verklighet av politiska mål. Därmed är Amerikas verksamhet i Afghanistan lönlös för sitt sk "syfte" om dom inte har nåt slags politiskt paket, tex verkliga ekonomiska initiativ. Vilket det naturligtvis inte finns. Eller jag tvivlar på att detta är anledningen why they went there in the first place.
Det har inte varit ett enat styre där sen 79. Kunde iofs må bra av lite lugn.
Pga. detta har landet trängts in i en djup fattigdom tex pga. att infrastrukturen är helt fuckad. DÄRFÖR har den största industrin blivit vallmo-odlingar som man alltså använder för att framställa opium. Detta försörjer sig 9% av befolkningen på. 93% av världen opium kommer från Afghanistan. (källa: china daily)
Nu har USA gått in i ett område där 100 000 hektar används åt att odla vallmo, dvs. 2/3 av all vallmo i landet. Stor del av opiumpengarna går till Al-Qaida eller talibanerna.
Kina har erfarenhet av att lyfta stora områden ut ur den värsta fattigdomen, tex genom att hjälpa bönderna börja odla grödor istället. Vissa hade hoppats detta hade kunnat spela en större roll i fråga om att få Afghanistan på fötter.
MEN nu menar vissa att Urumqi-kravallerna som, av vad vissa menar en ”händelse”, inträffade precis efter att USA gått in i just detta största opium-område, istället har att göra med den ekonomiska maktkampen mellan USA och Afghanistan. Eller, dvs. afghanernas vilja att behålla sina inkomster samt USAs vilja att.. i don’t know. ”göra fred” antar jag, vad nu det innehåller för agendor för dem i praktiken. Vi kommer till det nedan.
Man menar alltså att kravallerna blev pådrivna av yttre grupper för att skapa förankring hos folket genom hat mot västvärlden. Videos postades ju på internet tex (som vissa påstår är fejkade) som visar att det i själva verket var han-kineser (majoriteten) står bakom våldet.
Detta är en sorts analys. Det som intresserar mig är varför USA är så besatta av att fortsätta härja i Afghanistan. Jag tvivlar på att det handlar om bin Ladin. 2001 ringde och vill ha tillbaka sitt ledmotiv liksom. Inte heller handlar det väl om att försöka förbättra situationen för folket, denna sjuka vilja att störta talibanerna ”för folkets skull”. Varför går dom isf inte in i Afrika med samma kraft? (obs ej pk att säga Afrika och inte ett specifikt land) Typ startar lite risodlingar eller vad vet jag, nåt som skulle hjälpa dom allra fattigaste delarna.
Och det är nu det börjar bli spännande.
Den amerikanska organisationen NED (National endowment for democracy) som till stor del finansieras av staten påstås skita i demokratifrågor i detta område, utan snarare verka som Amerikas näsa i Kinas interna pöl av affärer. Dess inblandning i området skulle istället ha att göra med Xinjiangs strategiska geopolitiska placering.
Kringliggande länder ingår i ett avancerat energisamarbete som del av SCO (Shanghai Cooperation Organisation = asiens samarbetsorganisation typ EG).
De flesta protester mot Kinesiska ambassaderna runt om i världen mobiliserades av WUC (World Uygur Congress, baserad i USA), som i SIN tur har nära band till NED. De fåt tex 215 000 dollar om året till humanitär research, vad nu det innebär.
Detta skulle alltså betyda att USA står som fet donator till uigurernas riots.
Kravallerna inträffade bara dagar efter ett stort SCO-möte, dvs. östra Asiens samarbete som blir starkare och starkare. De kollaborerar även med Iran, Pakistan, Indien och Mongoliet.
Fred och ordning i Xinjiang är av största betydelse för SCO-ländernas säkerhet och framgång. Där går nämligen de största och viktigaste oljeledningarna. Dessa skulle kunna göra länderna oberoende av importerad olja SOM skulle kunna dras in eller regleras genom amerikanska sanktioner.
Detta är alltså en mycket viktig del i Kinas frigörelse från alla band av beroenden till väst. Dom klipper dom sista. Khazakstan samarbetar med Kina och har det största oljefältet utanför mellanöstern. Kina har byggt en 100 km lång ledning från denna.
Dessutom talar Ryssland och Kina om att kanske bygga ledningar för naturgas som ska gå från Siberien och slutligen genom – just det – Xinjiang. Detta är naturligtvis ytterligare en pusselbit i Kinas strategi att lösgöra sig en gång för alla.
Därför är energisamarbetena mellan Ryssland, Kina och central-asiatiska länder det USAs största rädsla. Och oroligheter i Xinjiang skulle alltså vara ett mycket effektivt sätt att försvaga sammanhållningen mellan dessa länder.
Hm. Vad ska man tro? Är det muslimer som mobiliserar sig för solidaritet med bröderna runt om i världen – heller helt enkelt USAs tappra försök att behålla sin överlägsenhet?
Ingetdera utan bara gamla vanliga orättvisor och tillfälligheter? Jag kommer med synpunkter imorn. Måste smälta allt detta nu.
Om något av ovanstående skulle stämma är ju tredje världskriget på väg att bryta ut. Kanske inte exakt nu, men snart. Måste sätta mig in i de senaste 100 årens historia i detta område.
Okej, jag vet inte om det här är så intressant för er. Det kanske inte ens är en särskilt stor nyhet för er, men det är här. Och särskilt intressant för mig som befinner mig här, där största massakern sen Himmelska fridens torg just inträffat. Och livet flyter på som vanligt.
Gubbarna och gummorna sitter fridfullt på bänkarna och matar fåglar när jag går till tunnelbanan på morgonen. Folk skyndar till jobbet och pratar i Iphones eller knappar på Blackberrys. Man lägger sin väska på rullbandet vid tunnelbanans säkerhetskontroll utan att lyfta på ögonbrynen. Nån tar en taxi. Nån kör livsmedel på sitt flak.
Det är så stora avstånd här. *small small girl in a big big world *
galapagos
drömde att bex och jag skulle på semester. ja ba ahmen fixa biljetterna du. typ turkiet eller nåt. men så köpte hon biljetter till GALAPAGOSÖARNA! biljetten kosta 7000. jag fick ångest
lilla p
förresten har vi kanske ett litet projekt på gång. vi startar imorn. får se hur det går. om det går i stöpet eller ej
rätt ner i rännstenen bara
eller succe
vi får se
den som lever får det
rätt ner i rännstenen bara
eller succe
vi får se
den som lever får det
shawty want a thug
underbar kväll. var med min gamla bekanta Sn som är en fantastisk person. alltså en helt normal person vilket ibland tycks vara ovanligt. fast fantastisk och rolig och smart och lättsam. han tog i alla fall med mig till gulou dajie, ett litet mer bohemiskt område där man kunde hitta överprisade vintagebutiker där dom spelade elvis och man kunde byta om i engelska telefonkiosker, där fanns swag! tjocka män på pallar som ägde varje gathörn, där fanns ungdomar med dreads, ungdomar med tattoos, ungdomar sittandes på trappen spelandes gitarr och framför allt jääävligt mycket vans överallt. vet inte varför denna hangup.
vi kom till en liten gata, röda ljusbollar med tofsar längs gatorna, små låga stenhus från gamla beijing, bakgator som vanligt med skräp och kisslukt
gick på en öppen toalett med fem hål bredvid varann. ba *kissa bredvid okänd tjej*
till slut vegetarisk restaurang där vi åt hjort, fläskfilé i svart bönsås och lufttorkad biff. OBS!
har drömt om detta sen jag kom hit. skitgott var det också! ska absolout gå dit igen. eller ett annat likadant
sen några öl på en spontan takterass inhägnat med ljusslingor på en venue där prostitution, drug dealing och trafficking var uttalat FÖRBJUDET. det satt skyltar överallt om man skulle glömma. rätt mysigt var det ändå.
jag fick höra om det här MAO när jag var i shanghai. nu tog Sn med mig dit för en spelning. asfin venue med massa punks, nedklottrade väggar, stickers och tuffa kids. spelningen sög bara masa typ rapmetal-band för kvällen men vi underhöll oss själva med tusen öl och ristade in våra namn i väggen. för evigt nu
längtar lite efter pönk. asså tänk att den enda festivalen jag varit på är ktown. det kan man inte tro. sjukt!
vi kom till en liten gata, röda ljusbollar med tofsar längs gatorna, små låga stenhus från gamla beijing, bakgator som vanligt med skräp och kisslukt
gick på en öppen toalett med fem hål bredvid varann. ba *kissa bredvid okänd tjej*
till slut vegetarisk restaurang där vi åt hjort, fläskfilé i svart bönsås och lufttorkad biff. OBS!
har drömt om detta sen jag kom hit. skitgott var det också! ska absolout gå dit igen. eller ett annat likadant
sen några öl på en spontan takterass inhägnat med ljusslingor på en venue där prostitution, drug dealing och trafficking var uttalat FÖRBJUDET. det satt skyltar överallt om man skulle glömma. rätt mysigt var det ändå.
jag fick höra om det här MAO när jag var i shanghai. nu tog Sn med mig dit för en spelning. asfin venue med massa punks, nedklottrade väggar, stickers och tuffa kids. spelningen sög bara masa typ rapmetal-band för kvällen men vi underhöll oss själva med tusen öl och ristade in våra namn i väggen. för evigt nu
längtar lite efter pönk. asså tänk att den enda festivalen jag varit på är ktown. det kan man inte tro. sjukt!
chun xiu lu
är så jävla glad att vara tillbaka på min gata! glöm allt jag sagt om att shanghai skulle vara bättre!
en kvävande värme, men andra dofter, MINA dofter nu och restaurangerna där de hälsar på mig när jag går förbi. skiner upp som små solar när de trodde jag var försvunnen för gott. gick till supermarknade, handlade mat för veckor och snittblommor att ställa i vardagsrummet. när jag kom hem upptäckte jag att gasen var slut, men jag kunde inte bry mig mindre! jag tog en promenad runt kvarteret och bara absorberade atmosfären och matoset och skrikande bildäck och neonskyltar i alla färger och män som spelar schack sittandes på pallar och ungdomar som säljer frukt vid vägen och västerlänningarna som bara handlar på april gourmet.
april gourmet har öppnat en större butik medan jag var borta. gick in för att kolla och vad möter mig om inte världens största OSTDISK!! jag som älskar ost. och knappt ätit någon sen jag kom hit.
men jag gick därifrån för att köpa nudlar och tofu. jag är inte längre sur på kina. har muttrat och bojkottat all kinesisk mat den senaste veckan efter att jag blev sjuk.
jag är inte arg längre. nu känner jag att jag vill stanna här för evigt. puss <3
en kvävande värme, men andra dofter, MINA dofter nu och restaurangerna där de hälsar på mig när jag går förbi. skiner upp som små solar när de trodde jag var försvunnen för gott. gick till supermarknade, handlade mat för veckor och snittblommor att ställa i vardagsrummet. när jag kom hem upptäckte jag att gasen var slut, men jag kunde inte bry mig mindre! jag tog en promenad runt kvarteret och bara absorberade atmosfären och matoset och skrikande bildäck och neonskyltar i alla färger och män som spelar schack sittandes på pallar och ungdomar som säljer frukt vid vägen och västerlänningarna som bara handlar på april gourmet.
april gourmet har öppnat en större butik medan jag var borta. gick in för att kolla och vad möter mig om inte världens största OSTDISK!! jag som älskar ost. och knappt ätit någon sen jag kom hit.
men jag gick därifrån för att köpa nudlar och tofu. jag är inte längre sur på kina. har muttrat och bojkottat all kinesisk mat den senaste veckan efter att jag blev sjuk.
jag är inte arg längre. nu känner jag att jag vill stanna här för evigt. puss <3
ett konstinlägg
Tänkte berätta lite om Shanghais konstscen, som verkar betydligt mer befintlig än Beijings. Den här staden är mer dynamisk och kreativ. Det här intresserar antagligen ingen annan, men det intresserar mig. Ni andra kan väl kolla på bilderna eller nåt och när ni hör ljudet kan ni vända blad.
Häromdagen var jag på Tai Kong lu som var fullt av gallerier, ateljéer och små butiker med kläder, smycken och litografier. Idag besökte jag ett litet område i utkanten av staden, med samma idé som 798 men drivet av konstnärerna själva. Här var verkligt bohemiska och spontana små gränder, unga gallerier och ett enstaka kafé där jag drack en kaffe till frukost.
Har börjat dricka latte till frukost då detta är det enda jag kan ta. Mjölk = i alla fall nån slags näring. Åh, vad jag längtar efter svensk frukost! Min ”simplicity”-macka på Eden: vitt bröd med ost, tomat och gurka. Ibland sallad. Nåväl.
I gallerierna trängdes vitt skilda konstnärsskap. En del traditionella bilder med drömliknande sidenklädda kinesiskor i dova färger eller tuschteknik, även om ibland utförda i nya grafiska former. Men dominerade gjorde den unga avantgardekonsten.
Genomgående teman var (precis som i 798) kontrasten mellan tradition mot det moderna, statiskt mot dynamiskt, kontinuerligt mot det avbrutna. En del konstnärer som levde under kulturrevolutionen ger mycket utrymme åt det politiska på ett mer tydligt sätt än de unga, som uppger sig vara ointresserade av politik.
Jag börjar tro att detta helt enkelt handlar om att man är oförmögen att tala om det. Fysiskt oförmögen, amputerad av ett samhälle som aldrig uppmuntrat till det. Det jag ser hos de unga handlar inte om klarsynt filosofisk upplysning, utan snarare en trevande existentialism med terapeutiskt syfte hellre än utredande.
Det tydliga i form av grafiska porträtt av gamla och nya ikoner jämte varann: Marilyn, Mao och Obama. Traditionellt klädda kvinnor som bär symboler för kulturrevolutionen vid hjärtat. Kejsare bredvid gruvarbetare. Verklighetens Kina med fruktkorgar, skräpvagnar, rök och fattiga på kryckor döljandes ansiktet i sina händer.
Det subtila i form av abstrakt konst med utgångspunkt i den digitala estetiken. Nya visuella medier tar plats både i motiv och utförande. Pixelerade effekter och sammanfogade bilder ur vårt CCTV-medvetande. Det nya ögat som får oss att uppfatta världen på ett annat sätt, röra oss annorlunda, dansa annorlunda.
Här är konstnären Xie som ställer ut på Gallery 55. Hans galllerist och jag (f.ö. en mkt stilig ung man) talade lite om hans konst. Vi kom fram till att han behandlar konsten som en process, en metod och inte ett svar. Den skapar dialog mellan det nya elektroniska ögat och det naturliga. Han samlar på bilder från de alla tusen vi möter varje dag, sammanfogar dem och i utforskandet blir det till konst. Processen blir alltså mer intressent än eventuell mening i varje enskilt verk. Inte svaren, ståndpunkten, utan bearbetandet.
han ställer bla ut "ground zero"
och "city jungle"
Jag gick vidare genom gränderna och upptäckte mer.
Spruckna isar med tecken på civilisation på varje ensam bit, isolerade från varann. En gravid kvinna med nedböjt huvud med ryggen mot betraktaren. Ur ryggen växer blommor i pastell. Naturen bakom sig, själva livet vänt mot tomheten. En kvävd kultur, men en kultur oförmögen att segra över naturen i slutändan.
Innan slutändan hjälps mumifierade människor att andas med gasmasker i detta genomträngande giftiga. Ett rum i amerikanska färger och en anonym människa är klädd i rött, vitt, blått utan ansikte eller definierat kön. I bakgrunden en sprucken datorskärm, säng och arbetsbord. Det enda man behöver för att leva – det innehållet i nya livet.
Även kvinnliga aspekter utforskas, som konkreta kvinnliga attribut som tex spets satt i en intellektuell och traditionellt manlig kontext, det abstrakta. Användning av externa material förstärker känslan av bortomhet. Naturalistiskt avbildade gråtande kvinnor klädda i tydligt framhävda smycken och klackskor, stirrandes upp i fjärran, förtvivlat drömmande om nåt annat. Återigen återkommer den elektroniska ögats liv: seende genom multipla skärmar och en accelererande livsstil i brus.
Den här återgivningen av det post-revolutionära beskriver en mjuk och proper typ av våldsamhet, där vi alla en dag inser att vi deltar i detta våld. Kroppen bär det hela, kör maskinen. Maskinerna som skapar ett ekande rum utan referenser. Utan behov av fysiska minne eller individuell existens. Känner vi igen det här från nån annanstans? Samma som förr. Då och nu men olika. Ett våld som inte går att fly och inte heller stoppa.
lide hemmagjort
produktion i full gång
ta det man vill ha
Har upptäckt att det enda sättet att få det man vill i det här landet är att vara barsk och auktoritär. Känns hemskt men wtf. EJ MITT LAND. EJ MIN KULTUR. Om man pekar med hela handen blir de nervösa, måna om att göra rätt och pinnar på som fan. Igår tex, kom jag ingenvart under de tre timmar jag snällt köade och försiktigt bad om information.
Men sen!
När blodsockernivån låg på – 100 och mitt enda näringsintag under 12 timmar var en chokladbit och fem cigg – klarade knappt ens av det förresten då rökrummen är överfulla och SAKNAR VENTILATION – då! Trängde mig förbi alla i kön, slog näven i bordet och typ eeh krävde få tala med ansvarig. På tretti sekunder stod en tjej där som fixade allt jag behövde inom 5 min.
Samma sak nu när jag fösrsökte beställa en helt vanlig macka med ost och grönsaker utan kött eller fisk. Först ”oförstående” som dom är när dom vill slippa undan. La mig till med Anna Wintour-tonfallet och spände ögona i’na. Och vips! Fixat.
Blir typ stött av att de inte uppskattar en snäll och vänlig person utan agerar så att man måste ta till såna här metoder. Har själv jobbat som servicepersonal och själv premierar jag alltid trevliga människor som behandlar mig med respekt. Eller? IOFS. På prada var jag ju 1000 gånger mer effektiv, noggrann och självuppoffrande mot de allra värsta bitch-klienterna. Ba *rädd föro hamna i trubbel *
Ok. Ser logiken. Hehe.
Men sen!
När blodsockernivån låg på – 100 och mitt enda näringsintag under 12 timmar var en chokladbit och fem cigg – klarade knappt ens av det förresten då rökrummen är överfulla och SAKNAR VENTILATION – då! Trängde mig förbi alla i kön, slog näven i bordet och typ eeh krävde få tala med ansvarig. På tretti sekunder stod en tjej där som fixade allt jag behövde inom 5 min.
Samma sak nu när jag fösrsökte beställa en helt vanlig macka med ost och grönsaker utan kött eller fisk. Först ”oförstående” som dom är när dom vill slippa undan. La mig till med Anna Wintour-tonfallet och spände ögona i’na. Och vips! Fixat.
Blir typ stött av att de inte uppskattar en snäll och vänlig person utan agerar så att man måste ta till såna här metoder. Har själv jobbat som servicepersonal och själv premierar jag alltid trevliga människor som behandlar mig med respekt. Eller? IOFS. På prada var jag ju 1000 gånger mer effektiv, noggrann och självuppoffrande mot de allra värsta bitch-klienterna. Ba *rädd föro hamna i trubbel *
Ok. Ser logiken. Hehe.
en jävla helg
1. min bästa klänning är spårlöst försvunnen
2. glömde lämna företagskortet vid utcheckning och var således tvungen att åka tillbaka från flygplatsen för att fixa invoicen
3. planet försenat två timmar, får vänta i själva planet
3. 15 min från beijing måste vi vända om pga. oväder och därmed stängd flygplats
4. 12cms-klackar i 12 hoch ingen vegetarisk mat så långt ögat nådde. åt inte förrän 23.30 (favorit i repris)
5. väntan på flygplatsen utan nån slags information
6. försker lönlöst få hjälp att boka om biljetten med snäll och förstående stil
7. tröttnar efter 3 h och slår näven i borden. får hjälp och på 5 min är allt fixat.
8. tog första bästa hotell jag fick tag i
9. det kosta skjortan (hoppas företaget betalar annars är jag KÖRD)
9. taxi kosta 200 (normalt 30). han körde 200 km/h och jag tänkte att nu dör jag som avslutning på denna vidriga helg.
*gråter blod*
när ska detta vända? =(
2. glömde lämna företagskortet vid utcheckning och var således tvungen att åka tillbaka från flygplatsen för att fixa invoicen
3. planet försenat två timmar, får vänta i själva planet
3. 15 min från beijing måste vi vända om pga. oväder och därmed stängd flygplats
4. 12cms-klackar i 12 hoch ingen vegetarisk mat så långt ögat nådde. åt inte förrän 23.30 (favorit i repris)
5. väntan på flygplatsen utan nån slags information
6. försker lönlöst få hjälp att boka om biljetten med snäll och förstående stil
7. tröttnar efter 3 h och slår näven i borden. får hjälp och på 5 min är allt fixat.
8. tog första bästa hotell jag fick tag i
9. det kosta skjortan (hoppas företaget betalar annars är jag KÖRD)
9. taxi kosta 200 (normalt 30). han körde 200 km/h och jag tänkte att nu dör jag som avslutning på denna vidriga helg.
*gråter blod*
när ska detta vända? =(
MEAN GIRLS
OK NORMALT att spy ut all sin galla på www. men föstå att detta är min enda ventil! jag har liksom inte PRATAT med en levande människa på hela helgen förutom service-personal. och astrid på andra sidan jor'n (300 kr, inte så farligt).
MEN. är vi 12? alltså i MIN värld, även om man blir osams, så HÄLSAR man på varann om man stöter på varann. det finns massa människor jag verkligen inte gillar som jag ändå beter mig civiliserat mot. jag sitter nu i hotellrestaurangen. när jag kom in satt hon och hela hennes crew här som ba tissel tassel och en sekund senare reser sig upp och går utan ett ord.
jag är så glad att jag är på väg bort från denna mean girls värld. tack och lov att man bara umgås med lebbor. ok intriger på andra sätt, men ALDRIG på detta vidriga high school-mobbningssättet. jag ba *tar matbrickan, stirrar ned i marken och sätter mig vid lärarna*. Li-Lo verkade ju också fatta detta och went gay.
MEN. är vi 12? alltså i MIN värld, även om man blir osams, så HÄLSAR man på varann om man stöter på varann. det finns massa människor jag verkligen inte gillar som jag ändå beter mig civiliserat mot. jag sitter nu i hotellrestaurangen. när jag kom in satt hon och hela hennes crew här som ba tissel tassel och en sekund senare reser sig upp och går utan ett ord.
jag är så glad att jag är på väg bort från denna mean girls värld. tack och lov att man bara umgås med lebbor. ok intriger på andra sätt, men ALDRIG på detta vidriga high school-mobbningssättet. jag ba *tar matbrickan, stirrar ned i marken och sätter mig vid lärarna*. Li-Lo verkade ju också fatta detta och went gay.
hur kan jag ha ett halvvuxet minne från 14 år sen
såg nyss på dn att kronprinsessan Victoria fyller 32. herregud hon fyllde ju 18 nyss?? 14 år sen. Konstig känsla att tänka tillbaka 14 år när jag typ var exakt samma person som nu. 14 år fifan. Livet går så snabbt, får fan ångest. Hur ska man hinna med allt man vill? allt kommer vara över innan man vet ordet av.
Helgens ej självvalda isolering har tydligen gett mig existentiell kris också...
Helgens ej självvalda isolering har tydligen gett mig existentiell kris också...
lost in translation II
Idag blev det strippskorna i plexi. Jag återvände till italienar'n från igår. Där välkomnade de mig med champagne som jag inte ens behövde be om. De visste vad jag ville ha. Och sen ett glas till, och ett glas till. På huset, såklart. Hovmästare och ägare svärmandes omkring mig och frågade med jämna mellanrum om allt var till belåtenhet, madam? Linnedukar och cigarett på silverfat när jag upptäckte att mina var slut.
Jag åt trerätters, några tuggor av varje. Var egentligen inte hungrig, men något ska jag väl ha efter den här helgen.
Jag åt trerätters, några tuggor av varje. Var egentligen inte hungrig, men något ska jag väl ha efter den här helgen.
Det var roligt så länge det varade.
middag med ungdomar
sen karaoke
man fick röka inne som överallt här. obs fransman. är väl van
ba *går lös*
javisst
tjej som väljer låt, tjej från sverige, man från cypern bosatt i shanghai
fina Li
hemgång 5 på morgonen. råkade dock åka till flygplatsen då kitty skrivit adressen på baksidan av hotellets visitkort som jag lämnade till taxichauffören... var inte så uppmärksam i detta tillstånd.
sen karaoke
man fick röka inne som överallt här. obs fransman. är väl van
ba *går lös*
javisst
tjej som väljer låt, tjej från sverige, man från cypern bosatt i shanghai
fina Li
hemgång 5 på morgonen. råkade dock åka till flygplatsen då kitty skrivit adressen på baksidan av hotellets visitkort som jag lämnade till taxichauffören... var inte så uppmärksam i detta tillstånd.
lite hemlängtan sprunget ur detta
Jag saknar mina vänner i Sverige. Jag har aldrig förut i mitt liv haft hemlängtan, alltid trivts ensam med puls omkring mig. Har inget emot att vara ensam när jag får uppleva neonljus, tutande taxibilar med u-svängar, fruktstånd i varje gathörn och en skyline som inte liknar något annat jag sett. Eller barer kring Hoxton med gigantiska vitmålade körsbärsträd inomhus, gränslösa warehouse-partyn och möjligheten att kunna vara anonym varje gång man går ut genom dörren. Ett flöde av människor som kommer in i ens liv och går igen bär alltid på historier som öppnar dörren till bredare perspektiv lite mer för varje gång. Familjer man lär känna. Liv som man lever om än bara för en stund, provar på som klänningar i ett provrum för att slutligen hitta hem antar jag.
Jag är så glad och tacksam att jag blev knuffad ur boet så tidigt. Fick resa ensam genom Europa och sommarjobba på hästgårdar i Tyskland vid tretton års ålder. Min lillebror är nu tolv och kan inte ens ta bussen in till stan ensam. I hans ålder hängde jag utanför donken, hade kajal och string i smyg, trots att jag inte fick sminka mig för mamma och pappa (som en gång kom på mig på bussen ned på stan en lördagskväll). Men detta var väl en del av allt det andra jag fick göra. Det som gjort att jag nu alltid kan klara mig själv och trivas bra med mitt eget sällskap allena, även på andra sidan jorden.
Men nu längtar jag faktiskt hem. Inte hem som i till Stockholm, utan hem som där mina vänner är. Där mitt hjärta är. De som är fantastiska och genuina och vackra och ärliga och mänskliga och roliga. Astrid, Dani, Maya. Alla på fiket och runtomkring. Så fantastiskt fina människor och det är väl så att you don't know what you've got til it's gone.
Och Astrid. Hur kan man hitta en självfrände i denna värld? Nästa år firar vi 10. Även om långt borta från varann har vi genomgått parallella utvecklingar och alltid alltid hittat hem till slut. Hem till där våra hjärtan är. Hon som är en spegelbild av min hjärna, hon som delar mitt hjärta; vi som är samma.
Jag har flyttat 13 ggr i mitt liv. Alltid fasta punkten i min bästa vän som jag kan ringa från Shanghai när hon är i Luxemburg, haspla ur mig ett sammanhang som hon genast förstår. Prata i tjugo minuter och strunta i hotellräkningen (hjälp). Och hennes familj som varit min. Mamma, lillasyster. Alltid öppnat sitt hem för alla som velat.
Sådana ska man omge sig med. Fantastiska människor som är oegoistiska och självuppoffrande och empatiska och godhjärtade. De som för första gången i ens liv gett en lite hemlängtan.
Jag är så glad och tacksam att jag blev knuffad ur boet så tidigt. Fick resa ensam genom Europa och sommarjobba på hästgårdar i Tyskland vid tretton års ålder. Min lillebror är nu tolv och kan inte ens ta bussen in till stan ensam. I hans ålder hängde jag utanför donken, hade kajal och string i smyg, trots att jag inte fick sminka mig för mamma och pappa (som en gång kom på mig på bussen ned på stan en lördagskväll). Men detta var väl en del av allt det andra jag fick göra. Det som gjort att jag nu alltid kan klara mig själv och trivas bra med mitt eget sällskap allena, även på andra sidan jorden.
Men nu längtar jag faktiskt hem. Inte hem som i till Stockholm, utan hem som där mina vänner är. Där mitt hjärta är. De som är fantastiska och genuina och vackra och ärliga och mänskliga och roliga. Astrid, Dani, Maya. Alla på fiket och runtomkring. Så fantastiskt fina människor och det är väl så att you don't know what you've got til it's gone.
Och Astrid. Hur kan man hitta en självfrände i denna värld? Nästa år firar vi 10. Även om långt borta från varann har vi genomgått parallella utvecklingar och alltid alltid hittat hem till slut. Hem till där våra hjärtan är. Hon som är en spegelbild av min hjärna, hon som delar mitt hjärta; vi som är samma.
Jag har flyttat 13 ggr i mitt liv. Alltid fasta punkten i min bästa vän som jag kan ringa från Shanghai när hon är i Luxemburg, haspla ur mig ett sammanhang som hon genast förstår. Prata i tjugo minuter och strunta i hotellräkningen (hjälp). Och hennes familj som varit min. Mamma, lillasyster. Alltid öppnat sitt hem för alla som velat.
Sådana ska man omge sig med. Fantastiska människor som är oegoistiska och självuppoffrande och empatiska och godhjärtade. De som för första gången i ens liv gett en lite hemlängtan.
the bund
mycket högt hus
inuti world financial centre såg det ut som ett rymdskepp på alla sätt och vis
utsikten över Huangpo-floden och Oriental Pearl Tower (468 m högt)
som man oftast ser så här... dvs. ganska högt.
skywalk. observera bilarna en halv kilometer ner...
lilla lilla höghus
inuti world financial centre såg det ut som ett rymdskepp på alla sätt och vis
utsikten över Huangpo-floden och Oriental Pearl Tower (468 m högt)
som man oftast ser så här... dvs. ganska högt.
skywalk. observera bilarna en halv kilometer ner...
lilla lilla höghus
forts.
Hon knackade på imorse. Förklarade hur hon gråtit hela kvällen och mått så dåligt över det jag sa till henne (vilket var att jag var besviken och tyckte hon betedde sig oärligt, egoistiskt och falskt.) Hon kunde inte förstå hur jag kunde säga sådana elaka saker till henne. Jag fick henne att må så himla dåligt över att jag verkligen tyckte att hon var en sån person. Att det gjorde henne så himla ledsen, att hon inte kunde ha kul under kvällen utan åkte hem till hotellet och kände sig dålig. Att jag fått henne att känna sig som en så himla dålig människa. Hon ville bara att jag skulle veta det.
Stackarn.
Stackarn.
mycket naket och lost in translation
Jag hade tänkt att den här bloggen skulle bli nån slags reseblogg och inte en personlig blogg. Nu blir det mer personligt men det är oundvikligt.
Det är lördag kväll. Jag sitter ensam på hotellrummet.
Av en tillfällighet skulle min vän E vara här i Shanghai samtidigt som jag. Följaktligen bokar jag en ny flygbiljett och byter till hennes hotell för att kunna spendera tre dagar med henne här. Detta var överenskommet och ivrigt påhejat. Hon skulle spela på en klubb, och jag skulle supporta henne.
Vi har känt varann ganska länge, 4 år i alla fall. Hon har hälsat på mig flera gånger i London, och varje gång har hon givetvis bott hos mig och jag har tagit med henne och hennes vänner ut. Ibland kommer hon till mitt kafé och jag bjuder henne alltid på mat. Ibland kommer hon med vänner, och då bjuder jag dem också. Vi är ganska bra kompisar.
Igår börjar det med att middagen blev uppskjuten. Jag gick för att möta henne så att vi kunde åka till den gemensamma middagen med hennes 10 vänner som är här – jag känner bara henne – men hon höll fortfarande på med låtlistor och var lite stressad över det. Så jag väntade. Jag väntade i 2,5 timmar och hade inte ätit på 10. När vi väl kommit till en restaurang och börjat äta avbryter hon plötsligt efter 5 minuter och frågar om det är okej att hon går till klubben och förbereder, att jag avslutar middagen själv. ??? Hon hade alltså inte ens 10 minuter till övers för att den 2,5 timmar uppskjutna middagen.
Alla andra är på en bar i närheten, och då var det inte längre nödvändigt att förbereda på klubben. Vi kommer dit och det är inte alls ont om tid. Jag säger som det är till henne, att jag känner mig ledsen över att hon inte kunde avvara 5 minuter av sin tid för att äta middag med mig, att hon inte sagt till mig tidigare på kvällen att hon skulle vara upptagen och stressad så jag hade kunnat gå med de andra och ätit. Att jag känner mig ledsen över att den kväll jag sett fram emot blev helt hafsig och konstig. Att hon inte alls tänkt på mig och hur jag hade det (dvs utsvulten, uttråkad och väntandes på henne). Hade jag varit hon hade jag sett till att fixa ihop mig med de andra kompisarna! Hon kunde sagt ”ledsen att du känner så, men jag håller inte med”. Eller ”ledsen att du känner så, förlåt. vad kan jag göra för att vi ska ha kul nu?”. Men vet ni vad hon gjorde? Hon fullständigt ignorerade mig, vände sig istället till sina killkompisar och engagerade sig i nåt dom pratade om.
Resten av kvällen pratade hon knappt med mig och höll sig undan. Jag underhöll mig själv bäst jag kunde i ett sällskap av 15 för mig okända personer. Sen upptäcker jag att hon inte är kvar i rummet. Hon har alltså åkt hem till hotellet utan att ens bemöda sig att säga hejdå.
Imorse. Vaknar tidigt. Smyger upp och åker iväg för att åka frukost, vill inte väcka dem om de vill sova ut. Tänker att de ringer mig när de vaknat och är klara.
Men hon ringer inte. Timmarna går och först vid två får jag ett mess om att hon är och köper en ny telefon. Hon frågar om vi ska gå på marknaden sen och visst, säger jag, låt oss göra det hör av dig när du köpt telefonen.
Och timmarna går. Klockan nio ensam på hotellrummet ringer jag till slut henne för att kolla vad fan har hänt. Ingen svarar. Ingen av de 3 personer jag har numret till svarar. Till slut ringer hon upp, låtsas som ingenting och ba ”heeeej, vad gör du? Jag har vart på marknad hela dan, är skittrött. Ska vi äta middag?”
???
obs jag har väntat på DIG hela dagen. Jag har spenderat dagen ENSAM i shanghai väntandes på DIG precis som igår. Och ingenting hade hänt, du bara struntade i att ringa mig.
Jag har alltså bokat om flygbiljetter och hotell för att vara med den här tjejen, och som svar på allt detta säger hon att hon helt enkelt inte ”hade lust att vara med mig idag” för att jag "var så konstig igår".
Är jag verkligen så hemsk? Är jag så hemsk att hon inte kan stå ut med mig i två dagar? Oavsett hur "konstig" jag är eller inte är? Jag skulle inte ens göra så mot min värsta fiende. Göra mig otillgänglig och lämna min kompis som är här för MIN SKULL i fucking shanghai där hon inte känner nån. Så sjukt egoistiskt och narcissistiskt, oförmöget att tänka sig in i nån annans situation och helt enkelt vara en bra människa.
Att vara en bra människa handlar INTE om att göra vad som faller en in hela tiden, det man själv har lust med eller känner för. Det handlar om att fatta att man måste anstränga sig ibland. Göra en liten effort för att andra människor ska må bra.
Hon lägger på, men ringer upp. Säger att vi borde äta middag tillsammans. Föreslår att jag ska ”ta på mig nåt schysst fodral, kanske med en kavaj över, lite läppstift, sen komma till restaurangen och ha skitkul!!”. Att jag inte behöver bestämma mig nu men att jag ska ringa sen när jag vill komma.
Om jag betett mig såhär hade det första jag hade gjort vara att kasta mig i en taxi till hotellet för att försöka styra upp situationen. I alla fall inte bara ryckt på axlarna och festat vidare när jag vet att min kompis, som är här för min skull, sitter ensam på hotellet lördag kväll och är ledsen.
Grejen är att jag varken vet ut eller in. Har helt tappat referenserna. Har liksom varit utan vänner i flera veckor, kanske är jag extra känslig därför? Men jag kan liksom inte ha fel i det här. det går väl inte ens att diskutera, eller vad tycker ni? Jag känner mig desperat.
Men vad gör väl en tjej om inte fäster håret i en knut och stryker på ett lager läppstift. Tar taxi till lyxrestaurangen och äter där ensam i tystnad. Runt omkring stora sällskap som roar sig. Jag romantiserar först situationen och låtsas att jag är en strängt upptagen business woman eller skådespelerska och därför måste äta ensam, men detta håller bara två minuter innan jag blir melankolisk igen.
Jag beställer in en flaska champagne. Röker en cigarett. Ber att få betala och upptäcker att de bjuder på champagnen. Servitören blinkar åt mig, men inte på ett flirtigt sätt utan ett snällt.
Nu ska jag sova och imorgon vet jag inte. Det sjuka är att HON antagligen är sur på mig och kommer undvika mig imorgon också utan att ens försöka be om ursäkt. Vad ska jag göra? Har jag fel? Känner mig så lost, så jävla lost in translation.
Det är lördag kväll. Jag sitter ensam på hotellrummet.
Av en tillfällighet skulle min vän E vara här i Shanghai samtidigt som jag. Följaktligen bokar jag en ny flygbiljett och byter till hennes hotell för att kunna spendera tre dagar med henne här. Detta var överenskommet och ivrigt påhejat. Hon skulle spela på en klubb, och jag skulle supporta henne.
Vi har känt varann ganska länge, 4 år i alla fall. Hon har hälsat på mig flera gånger i London, och varje gång har hon givetvis bott hos mig och jag har tagit med henne och hennes vänner ut. Ibland kommer hon till mitt kafé och jag bjuder henne alltid på mat. Ibland kommer hon med vänner, och då bjuder jag dem också. Vi är ganska bra kompisar.
Igår börjar det med att middagen blev uppskjuten. Jag gick för att möta henne så att vi kunde åka till den gemensamma middagen med hennes 10 vänner som är här – jag känner bara henne – men hon höll fortfarande på med låtlistor och var lite stressad över det. Så jag väntade. Jag väntade i 2,5 timmar och hade inte ätit på 10. När vi väl kommit till en restaurang och börjat äta avbryter hon plötsligt efter 5 minuter och frågar om det är okej att hon går till klubben och förbereder, att jag avslutar middagen själv. ??? Hon hade alltså inte ens 10 minuter till övers för att den 2,5 timmar uppskjutna middagen.
Alla andra är på en bar i närheten, och då var det inte längre nödvändigt att förbereda på klubben. Vi kommer dit och det är inte alls ont om tid. Jag säger som det är till henne, att jag känner mig ledsen över att hon inte kunde avvara 5 minuter av sin tid för att äta middag med mig, att hon inte sagt till mig tidigare på kvällen att hon skulle vara upptagen och stressad så jag hade kunnat gå med de andra och ätit. Att jag känner mig ledsen över att den kväll jag sett fram emot blev helt hafsig och konstig. Att hon inte alls tänkt på mig och hur jag hade det (dvs utsvulten, uttråkad och väntandes på henne). Hade jag varit hon hade jag sett till att fixa ihop mig med de andra kompisarna! Hon kunde sagt ”ledsen att du känner så, men jag håller inte med”. Eller ”ledsen att du känner så, förlåt. vad kan jag göra för att vi ska ha kul nu?”. Men vet ni vad hon gjorde? Hon fullständigt ignorerade mig, vände sig istället till sina killkompisar och engagerade sig i nåt dom pratade om.
Resten av kvällen pratade hon knappt med mig och höll sig undan. Jag underhöll mig själv bäst jag kunde i ett sällskap av 15 för mig okända personer. Sen upptäcker jag att hon inte är kvar i rummet. Hon har alltså åkt hem till hotellet utan att ens bemöda sig att säga hejdå.
Imorse. Vaknar tidigt. Smyger upp och åker iväg för att åka frukost, vill inte väcka dem om de vill sova ut. Tänker att de ringer mig när de vaknat och är klara.
Men hon ringer inte. Timmarna går och först vid två får jag ett mess om att hon är och köper en ny telefon. Hon frågar om vi ska gå på marknaden sen och visst, säger jag, låt oss göra det hör av dig när du köpt telefonen.
Och timmarna går. Klockan nio ensam på hotellrummet ringer jag till slut henne för att kolla vad fan har hänt. Ingen svarar. Ingen av de 3 personer jag har numret till svarar. Till slut ringer hon upp, låtsas som ingenting och ba ”heeeej, vad gör du? Jag har vart på marknad hela dan, är skittrött. Ska vi äta middag?”
???
obs jag har väntat på DIG hela dagen. Jag har spenderat dagen ENSAM i shanghai väntandes på DIG precis som igår. Och ingenting hade hänt, du bara struntade i att ringa mig.
Jag har alltså bokat om flygbiljetter och hotell för att vara med den här tjejen, och som svar på allt detta säger hon att hon helt enkelt inte ”hade lust att vara med mig idag” för att jag "var så konstig igår".
Är jag verkligen så hemsk? Är jag så hemsk att hon inte kan stå ut med mig i två dagar? Oavsett hur "konstig" jag är eller inte är? Jag skulle inte ens göra så mot min värsta fiende. Göra mig otillgänglig och lämna min kompis som är här för MIN SKULL i fucking shanghai där hon inte känner nån. Så sjukt egoistiskt och narcissistiskt, oförmöget att tänka sig in i nån annans situation och helt enkelt vara en bra människa.
Att vara en bra människa handlar INTE om att göra vad som faller en in hela tiden, det man själv har lust med eller känner för. Det handlar om att fatta att man måste anstränga sig ibland. Göra en liten effort för att andra människor ska må bra.
Hon lägger på, men ringer upp. Säger att vi borde äta middag tillsammans. Föreslår att jag ska ”ta på mig nåt schysst fodral, kanske med en kavaj över, lite läppstift, sen komma till restaurangen och ha skitkul!!”. Att jag inte behöver bestämma mig nu men att jag ska ringa sen när jag vill komma.
Om jag betett mig såhär hade det första jag hade gjort vara att kasta mig i en taxi till hotellet för att försöka styra upp situationen. I alla fall inte bara ryckt på axlarna och festat vidare när jag vet att min kompis, som är här för min skull, sitter ensam på hotellet lördag kväll och är ledsen.
Grejen är att jag varken vet ut eller in. Har helt tappat referenserna. Har liksom varit utan vänner i flera veckor, kanske är jag extra känslig därför? Men jag kan liksom inte ha fel i det här. det går väl inte ens att diskutera, eller vad tycker ni? Jag känner mig desperat.
Men vad gör väl en tjej om inte fäster håret i en knut och stryker på ett lager läppstift. Tar taxi till lyxrestaurangen och äter där ensam i tystnad. Runt omkring stora sällskap som roar sig. Jag romantiserar först situationen och låtsas att jag är en strängt upptagen business woman eller skådespelerska och därför måste äta ensam, men detta håller bara två minuter innan jag blir melankolisk igen.
Jag beställer in en flaska champagne. Röker en cigarett. Ber att få betala och upptäcker att de bjuder på champagnen. Servitören blinkar åt mig, men inte på ett flirtigt sätt utan ett snällt.
Nu ska jag sova och imorgon vet jag inte. Det sjuka är att HON antagligen är sur på mig och kommer undvika mig imorgon också utan att ens försöka be om ursäkt. Vad ska jag göra? Har jag fel? Känner mig så lost, så jävla lost in translation.
flickvännerna,
Liten tjej eller ej. Glad är jag i alla fall över att inte vara flickvännen.
Det jag ser är helt annorlunda än den värld jag kommer ifrån. Ett ständigt accepterande av att vara med på nåder. Att inte alltid få kontakt. Att inte vilja vara den jobbiga tjejen som ställer krav. Rycka på axlarna över varje grej man reagerar över, låta det rinna av en som en gås. Är inte det precis det som är att vara med på nåder?
Killar och tjejer uppdelade i grupper. Klassikern med den poppige radikalen som talar om patriarkala strukturer nån annanstans men är oförmögen att se det vidriga i det egna sättet att vara. Och tjejerna, som uppger sig vara trötta på tjejstämpeln och kategorier, förespråkar girl power och nätverk av systerksap - men som ändå genomförs på det snubbiga sättet.
Att ta det man vill ha och inte göra saker för andras skull i onödan. Höra av sig när man behöver nåt från den andre, men sällan erbjuda sin hjälp tillbaka frivilligt. Alltså en "girl power" helt utan kvinnliga värden. Så trött på detta ytliga, på alla olika nivåer. En sån basal sak som att alltid vilja ha med en när man vill ha en "cool partyglad", ett kuttersmycke, men sen vänder ryggen och undviker när man är sådär besvärlig och kompromisslös när väl sminket tvättats bort.
Jag önskar mig HOPE, men inte i blått, vitt och rött. Inte i Desperate house wives-anda där man skulle sälja sin egen mamma för framgång efter fnittriga middagar med fruktiga cocktails och "tjej-peptalk". Ett HOPE där man inte bara enkelt förkastar gamla sätt att leva; att vara ödmjuk och solidarisk utan att dessa nya manliga armbågar.
Vi behöver inte mer av detta. Det här är dåligt, det är det manliga och det är väl tydligt att den kvinnliga konstruktionen älångt mer attraktiv? Självklart inte bara för oss tjejer, utan för alla. Men vi är inte sämre för att vi börjar.
Och det handlar inte om att bli en mes som låter sig sättas på, man kan köra på och inte skämmas över vilja och beslutsamhet att lyckas. Men aldrig göra detta på bekostnad av sina egna värderingar, och var den gränsen går får man avgöra själv. Och har man inga kvinnovänliga värderingar ska man itne utge sig för att ha det. Det är att luras.
För mig handlar det i alla fall om att alltid vara lojal den egna gruppen och se till dess kollektiva intressen så långt man kan. Att eftersträva värden som ödmjukhet, omtanke, pålitlighet, rakryggadhet, omhändertagande, respekt och vänlighet. Låter jag som Ebba von Sydow nu? Då får jag väl göra det. Hellre det än att bli allt det där jag hatar; det manliga. Den som sluter gruppen och utestänger vissa pga. olika referenser. (OBS --> jag, men jag befinner mig åtminstone inte i ett tillstånd av hyckleri då jag faktiskt OMGER mig med denna andra grupp, eller går så långt som att faktiskt ha en RELATION med dem!) Det är för mig respektlöst och oförståeligt. Och för tjejerna ett rent masochistiskt drag.
Bara några reflektionerl. Obs dömd till ett liv i ensamhet.
Det jag ser är helt annorlunda än den värld jag kommer ifrån. Ett ständigt accepterande av att vara med på nåder. Att inte alltid få kontakt. Att inte vilja vara den jobbiga tjejen som ställer krav. Rycka på axlarna över varje grej man reagerar över, låta det rinna av en som en gås. Är inte det precis det som är att vara med på nåder?
Killar och tjejer uppdelade i grupper. Klassikern med den poppige radikalen som talar om patriarkala strukturer nån annanstans men är oförmögen att se det vidriga i det egna sättet att vara. Och tjejerna, som uppger sig vara trötta på tjejstämpeln och kategorier, förespråkar girl power och nätverk av systerksap - men som ändå genomförs på det snubbiga sättet.
Att ta det man vill ha och inte göra saker för andras skull i onödan. Höra av sig när man behöver nåt från den andre, men sällan erbjuda sin hjälp tillbaka frivilligt. Alltså en "girl power" helt utan kvinnliga värden. Så trött på detta ytliga, på alla olika nivåer. En sån basal sak som att alltid vilja ha med en när man vill ha en "cool partyglad", ett kuttersmycke, men sen vänder ryggen och undviker när man är sådär besvärlig och kompromisslös när väl sminket tvättats bort.
Jag önskar mig HOPE, men inte i blått, vitt och rött. Inte i Desperate house wives-anda där man skulle sälja sin egen mamma för framgång efter fnittriga middagar med fruktiga cocktails och "tjej-peptalk". Ett HOPE där man inte bara enkelt förkastar gamla sätt att leva; att vara ödmjuk och solidarisk utan att dessa nya manliga armbågar.
Vi behöver inte mer av detta. Det här är dåligt, det är det manliga och det är väl tydligt att den kvinnliga konstruktionen älångt mer attraktiv? Självklart inte bara för oss tjejer, utan för alla. Men vi är inte sämre för att vi börjar.
Och det handlar inte om att bli en mes som låter sig sättas på, man kan köra på och inte skämmas över vilja och beslutsamhet att lyckas. Men aldrig göra detta på bekostnad av sina egna värderingar, och var den gränsen går får man avgöra själv. Och har man inga kvinnovänliga värderingar ska man itne utge sig för att ha det. Det är att luras.
För mig handlar det i alla fall om att alltid vara lojal den egna gruppen och se till dess kollektiva intressen så långt man kan. Att eftersträva värden som ödmjukhet, omtanke, pålitlighet, rakryggadhet, omhändertagande, respekt och vänlighet. Låter jag som Ebba von Sydow nu? Då får jag väl göra det. Hellre det än att bli allt det där jag hatar; det manliga. Den som sluter gruppen och utestänger vissa pga. olika referenser. (OBS --> jag, men jag befinner mig åtminstone inte i ett tillstånd av hyckleri då jag faktiskt OMGER mig med denna andra grupp, eller går så långt som att faktiskt ha en RELATION med dem!) Det är för mig respektlöst och oförståeligt. Och för tjejerna ett rent masochistiskt drag.
Bara några reflektionerl. Obs dömd till ett liv i ensamhet.
politik, kvinnor och HOPE.
Beijing och Shanghai. Så olika världar. I Kina, som är en helt annan galax än den jag känner. De hatar varann, invånarna i respektive stad. Menar Shanghai-folket är ytliga. Jag upplever dem som eklektiska och kreativa. Bara titta på hur folk klär sig. Många har långt hår, och ingen igelkottsfrisyr så långt ögat kan nå. Sen Beijingborna, som tydligen är slutna, torra och reserverade utan udd. Stadens platta landskap är lättöverblickat. Men Shanghai, den gamla fiskestaden som under de senaste tio åren utvecklats till en amerikansk dröm med glaskomplex uppskjutande på den lilla landremsa som kallas The Bund. Det som symboliserar det nya med Starbucks och flärdfulla bankkontor i svart putsad marmor. Fjärran österns Manhattan.
En kapitalistisk diktatur, med baksidor som svältande folk boendes i skjul när man inte tar hand om dem. Makten som gav mersmak, girighet efter mer. Vad skia man nu med den så djupt rotade nationalismen, om man ändå inte längre ämnar hålla ihop landet av de rätta anledningarna? När man inte längre har en dröm om något gott; att skydda sitt folk och vårda 5000 års arv. Nu har den sakta framväxta insikten kommit ikapp, den om fördelarna med att ha mer än en miljard potentiella arbetare i de nya industrierna sponsrade av väst. En ny kolonialism som accepteras då man hoppas få vara med. Med de stora grabbarna.
Några nakenbiulder som ska ge modellkontrakt.
Nyupptäckta resurser i ett land med denna yta leder till konflikt.. Uigurernas hotfulla närvaro i den egna provinsen, som lämnades ifred tills man insåg dollartecknen i naturresurserna där. Man betalar hankineser som flyttar dit för att underminera den hittills dominerande etniciteten.
Det handlar således inte om att hålla ihop landet för att förverkliga en dröm. Eller jo, fast drömmen har bytt riktning och innehåll. Kommunismen gjorde helomvändning och utmynnade i det värsta från båda håll. När ska drömmen till ett fritt liv vakna till liv igen?
Det som inte innebär frihet att välja mellan 20 olika tandkräm, utan frihet i form av att ha förutsättningar till ett värdigt liv. Där ingen tittar ned på den andre från skyskraporna i The Bund.
Kvinnorna verkar fria här, har inte så stora informationskällor förutom iakttagelser och samtal. Men saker är svåra att tala om,. ingen vill närma sig det känsliga. Ingen vill tala om växande klyftor eller det politiska förflutna. Lämna i skymundan, stänga skåpet och gripa tag i det nya slagordet HOPE skrivet i blått, vitt och rött. Överallt denna politiska konst med gamla propagandabilder i kombination med symboler för det nya. En armé av röda stjärnor som gör honnör åt en McDonaldsskylt. Jag vet dock ej om detta skall tolkas som kritik eller ej, då konstnärerna uppger sig ha förståelse för utvecklingen, vant sig vid tanken att folk behöver HOPE.
Men ett hopp som även inneburit tex en ofungerande sjukvård och ett ännu mer ofullständigt skolsystem. Det är fakta, ingen lättvindig observation. Men detta ses som barnsjukdomar, och man tror den lilla krabaten snart byggt upp immunförsvar och man funnit vaccin.
Det, som kallas HOPE.
Jag upplever ingen tension mellan könen. Aldrig obekväm i det offentliga, aldrig besvärad av främlingar. Familjesituationen ser ut som följer:
Ett starkt konservativt familjebegrepp som innefattar vårdande av gamla och respekt för sina föräldrar, oavsett oenigheter. En självklarhet, tycker de, till den som i slutet av dagen har stått där och tvättat dina underkläder. Inte lika självklart i Sverige och jag kunde ibland önska det var annorlunda. Inte så ensamt, så isolerat. Inte flest ensamboende i världen. De flesta kvinnor yrkesarbetar. Många inriktade på karriär. Men i hemmen är det mannen som har sista ordet.
De flesta stannar i hemmet till man bildar egen familj. Att ha pojkvänner är ges inte alltid medgivande. Att som ungt par flytta ihop är otänkbart för de flesta. Inte ens för att spara in på de förhållandevis höga hyrorna. Åtminstone då medellönen här handlar om ca 3000 kr i månaden. Då är det bättre att stanna hemma, menar föräldrarna. Här kan de bo gratis. Och dessutom hållas under uppsikt.
Jag känner ett vemod inför allt detta. För mig är det kanske det gamla som ger hopp. De senaste dagarna har jag diskuterat Kina med svenskar, varav få har svårt att förstå omständigheter och historia. (Inte för att jag själv är annorlunda, men jag önskar att vara ödmjuk inför denna issue) De gör den snabba analysen att ett blockerat Facebook innebär ett enormt förtryck och att landet är i stort behov av demokratisering. Men det skulle bli kaos här om alla skulle få säga sitt. Enda alternativet skulle vara att stycka upp landet med autonoma proviner, VERKLIGT autonoma provinser. Och detta förhindras givetvis till varje pris av ovan nämna skäl.
Jag menar inte att försvara inskränkningar på yttrandefriheten, men jag ser helt klart det logiska i det. Man måste förstå att man som västerlänning aldrig kommer förstå det här landet med dess 5000-åriga historia, och därmed avstå från att direkt vilja applicera våra egna modeller på det hela. Detta är sånt som växer fram under en mycket lång tid. Titta på vår egen historia; våra demokratier slogs för och krigades om under flera hundratals år, och sakta sakta fick vi bukt på hur vi skulle forma detta nya samhälle. Det går för snabbt här, en helomvändning och jag tror verkligen inte att demokrati automatiskt kommer med kapitalism.
"En gammal sång som spelar på min grammofon" - känner vi inte igen det här från förr? Ett brutalt påtvingande av oförståeliga sätt att leva; tex att rösta, att delta, helt plöstligt göra saker man inte är van vid. Ett kollektivt medvetande man förväntar sig sjunka in över en natt. Kanske var det gamla Kina en bäbis som kanske blivit en mycket beundransvärd fullvuxen.
Fast vad vet jag. jag är ju bara en liten tjej – tycker utan att vara ”insatt”.
En kapitalistisk diktatur, med baksidor som svältande folk boendes i skjul när man inte tar hand om dem. Makten som gav mersmak, girighet efter mer. Vad skia man nu med den så djupt rotade nationalismen, om man ändå inte längre ämnar hålla ihop landet av de rätta anledningarna? När man inte längre har en dröm om något gott; att skydda sitt folk och vårda 5000 års arv. Nu har den sakta framväxta insikten kommit ikapp, den om fördelarna med att ha mer än en miljard potentiella arbetare i de nya industrierna sponsrade av väst. En ny kolonialism som accepteras då man hoppas få vara med. Med de stora grabbarna.
Några nakenbiulder som ska ge modellkontrakt.
Nyupptäckta resurser i ett land med denna yta leder till konflikt.. Uigurernas hotfulla närvaro i den egna provinsen, som lämnades ifred tills man insåg dollartecknen i naturresurserna där. Man betalar hankineser som flyttar dit för att underminera den hittills dominerande etniciteten.
Det handlar således inte om att hålla ihop landet för att förverkliga en dröm. Eller jo, fast drömmen har bytt riktning och innehåll. Kommunismen gjorde helomvändning och utmynnade i det värsta från båda håll. När ska drömmen till ett fritt liv vakna till liv igen?
Det som inte innebär frihet att välja mellan 20 olika tandkräm, utan frihet i form av att ha förutsättningar till ett värdigt liv. Där ingen tittar ned på den andre från skyskraporna i The Bund.
Kvinnorna verkar fria här, har inte så stora informationskällor förutom iakttagelser och samtal. Men saker är svåra att tala om,. ingen vill närma sig det känsliga. Ingen vill tala om växande klyftor eller det politiska förflutna. Lämna i skymundan, stänga skåpet och gripa tag i det nya slagordet HOPE skrivet i blått, vitt och rött. Överallt denna politiska konst med gamla propagandabilder i kombination med symboler för det nya. En armé av röda stjärnor som gör honnör åt en McDonaldsskylt. Jag vet dock ej om detta skall tolkas som kritik eller ej, då konstnärerna uppger sig ha förståelse för utvecklingen, vant sig vid tanken att folk behöver HOPE.
Men ett hopp som även inneburit tex en ofungerande sjukvård och ett ännu mer ofullständigt skolsystem. Det är fakta, ingen lättvindig observation. Men detta ses som barnsjukdomar, och man tror den lilla krabaten snart byggt upp immunförsvar och man funnit vaccin.
Det, som kallas HOPE.
Jag upplever ingen tension mellan könen. Aldrig obekväm i det offentliga, aldrig besvärad av främlingar. Familjesituationen ser ut som följer:
Ett starkt konservativt familjebegrepp som innefattar vårdande av gamla och respekt för sina föräldrar, oavsett oenigheter. En självklarhet, tycker de, till den som i slutet av dagen har stått där och tvättat dina underkläder. Inte lika självklart i Sverige och jag kunde ibland önska det var annorlunda. Inte så ensamt, så isolerat. Inte flest ensamboende i världen. De flesta kvinnor yrkesarbetar. Många inriktade på karriär. Men i hemmen är det mannen som har sista ordet.
De flesta stannar i hemmet till man bildar egen familj. Att ha pojkvänner är ges inte alltid medgivande. Att som ungt par flytta ihop är otänkbart för de flesta. Inte ens för att spara in på de förhållandevis höga hyrorna. Åtminstone då medellönen här handlar om ca 3000 kr i månaden. Då är det bättre att stanna hemma, menar föräldrarna. Här kan de bo gratis. Och dessutom hållas under uppsikt.
Jag känner ett vemod inför allt detta. För mig är det kanske det gamla som ger hopp. De senaste dagarna har jag diskuterat Kina med svenskar, varav få har svårt att förstå omständigheter och historia. (Inte för att jag själv är annorlunda, men jag önskar att vara ödmjuk inför denna issue) De gör den snabba analysen att ett blockerat Facebook innebär ett enormt förtryck och att landet är i stort behov av demokratisering. Men det skulle bli kaos här om alla skulle få säga sitt. Enda alternativet skulle vara att stycka upp landet med autonoma proviner, VERKLIGT autonoma provinser. Och detta förhindras givetvis till varje pris av ovan nämna skäl.
Jag menar inte att försvara inskränkningar på yttrandefriheten, men jag ser helt klart det logiska i det. Man måste förstå att man som västerlänning aldrig kommer förstå det här landet med dess 5000-åriga historia, och därmed avstå från att direkt vilja applicera våra egna modeller på det hela. Detta är sånt som växer fram under en mycket lång tid. Titta på vår egen historia; våra demokratier slogs för och krigades om under flera hundratals år, och sakta sakta fick vi bukt på hur vi skulle forma detta nya samhälle. Det går för snabbt här, en helomvändning och jag tror verkligen inte att demokrati automatiskt kommer med kapitalism.
"En gammal sång som spelar på min grammofon" - känner vi inte igen det här från förr? Ett brutalt påtvingande av oförståeliga sätt att leva; tex att rösta, att delta, helt plöstligt göra saker man inte är van vid. Ett kollektivt medvetande man förväntar sig sjunka in över en natt. Kanske var det gamla Kina en bäbis som kanske blivit en mycket beundransvärd fullvuxen.
Fast vad vet jag. jag är ju bara en liten tjej – tycker utan att vara ”insatt”.
yu gardens
på affärsmannens rekommendation åkte jag till yu gardens. en stor park med the bund i bakgrunden, en skog med smala träd där tufsiga vildkatter sprang omkring. stannade upp, spände ögonen i en. ett ihärdigt surrande av insekter, näckrosedammar, en liten bäck som slingrar sig genom det hela, de största guldfiskarna jag någonsin sett och barn som försökte dra upp dem med metspö.
sen bredvid en del av gamla shanghai, de gamla hutongerna vars huvudgator övertagis av louis vuitton you want gucci madam? men bakom en frän doft av toalett-tofun som någon lagar på gatan, gummor sittandes på pallar och högar av skräp under provisoriska tvättlinor utanför snett hängande fönsterluckor.
gammalt och nytt,
ett tema som kommer igen.
dessa ser man överallt
the bund i bakgrunden
hutong på en bakgata
alltid nåt projekt på gång i staden där det byggs nytt i varje gathörn
gränslinje
guldhus där bakom
två sidor av kina
och i parken. observera guldfiskarna i vattnet
och dom här stora i näckrosdammen
sen bredvid en del av gamla shanghai, de gamla hutongerna vars huvudgator övertagis av louis vuitton you want gucci madam? men bakom en frän doft av toalett-tofun som någon lagar på gatan, gummor sittandes på pallar och högar av skräp under provisoriska tvättlinor utanför snett hängande fönsterluckor.
gammalt och nytt,
ett tema som kommer igen.
dessa ser man överallt
the bund i bakgrunden
hutong på en bakgata
alltid nåt projekt på gång i staden där det byggs nytt i varje gathörn
gränslinje
guldhus där bakom
två sidor av kina
och i parken. observera guldfiskarna i vattnet
och dom här stora i näckrosdammen
en beskrivning + vemodig tjej
Shanghai,
Alla slutna höghus men öppna rum emellan får det hela att framstå som en gles skog av blanka staplar. I ett Turner-landskap tyngt av dimma givetvis; och nyanserna i skalen som skiftande i samma upplösta vattenfärger (blå, grå). Sen hutongerna med skräp i varje liten fri hörna, meloner uppradade på filtar, läckande passager, trimmade mopeder på fel sida av vägen, tobaksaffärerna med 7årigar hängandes på trappen, stigande rök från någons matlagning och dessa små vagnar med sopberg fastspända ovanpå dragandes av svettiga män på cyklar. Svett, genomsyrar hela kulturen här och det är nästan att man väntar sig några pärlor tränga ut genom husfasaderna. Öppna skrynkliga skjortor, blanka bröst och upprullade arbetsbyxor har dom. Männen som arbetar överallt, i varje hörn, med vadsomhelst. Oftast flera stycken på en och samma uppgift. Några står och glor. Alltid detta gloende. Händer en olycka på gatan flockas genast tjugo personer där, när andra bara skulle passera som ingenting. Inte titta, inte lägga näsan i blöt.
Jag känner mig ful idag. Inte alls lika fantastisk som för några dagar sen. Ful inuti också. Smutsig i ansiktet dessutom. Sminkar över böldliknande myggbetten på benen. Det är jag och YSL ikväll, vi tillsammans med sjoket. Det hjälps inte, Hungrar ihjäl. Måste dra. Ikväll spelar E på festen. Ska bara lyssna på en låt först, Mariah Carey och Busta Rhymes.
Ps. hotellet är helt ok nu.
Alla slutna höghus men öppna rum emellan får det hela att framstå som en gles skog av blanka staplar. I ett Turner-landskap tyngt av dimma givetvis; och nyanserna i skalen som skiftande i samma upplösta vattenfärger (blå, grå). Sen hutongerna med skräp i varje liten fri hörna, meloner uppradade på filtar, läckande passager, trimmade mopeder på fel sida av vägen, tobaksaffärerna med 7årigar hängandes på trappen, stigande rök från någons matlagning och dessa små vagnar med sopberg fastspända ovanpå dragandes av svettiga män på cyklar. Svett, genomsyrar hela kulturen här och det är nästan att man väntar sig några pärlor tränga ut genom husfasaderna. Öppna skrynkliga skjortor, blanka bröst och upprullade arbetsbyxor har dom. Männen som arbetar överallt, i varje hörn, med vadsomhelst. Oftast flera stycken på en och samma uppgift. Några står och glor. Alltid detta gloende. Händer en olycka på gatan flockas genast tjugo personer där, när andra bara skulle passera som ingenting. Inte titta, inte lägga näsan i blöt.
Jag känner mig ful idag. Inte alls lika fantastisk som för några dagar sen. Ful inuti också. Smutsig i ansiktet dessutom. Sminkar över böldliknande myggbetten på benen. Det är jag och YSL ikväll, vi tillsammans med sjoket. Det hjälps inte, Hungrar ihjäl. Måste dra. Ikväll spelar E på festen. Ska bara lyssna på en låt först, Mariah Carey och Busta Rhymes.
Ps. hotellet är helt ok nu.
